Med tio år kvar för att uppnå målen i Agenda 2030 tar en rapport fasta på den ekonomiska ojämlikheten, och hur befintliga resurser ska användas där de behövs bäst.
Rapporten har fått titeln Glappet vilket syftar på den ekonomiska ojämlikhet som hindrar att målen i Agenda 2030 ska kunna uppnås. Det är de organisationer som är medlemmar i plattformen Concord som har tagit fram rapporten, då de tyckte att det saknades en helhetlig analys på svenska kring utmaningen hur vi kan finansiera de globala målen.
– Det är bara tio år kvar och om vi ska lyckas behövs en kraftsamling. Finansieringsfrågan är en nyckelfråga, säger Penny Davies som är policyrådgivare för utvecklingsfinansiering på Diakonia och en av rapportens författare.
I rapporten har man framför allt tittat på tre områden, inhemsk finansiering i form av skatter, privata investeringar och internationellt bistånd. I framför allt låglöneländer är det extra viktigt att stoppa skatteflykt, då internationellt bistånd bara kan utgöra en del av finansieringen av vård, skola och infrastruktur.
– Det är absurt att utvecklingsländer förlorar mer pengar i skatteflykt än vad de får i bistånd. Det saknas effektiva åtgärder. Biståndsgivare lever å sin sida inte upp till sina åtaganden, säger Penny Davies.
Ofta sätts för hög tilltro till privata investeringar, menar Davies.
– När vi har tittat på fakta ser vi att de oftast inte når de fattigaste länderna och människorna. Vi vill nyansera och lägga fakta på bordet och utmana riksdag och regering att tänka brett. Bistånd är en unik nisch i och med att den har som enda målsättning att gynna människor som lever i förtryck.
Rapporten avslutas med ett antal rekommendationer till den svenska regeringen. Bland annat uppmanas Sverige att verka för globala skatteregler som motverkar skatteflykt och att se till att privata investerare bidrar till hållbar utveckling.
– Alla rapporter pekar på att vi inte kommer att nå målen om vi inte ökar takten. Det är viktigt att titta på finansieringsaspekten men pengar löser inte allt. Det behövs reformer av internationella regelverk, och att länder själva sätter människor fattigdom i centrum, för glappet är så uppenbart, avslutar Penny Davies.
