Glöd · Debatt

Konsten att sparka på någon som redan ligger

Wally Johnson på Nordic cannabis conference, som han anordnade i Malmö 2017.

För en vecka sedan fick jag besök av polisen. Av ren slump hade de gått förbi min lägenhetsdörr och känt en djävulsk doft: cannabis. Innan du stämplar mig som en ”knarkare” och tycker jag får skylla mig själv, låt mig berätta vem jag är.

Jag är en 36-årig man, boende i Malmö. Högskoleutbildad, ostraffad, dricker ytterst sällan alkohol, röker inte tobak. Motionerar dagligen. Äter växtbaserat, cyklar, källsorterar, håller upp dörren för andra och hjälper alltid mina grannar om det är något. Bra sociala relationer och en flickvän. Inga barn men en liten hund som jag älskar mer än något annat. Förutom mitt cannabisbruk är det inget kriminellt med mig.

Så varför ”knarkar” jag? Hela mitt liv har jag tampats med psykisk sjukdom i form av bipolaritet, en humörsstörning som stundtals dödar ens vilja att leva då man pendlar fram och tillbaks mellan mani och depression. Likt många andra har jag testat de mediciner som vården förordnar, utan framgång. Som bäst är man en känslolös zombie, man är vare sig ledsen eller glad. Man bara existerar. Som värst kan vissa mediciner göra en självmordsbenägen. Något jag själv erfarit då jag har ett och annat självmordsförsök på mitt cv. Cannabis kom inte in i mitt liv förrän jag var 30 år gammal och efter flera år av informationsletande ville pröva det som sista utväg.

Bästa beslutet jag fattat i mitt liv. Jag är mer balanserad än tidigare. Lugnare. Mer produktiv. Lika driven, om inte mer. Jag har livsglädje och kanske det viktigaste av allt: hopp inför framtiden. Jag är inte ensam om att bruka cannabis och samtidigt leva ett skötsamt liv. Det är ingen dödsdrog och få vuxna hamnar i ett missbruk.

Då jag är offentlig med mitt bruk och varit ansiktet utåt för svensk cannabisaktivism har det varit nästintill omöjligt att försörja mig själv de senaste fem åren. Jag är kvalificerad och får oftast jobben jag söker, men blir alltid avskedad så fort de får reda på vad jag gör. Trots att jag inte missköter mitt jobb.

Nu som 36-åring har jag velat ge konventionella mediciner en chans till men blir nekad för jag har cannabis i mitt urin. Effekten av cannabis varar i 2–3 timmar. Ändå måste jag vara ren i 3–4 månader innan jag kan få hjälp. 3–4 månader utan tillgång till någon medicin överhuvudtaget. Och nej, man kan inte bara meditera bort sin depression med positiva tankar.

För att sammanfatta det: jag nekas medicin för att jag är en ”knarkare”. Jag nekas jobb för jag är en ”knarkare”. Jag nekas sinnesro i mitt eget hem för jag är en ”knarkare”. Sist men inte minst, jag kommer nu få min första prick i registret. 1 500 kronor i böter men samhällskostnaderna kommer landa på femsiffriga belopp. Vem tror ni betalar för den här katt och råtta-leken som kostar oss miljarder varje år?

När socialminister Lena Hallengren uttrycker sin avsky för avkriminalisering av drogbruk, så tar hon inte i beaktande, att det inte är cannabis som har försvårat livet för mig och hundratusentals andra svenskar, utan konsekvenserna av lagarna.