DEBATT. Varje år föds hundratusentals minkar på svenska farmer – bara för att några månader senare gasas ihjäl och flås för sin päls. I skrivande stund finns det 38 minkfarmer i Sverige, vilket är en markant minskning från de nästan 1 300 stycken som fanns på 1960-talet. Att det finns så få farmer kvar visar på att utvecklingen är på väg åt rätt håll, men samtidigt är varje existerande farm en farm för mycket. Varje mink som plågas och dödas är en individ för mycket.

Minkarnas liv på farmerna skiljer sig avsevärt mot hur de lever sina liv i frihet. I det vilda lever de som ensamlevande djur med stora revir – på farmerna tvingas de in i små burar tillsammans med andra, vilket får extrema konsekvenser. I det vilda tillbringar de en stor del av sin aktiva tid i vatten – på farmerna får de aldrig utlopp för detta naturliga beteende. På farmerna har minkarna aldrig ens någon möjlighet att känna mark under tassarna, då de hålls instängda i gallerburar under hela sina korta liv. 

På grund av de hemska levnadsförhållandena är kannibalism, stress, bråk, bitskador, trängsel, stereotypa beteenden och frustration vardag för minkarna på dessa mardrömsfarmer. Det är obegripligt att en sådan oetisk bransch är laglig än idag. Opinionen mot minkfarmer är dessutom stark bland svenskarna och det är verkligen på tiden att Sverige börjar följa många andra länders exempel och förbjuder pälsdjursfarmer. 

Sverige har en djurskyddslag som säger att djur ska hållas och skötas i en god miljö som möjliggör att de får utlopp för sina naturliga beteenden. Flera instanser, däribland Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap och Jordbruksverket, har under åren rapporterat om att minkfarmerna inte lever upp till djurskyddslagen. Men när lagstiftningen samtidigt tillåter att minkar stängs in i burar där de inte kan få utlopp för sina naturliga beteenden kan man undra vad lagens fina ord egentligen är värda. 

Politikerna har alltför länge svikit minkarna. Även kontrollorgan som ska se till att djurskyddslagen följs sviker minkarna. Exempelvis kunde Djurrättsalliansen nyligen visa att 11 av 19 minkfarmer i Blekinge saknar giltiga tillstånd för att driva sina verksamheter.

Vi människor tar ifrån dessa individers möjlighet att få utlopp för sina naturliga beteenden, deras frihet och rätt till sina egna liv. Som om detta inte vore nog tar vi slutligen deras liv – hela deras existens. Vi reducerar kännande individer till objekt för människans fåfängas skull. Det är oetiskt, oacceptabelt och hjärtskärande. 

Att man på farmerna år efter år upprepar processen med att avla fram och döda minkar går inte att rättfärdiga. Pälsen hör hemma på minkarnas kroppar. Det är dags att politikerna tar sitt ansvar, att djurskyddslagen upprätthålls, att människor inser att kännande individer inte är objekt eller kläder, och att alla dessa verksamheter förbjuds och läggs ned för gott. Det enda sättet att stoppa detta djurplågeri är att förbjuda pälsdjursfarmning i Sverige. 

Man brukar säga att en hammare bara ser spikar. På samma sätt kan man se landets viltförvaltare som gevär som bara ser måltavlor. Som utomstående får man lätt intrycket att frågor kring vilda djur i Sverige endast kan hanteras med en devis – skjut dem. På bara två dagar har tre reportage som innefattar djur från tre skilda platser i vårt land skildrats, med en sak gemensamt. Djuren får plikta med sina liv när det finns andra alternativ.

Strax utanför tullarna i Stockholm finns ett ståtligt trähus med en fasad i cederträ. Huset är uppskattat av såväl arkitekter som förbipasserande och även en särskild hackspett. Denna har fattat så pass mycket tycke för byggnadens fasad att den gjort det som hackspettar gör bäst. Den har hackat hål i träfasaden och därmed orsakat omfattande kostnader för fastighetsägaren. Som entreprenör inom denna bransch har jag full förståelse för frustrationen över detta, men inte för lösningen. Länsstyrelsen har nämligen beslutat att hackspetten ska skjutas. Man har tydligen försökt skrämma bort den på diverse sätt men det har inte hjälpt. Jag undrar varför man inte har provat att locka in den i en fälla och transportera den långt från platsen, i hopp om att den ska hitta en ny, mindre känslig, träyta att hacka i? I stället ska man kalla in en jägare som ska skjuta denna fågel några stenkast från centrala Stockholm. Uppdraget lär inte vara populärt, man vill ju knappast råka träffa fel mitt i en tätort …

I Örebro län hittades en lodjursunge i ett fårstall. Den skrämdes i väg och kom tillbaka dagen därpå. Då tillkallades länsstyrelsen som sköt kattungen av “barmhärtighetsskäl” då den upplevdes vara apatisk. Lodjuret är rödlistat och klassificerat som ”sårbart” i Sverige. I flera delar av Europa flyttas just nu lodjur mellan länder för att återintroducera detta ikoniska rovdjur på platser där de försvunnit och hjälpa stammar som behöver nya gener, bland annat i Polen och i Kroatien. Det innebär att det finns vedertagna metoder för att omlokalisera dessa djur med hjälp av fällor och/eller sedering. Varför valde man inte att flytta lodjuret till en annan del av Sverige kan man fråga sig? Det enkla och raka svaret är; Därför att vi saknar den praktiken i Sverige. Och mer därtill, vi verkar sakna viljan.

