Jerker Jansson sitter klistrad framför teven och ser bilder från protesterna mot polisbrutalitet i USA när ett välkänt ansikte från historien dyker upp mitt i flödet. Martin Luther Kings ansikte.
Jag sitter framför teven och ser nyheter från USA. Bilder av hur den amerikanska staten slår ner demonstrationer och protester mot mordet av en afroamerikansk man. Av poliser. Det jag ser, tänker jag, är självskadebeteende. Samma tjänstemän som mördade en av de de är satta att skydda attackerar nu de som inte längre accepterar sådana handlingar. Samtidigt uttalar statens representanter sin avsky för mordet.
Jag ser ett land som är i djup kris. Lett av en människa som visat all fler tecken på att leva i en psykotisk skuggvärld. En auktoritär, fascistoid autokrat som inte förmår att förstå att han är folkets tjänare. Inte tvärtom. Jag sänker blicken och börjar grubbla.
– Om du tänker sådär fyrkantigt kommer du att fastna i din egen ilska, din egen oförmåga.
Jag ser mig omkring i förvirring, men inser snabbt var rösten kom ifrån. Ett ansikte som är en av världens mest välkända tittar på mig från teveskärmen. Martin Luther Kings. Han viftar snabbt med handen som för att säga att jag inte ska fråga varför han är där.
– Lyssna, säger han med tyngden hos någon som förändrade världen och som fortsätter att göra det långt efter sin död. Donald Trump är inte sjukdomen. Donald Trump är ett symptom. Och det är inte att reducera faran med honom eller att vara otydlig eller naiv. Det är att förstå att historien är längre än enskilda människors liv. Större än individer som du och jag.
Jag släpper fjärrkontrollen. Drar ett djupt andetag och bestämmer mig för att gilla läget.
– Det sägs nu att du skulle vara kritisk över de våldsamma demonstranterna som finns bland de fredliga, säger jag.
– Det gäller att förstå vem som står för våldet. Och vad våldet består i. 1959 vägrade afroamerikanen Rosa Parks lämna ifrån sig sin sittplats till en vit människa på bussen. I Montgomery, Alabama. Jag hade fyra år tidigare blivit ledare för en rörelse för svartas rättigheter i staden och uppmanade människor att vägra att samarbeta. Det ledde till våld. Men det ledde också till befrielse.
Gnistan som tände en av de starkaste rörelserna för mänskliga rättigheter och värdighet någonsin skulle ha kunnat gått helt obemärkt förbi. Men de svarta i Alabama vägrade att ge sig. Efter en endagarsbojkott mot att åka buss fortsatte de att trotsa bestämmelserna som sa att de skulle lämna sina sittplatser till vita.
– Rosa Parks var ättling till en människa som förts till ett land på andra sidan jorden med våld, som tvingades arbeta under tvång och hot om våld för människor som stulit det land de levde i från människor som levt där i årtusenden. Så länge som den orättvisan tillåts eka genom historien är det vår plikt att protestera mot den. Om det motståndet möts med ännu mer våld, vem är egentligen skyldig till det?
Afroamerikaner började samåka i bilar, inledde ett avståndstagande från samhället som i dag kan verka fjuttigt, men som provocerade det vita Amerika enormt.
– Om USA vill vara en första klassens nation kan hon inte ha andra klassens medborgare, sa du. Redan från början började hoten från människor som ville döda dig. Döda din familj och vänner. De kom dagligen och folk försökte. Om och om igen och lyckades till slut. Hur orkade du framhärda i att älska människor?
Han suckar djupt. Tittar snabbt upp mot himmelen. För en kort sekund ser jag på hans blick att han har kämpat med sin människokärlek.
– Du kan älska en människa, säger han, men samtidigt hata hennes onda handlingar. Det var ungefär vad Jesus sa. Men det är skillnad på att älska någon som en del av mänskligheten och att gilla den som person. Vissa gör sig svåra att gilla. Det är svårt att gilla den som bombar ditt hus, sparkar på dig, som hotar dina barn. Men kärleken är större än att gilla någon.
