Black lives matter är inte en rörelse vilken som helst. Den kan häktas in i annan antirasism, men grundidén är mycket specifik: polis i USA använder övervåld mot svarta.
För oss som följt dem länge blir skiftet i opinion i USA påtagligt. Fram tills nu har en majoritet vita tyckt att problemet varit antingen överdrivet eller felformulerat. Det har funnits en lång rad krystade förklaringar till de återkommande exemplen, och de har varit ”a few bad apples”, dvs det är bara några få poliser som är rasister, svarta begår fler brott, svarta bråkar i onödan, utanförskap. Men tonen har förändrats, och George Floyds död blev droppen. Det var en gärning så oförsvarbar att det inte gick att blunda längre.
En viktig del i den förändrade opinionen har varit smartphones. Det svarta alltid vetat har nu vita fått se, när film på film ploppar upp. Det är svarta som står med händerna i luften och poliser som ändå slår ner dem, svarta, späda tonårstjejer som blir grovt misshandlade av stora, feta, vita poliser, svarta som skjuts till döds medan de springer bort från polisen. En lång rad comedians och talk-show hosts har pratat länge om white privilege, och förklarat att det inte handlar om att vita har det väldigt bra, utan om att man slipper den ytterligare börda det innebär att ständigt ifrågasättas pga sin hudfärg. Amerikaner som följer main stream-media kan redan statistiken. De vet att svarta löper många gånger högre risk att både arresteras och dömas för brott som vita kommer undan med, som till exempel narkotikainnehav.
Lägg till det hatet mot Trump och den hårda retorik han använt mot svarta spelare som knäböjt under nationalsången: ”Wouldn’t you love to see one of these NFL owners, when somebody disrespects our flag, to say, ’get that son of a bitch off the field right now. Out! He’s fired. He’s fired!’”
Länge vann han entusiasm bland de egna på det motståndet, men nu har pendeln slagit över. Knäböjandet har blivit en symbol för ”det goda”, och Trump och hans anhängare har ganska plötsligt förlorat slaget. Demokratiska ledare, med Pelosi och Schumer i spetsen, knäböjde i 8 minuter och 46 sekunder, den tid det tog för George Floyd att dö.
När Floyd mördades var marken beredd. Ursäkterna bemötta. Tiden för förändring var kommen. Republikaner måste välja sida, och det går sådär.
Romney har valt BLM. Han, som har ett svart, adopterat barnbarn, tvekar inte. Andra är tysta. Ytterligare andra följer i Trumps spår och försöker bunta ihop rörelsen med Antifa och fokuserar på plundrarna, och driver att man inte kan stödja BLM utan att samtidigt vara halvterrorist och för stölder och vandalisering.
Men nu när rörelsen kommer till Sverige blir det komplicerat. Jag har inte sett belägg för att svensk polis systematiskt skulle begå brott mot försvarslösa svarta. BLM handlar därför inte om polisbrutalitet, utan om hur svarta har det i största allmänhet. Det är en viktig distinktion, och inte alla är med på banan.
Protesterna i Sverige börjar därför utifrån ett ”vad är det folk protesterar mot egentligen?”-back-drop. Sedan följer reaktioner på reaktionerna och reaktioner på reaktionerna på reaktionerna. Jag som länge varit en sorts borgerligt kugghjul i det antirasistiska maskineriet i Sverige blir glad över att diskussionen runt svartas situation i Sverige tas på allvar, men samtidigt beklämd över de förutsägbara sidogrälen och bristen på fokus.
Svarta i Sverige bemöts annorlunda än vita. Det borde vara kärnan. Svarta svenskar, som är födda här, kanske har en svensk förälder eller är adopterade och därför i allt väsentligt är lika svenska som jag, möts av fördomar varje dag. Farbröder skriker ”åk hem, jävla n*ger” till tonårstjejer, vita anser sig ha rätt att gå före i kön, man antar att de inte pratar svenska och de behandlas som andra klassens medborgare enbart på grund av sin hudfärg.
Men istället för att hålla fokus där buntar demonstranter ihop sig tätt på Sergels torg och pekar därmed finger åt alla som är rädda för covid-19, Bilan Osman uttrycker förakt mot alla vita och så bråkar antirasister om det ett tag, och några svarta plundrar en flyttbil i Göteborg – ett avskyvärt dåd – och SD får en massa vatten på sin rassekvarn. Ivar Arpi hävdar att svarta kräver att vita går ner på knä för dem, vilket ju är absurt. Knäböjandet handlar om att använda Kaepernicks gest. Inte om att visa underkastelse.
BLM är en viktig och meningsfull rörelse och kan leda till gott även i Sverige. Svarta människor möts av fördomar och rasism dagligen, även här. Kan vi bara hålla fokus precis där tillräckligt länge? Det är tid för oss vita att lyssna. Inte trängas, plundra, hata, missförstå, övertolka utan bara lyssna.
Det är tid för förändring.
Förändring gör ont.