Som kuriosa kan nämnas att i Holland påträffades en varg sovandes på en gräsmatta i ett villaområde i våras. Den sövdes och transporterades bort till en skog där den vaknade något omtöcknad. I Sverige hade det med största sannolikhet lett till, ja just det – skyddsjakt.

I Norrbotten har en sameby ansökt om ”förebyggande” jakt på åtta järvar för att skydda rennäringen. Det här är inte bara märkligt i sig, det bryter även mot EU-regler. Järven är också rödlistad och liksom lodjuret skyddad av Bernkonventionen. Vidare har Sverige bestämt att även järven ska omfattas av Art- och Habitatdirektiven. Det innebär att alla möjliga metoder måste ha uttömts innan man tillgriper det som kallas skyddsjakt. Att proaktivt söka skyddsjakt ställer sig i diametral motpol till definitionen av alla regler. Trots detta är metoden en allmän praktik i renbeteslandet och i våras sköts minst 44 björnar direkt efter att de vaknat ur sitt ide så fort de visat sig nära ett rengärde (i tillägg till 648 björnar i historiens största licensjakt i Sverige). En osmaklig krydda i sammanhanget är att det här oftast görs med inhyrda helikoptrar som betalas med skattepengar via länsstyrelsen.

Antalet rödlistade däggdjur och fåglar ökade med 50 procent mellan år 2000 (90 arter) och år 2020 (135 arter). Flera av dessa rödlistade arter jagas årligen. År 2021 sköts över 88 000 rödlistade djur. Att säga att vi är vårdslösa med vår fauna är en grov underdrift.
Vi behöver alla fundera över hur vi behandlar naturen och dess innevånare. Gör vi inte det kommer vi snart inte ha några vilda djur kvar. Och då kommer vi ångra att vi sköt den där hackspetten, oavsett hur ettrig den var.

Mer än 1,4 miljoner EU-medborgare skrev under medborgarinitiativet End the cage age, som skickades in till EU-kommissionen i oktober 2020, med uppmaningen om att få ett slut på lantbruksdjur i bur.

När mer än en miljon människor undertecknar ett medborgarinitiativ har EU en skyldighet att svara på detta och motivera sitt svar.

Men när det gäller en skärpt djurskyddslagstiftning, som utlovats av EU-kommissionen en lång tid, så verkar det ha runnit ut i sanden, något som Syre rapporterade om i oktober.

I sitt officiella svar på medborgarinitiativet som EU-kommissionen publicerade i juni 2021 så utlovade man att lägga fram ett lagförslag senast i slutet av 2023, men det har alltså inte gjorts och ser heller inte ut att bli av.

Detta, menar djurrättsorganisationerna, strider mot hur kommissionen borde ha hanterat det hela. Beslutet att inte publicera djurskyddslagstiftningen har inte kommunicerats korrekt till de som höll i medborgarinitiativet och dess undertecknare via lämplig webbplats och kanaler, hävdar Eurogroup for Animals.

– EU-kommissionen skapade tydliga förväntningar hos medborgarna, men har i sanningens ögonblick svikit dem. Detta gör att man kan ifrågasätta ett kärnvärde för EU-institutionerna: demokratin. Medborgarinitiativen lanserades medvetet för att göra det möjligt för medborgarna att aktivt delta i beslutsfattande processer. Men vad hjälper det om deras röster fortsätter att vara ohörda? säger Reineke Hameleers, vd för Eurogroup for animals i ett pressmeddelande.

Innan organisationerna lämnade in det officiella klagomålet till ombudsmannen så bad de formellt kommissionen att lägga fram en tidsplan för offentliggörandet av lagstiftningsförslaget, för att uppfylla sin skyldighet gentemot medborgarinitiativet. Ändå har kommissionen inte lämnat ett tydligt svar på denna begäran, konstaterar Eurogroup for animals.

Läs mer:

EU sviker djuren – burhönsen blir kvar

Den nya lagen ger branschen för hundkött tre år på sig att avveckla sig. Om lagförslaget går igenom (det beräknas röstas igenom före årsskiftet) skulle hundköttsförbudet träda i kraft 2027.

Lagen kommer att kräva att hundgårdar, slaktare, handlare och restauranger lämnar in en avvecklingsplan till lokala myndigheter, skriver Washington Post.

– Nyheten om att den sydkoreanska regeringen äntligen är redo att förbjuda hundköttsindustrin är som en dröm som går i uppfyllelse för alla oss som har kämpat så hårt för att få slut på denna grymhet”, sa Chae Jung-ah från Humane Society International, som deltog i mötet, skriver tidningen.

Enligt jordbruksministern kommer det ges ”fullt stöd till bönder, slaktare och andra företag som står inför nedläggning eller övergång på grund av denna lag”.