Det måste vara svårt att upprätthålla en positiv attityd till människor när de beter sig som svin, tänker jag. Men kanske är det det mest radikala med Kings budskap. Genom att fokusera på en enda sak, på att alla är lika mycket värda, vilket Bibeln kommer fram till efter många om och men, reclaimar han en hel religion.
– Reclaima Jesus? undrar jag. Var du först med det tankesättet?
– Ingen är först med någonting. Tankar far runt i världen och de bästa får ett eget liv. Jag tog ju stort intryck av Mahatma Gandhis ickevåldsmetoder. Såg hur de fungerade. Såg att indierna till slut fick sitt oberoende. Och Gandhi hade inspirerats av andra. Även den som inte tror på Gud kan se det mirakulösa i det.
Först 1865 avskaffades slaveriet formellt i hela USA. Hundratusentals människor var barn till före detta slavar och levde i en värld där man hade vunnit sin yttre frihet, men inte givits den fulla värdigheten som människa. Segregeringen skar samhället i två distinkta delar. Att överträda gränsen var farligt. I delar av landet kunde det innebära döden att älska fel person. Men det är det fortfarande på många ställen.
– Förtryckets ansikte kan skifta, men det går inte att relativisera lidande. De principer jag står för är inte något som kan komma i småportioner. De är absoluta. I min sista söndagspredikan 31 mars 1968 uppmanade jag Amerika att vara trogen det som står skrivet på papper. Självklara principer. Principer som är själva förutsättningen för att USA existerar överhuvudtaget.
Han tystnar och ser på mig några sekunder som för att se om jag förstår och kan följa honom. Jag nickar sakta.
– Dagens protester, liksom alla protester i USA:s historia kommer inte ur ett vakuum, fortsätter han. Som jag sa då, har jag läst någonstans att vi har rätt att samlas för att demonstrera. Jag har läst någonstans om pressfrihet. Om rätten att uttrycka sina åsikter. Någonstans har jag läst att själva storheten i USA ligger i rätten att öppet och fritt protestera mot orättvisor.
Han talar naturligtvis om USA:s grundlag. Predikan han nämner är ett av de starkaste tal jag har hört. Men också skrämmande. Jag påminns om mitt moraliska ansvar för att världen fortfarande i mångt och mycket är likadan nu som då.
– De orättvisor och det lidande du talade om då existerar än i dag även om det finns gradskillnader. Det gör mig ibland beklämd, säger jag.
– Du ska vara beklämd. Du ska vara ledsen, arg och besviken. Ingenting viktigt sker utan att människor känner något. Men du minns hur jag beskrev världen omkring mig i min predikan. Genom teknisk och vetenskaplig utveckling hade världens alla delar knutits allt tätare till varandra. Det som en gång var oöverskådliga avstånd hade på snabb tid knutits samman till ett enda grannskap, befolkat av syskonfolk. Det har inte förändrats. Den utvecklingen har inte brutits.
Han pekar på min mobil. Ler kort. Jag förstår vad han menar. Mordet på George Floyd som skedde på öppen gata i Minneapolis var en lynchning, lika primitiv och hatisk som lynchningar alltid har varit, men händelsen filmades av människor som kunde lägga upp videon på Internet omedelbart. Maktens lögner har aldrig varit så bräckliga som nu.
– Den teknologiska revolution som jag talar om i predikan har gjort att de som är unga idag har en unik möjlighet att fortsätta revolutionen, säger han, och även om det kan kännas tungt att se hur mycket som fortfarande inte har ändrats, gläds jag samtidigt åt hur långt ni har kommit.
Ett välkänt pling från datorn avbryter honom. Någon uppmanar mig att se nya bilder, nya videor som visar poliser som utövar statligt sanktionerat våld. Martin Luther Kings ansikte på teven ersätts av flödet, den ständigt skiftande strömmen av nya intryck. Men en tanke kvarstår. Under den skiftande ytan rör sig urgamla strömmar, tusenåriga strukturer gömmer sig i djupen och det är befriande att se människor reagera mot dem.
