De utrotades av människan på 1500-talet men förökar sig nu i det vilda. Englands bävrar är tillbaka, på River Otter i sydvästra England. Och det är goda nyheter även för människor, som vill klara extremväder.
Senaste spåren av vilda bävrar i England dateras till år 1526, före Shakespeare och drottning Elizabeth den första satt sin fot på jorden. De jagades för sin täta päls, sitt kött och för bävergället, ett sekret som användes till parfym och läkemedel.
Men för några år sedan dök de upp igen, i River Otter (utterfloden) i East Devon i sydvästra England. Djuren har konstaterats fria från sjukdomar och parasiter, och kolonin har nu vuxit till omkring 15 individer.
Det tros vara den första förökningen i det vilda som har gjorts sedan 1500-talet. Och i torsdags gav myndigheterna sitt godkännande till att låta bävrarna stanna i området.
– Det har blivit några sömnlösa nätter, och det var väldigt stressigt i början. Vi visste fördelarna, men att säkra licensen hängde på en knivsudd, säger Peter Burgess, chef för bevarandeåtgärder på den ideella organisationen Devon wildlife trust till The Guardian.
Många fördelar med bäverdammar
De fördelar som bäversamhället kan föra med sig är flera. Deras dammbyggen skapar livsmiljöer för fiskar och amfibier, hjälper till att rena flodens vatten och minska erosion. Dammarna kan även mildra effekterna av det extremväder som väntas bli vanligare i klimatkrisens tidevarv, såväl översvämningar som vattenbrist dämpas när vattnet är uppdämt i stället för fritt flödande.
– Bävrarnas återkomst har skapat en win-win-situation för området, det är härligt att se. Vilda djur och växter får ett lyft, och de tacklar människoskapade problem, säger Richard Benwell, chef för paraplyorganisationen Wildlife and countryside link till The Guardian.
Men bäverdammarna har även ställt till problem för lantbrukare, som fått sina marker översvämmade som en följd av de förändrade vattenflödena. Därför har Devon wildlife trust sett till att involvera lokalbefolkningen, bland annat genom att tillhandahålla en telefonlinje med expertstöd för de drabbade, som kan hjälpa dem att lösa problemen.
– Att markägarna vet att de har ett nummer att ringa är till stor hjälp. Djuren har mycket bättre framtidsutsikter med det här tillvägagångssättet, säger Peter Burgess till The Guardian.
Även i Sverige utrotade människan de vilda bäverstammarna, men först på 1870-talet. Arten återinfördes genom att förflytta 80 individer från den norska bäverstammen, som placerades ut på 19 platser i landet. I dag bedöms arten som livskraftig och antalet stiger.
Vår största gnagare
Såväl i England som i Sverige är det den europeiska bävern (Castor fiber) som återvänt till sina forna habitat.
Den är med sina omkring 20 kilo och upp till 100 cm längd (plus svansen på 30–40 cm) Sveriges största gnagare.
Bävern är huvudsakligen nattaktiv men kan ses även dagtid. Den lever alltid i anslutning till vatten, sjöar eller rinnande vatten, och gräver ut sitt bo i en strandbrink alternativt bygger en hydda av grenar och dy.
I rinnande vatten kan bävern i samband med sin hydda dämma upp en vall, så att det bildas en damm ovanför vallen. Ingången till boet ligger alltid under vattenytan, vilket gör det svårt för rovdjur att ta sig in.
Bävern själv är växtätare, och i födan ingår löv, kvistar, örter och gräs.
Djuret lever i familjegrupper på upp till ett tiotal individer, bestående av ett par och deras avkomma sedan två år. Parningstiden infaller i februari, och i början av juni föds 1–4 ungar i en yngelkammare i hyddan eller bohålan.
Med anledning av sin stora påverkan på landskapet klassificeras bävern i Östersjöregionen som en nyckelart.
Källa: Naturhistoriska riksmuseet och SLU Artdatabanken
