Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.

Ellis visste inte vad han skulle säga. Ida skojade inte. Hon stod på allvar vid köksbordet och försökte bevisa att ett kasst leksaksinstrument som Harriet i månader hade påstått var magiskt istället var en tidsmaskin. Och när hon väl skulle upp till bevis var batteriet slut.

– Freddy sa inte hur man laddar den, mumlade hon.

– Hallå, morsan! Det är nu du ska lägga ner och säga ”gick du på den lätta?” sa Ellis.

– Det skulle jag om det var så. Men titta vad det står då! ”Transfer kan ej påbörjas.” Vad skulle du säga att det betyder?

– Att det inte funkar. Att vi ska se På spåret och käka glass istället.

– Det börjar nästa fredag.

– Jamen, något annat då. Jessica Jones. Fråga Lund.

– Vi ska. Snart.

Medan Ida letade efter ett begripligt uttag att ladda synten i började han googla ”psyke” + ”klimakteriet”. Kvinnor i hans mammas ålder kunde få psykiska symptom, hade han hört. Koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Irritation och humörsvängningar, det var ju en klassiker. Sömnproblem. Men ingenting om sviktande verklighetsuppfattning. Det här var inte likt henne och det oroade honom.

– Men titta, sa Ida. En sån här port har jag i datorn. Det måste ligga en kabel nånstans.

Hon tog fram elektroniklådan i städskåpet, han satt kvar vid köksbordet och såg på medan hon grävde bland hoptrasslade in-ears-lurar och trasiga mobilkablar. Borde det synas om hon hade blivit knäpp? Hon såg inte knäppare ut än vanligt, bara frustrerad.

– Ellis? sa hon.

– Mmm.

– ”Transfer kan ej påbörjas.” Alltså, maskinen försökte föra över något men batteriet var urladdat. Vad för man över från en vanlig leksakssynt?

– Ljud, så klart. Det finns ju inspelningsfunktion.

– Ja, men om du tänker dig en trådlös överföring som startar när man sätter fingrarna mot en blank platta under en lucka.

– Ja, det skulle gå att göra. Det bevisar i alla fall inte att det är en tidsmaskin.

– Men väntar du dig en sån funktion på en barnsynt?

– Nej. Men det är som … minns du den där historien vi hade uppsatt på kylskåpet med blått kludd när jag var liten? En forskare som presenterade en lösning på ett problem för en annan forskare. Lösningen var skitjobbig och när han var klar sa den andra forskaren: ”If this is the solution, I would rather live with the problem”.

– Ja, var det inte Einstein? Men lev du med problemet tills jag kommer på hur synten ska laddas, sa Ida.

Sen packade hon ner den och ställde undan elektroniklådan, och så hade de en fyra-i-rad-turnering med Harriet, som redan hade pyjamas och borstade tänder. Hon skulle titta lite på Youtube innan hon somnade, sa hon.

– Sov så gott sen! sa Ida och pussade henne på huvudet.

– Men farmor, ska inte du tvätta?

Ida brukade boka tvättstugan på lördagskvällarna, köra veckans tvätt och sen sova över. Nu hade hon tankarna på annat håll och hade glömt alltihop.

– Jo, skit, det glömde jag! Jag går ner och kollar om det finns en tid i morgon. Så sover jag här då istället.

– Vad bra, då slipper jag följa med pappa och repa, sa Harriet.

Det fanns en tid söndag eftermiddag. Ida bokade den, gick upp och sa hej då och satte sig i bilen. Hon kunde ringa upp Juha och be att få tala med Ante, men det var komplicerat – synten var ju hans och hon ville nog visa Ellis att det funkade. Eller så kunde hon stänga av mobilen och ta en promenad med en bok i öronen. Men det kändes kallt och vått om höger stortå, det kunde vara så att kängan hade börjat ta in vatten och behövde lämnas in hos skomakaren.

Ett par grannar kom gående över parkeringen. Rim och Hussein, hjärtliga, vänliga och hjälpsamma. Först tänkte Ida gå ut och hälsa. Men då skulle hon bli inbjuden på te och om hon tackade nej skulle de tro att det bara var ett artigt sätt att tacka ja – fanns det ens något artigt sätt att tacka nej? Hon släckte mobilen och försökte sjunka in i bilsätet medan de gick förbi. Slöt ögonen för att de inte skulle uppfatta blicken och kände sig dum och otrevlig. Ännu dummare kände hon sig när det knackade på rutan och Rims bekymrade ansikte tittade in på henne.

Okej, te och kakor, here I come, tänkte Ida och vevade ner rutan.

– Hej Rim, hur är det? sa hon.

– Åh, det är bra, men hur är med dig? Mår du inte bra?

– Jodå, jag behövde bara sitta ner och blunda lite, sa Ida.

– Är du trött? Är inte kallt att sova varje natt i bilen? Nu när vinter?

– Det är ingen fara, jag sover gott. Jag behöver bara tänka lite.

– Men Ida, vi är dina vänner. Kom in och drick te med oss, vi kan tänka tillsammans, sa Rim.

Rim och Hussein var fina grannar och tänka tillsammans var precis vad hon behövde. Men tillsammans med någon som kände till Timebanditen och helst hade en sån där kabel.

– Tack snälla! Men jag är på väg till en annan vän för att tänka tillsammans. Jag behövde blunda lite först. En annan dag, snart, kommer jag och hälsar på er och spelar backgammon!

Gatubelysningen glittrade i guldbroderierna på Rims hijab när hon drog ut huvudet och förklarade för Hussein. Så sa de godnatt, Rim önskade lycka till och Ida körde iväg. Hon stannade och tankade i Bandhagen och ställde sig sen vid vägkanten och tog fram telefonen.

Sju Wordfeud-matcher väntade på henne. Hennes mamma hade lagt ”muschens” och fått 77 poäng – hon som klagade när Ida lade genitivformer! Och så hade hon skickat ett meddelande: hon ville veta vad Harriet önskade sig i julklapp. En marimba, tänkte Ida, hon hade tänkt ge henne en marimba istället för synten. I förrgår kväll, innan hon hade en aning. Vad ville Harriet ha? Förut hade det varit Narnia-saker. Böckerna, så klart, alla sju. Filmerna. Koftan och hårspännet som hon brukade ha, som liknade Lucy Pevensies. Ida föreslog att hon skulle bjuda Harriet på bio en eftermiddag istället för att köpa någon sak. Sen lade hon ”nosa” och gick vidare på listan.

Wordfeud-spelaren med nicket Timebandit hade också skickat ett meddelande. Meddelandet löd: ”Visst är det du som är Ida Holm?” Idaho^ var hennes nick, det kanske inte var så svårt att lista ut om man ville. ”Vem är det som frågar?” skrev hon tillbaka. Och Timebandit svarade: ”Ante. Kan vi ses på Brewdog på Ringvägen?”

Här fortsätter Xpan-projektet.