På sex generationer har vi haft vår största befolkningsexplosion någonsin. För 100 år sedan var vi cirka 1,8 miljarder personer. Idag är vi 7,8 miljarder and counting. Finns det en gräns för hur många som kan leva på vår jord? Det här är den stora frågan i BBC-dokumentären ”Är jorden överbefolkad?” som finns att se på SVT Play.
Den snabba och stora befolkningsökningen nämns knappt i samband med rapporteringen om klimatet, resursutarmning, konflikter och miljöproblem.
Jag har förstahandskännedom om svårigheten att bli hörd i miljörörelsens nätverksträffar i frågan om en hållbar befolkningstillväxt, den anses vara fanatisk. Vi ska endast prata om utsläppen från industrier, värmeproduktion och det gamla vanliga. Resurserna har inget med antalet användare att göra. Antalet är det onämnbara. Brunnen är oändligt djup.
Miljörörelsen talar ofta om politikernas ansvar, våra vanor och systemförändring men sällan om den stora elefanten i rummet: Hur människor får plats i systemet? Hur kan vi krympa konsumtionen till en femtedel samtidigt som människans antal ökar?
Humanekologen Andreas Malm menar att det inte finns någon korrelation mellan befolkningstillväxt och koldioxid eftersom befolkningstillväxten är störst i länder där utsläppen är som minst. Det har han rätt i, ett barn i vår rika del av världen kan kosta 58,6 ton koldioxid per år, och jag förstår välviljan i argumentet för att detta inte ska rubriceras som ett tredje världen-problem när det är vår del av världen som slänger enorma ekoskuggor. Men det här argumentet får inte problemet att försvinna. Varför spela ut lösningar mot varandra? De måste holistiskt samverka. Malm menar även att klimatkampen behöver fler barn, men det är djupt orimligt att tro att man kan föda fram åsikter. Nästan frikyrkligt.
Ytterst få politiker vågar lyfta frågan, i dagsläget är det inget man vinner val på och leder förmodligen till politiskt självmord. Klimatengagerade politiker jag samtalat med menar att frågan om hållbar befolkningsmängd inte ens är ett förslag som handlar om klimatet. Tvärtemot lägger de resurser på att kampanja fram fler barn.
Det här är en global fråga och det behövs resurser för att stärka flickors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter, stöd för en stark aborträtt, behovsprövade barnbidrag, slopade flerbarnstillägg, höjda adoptionsbidrag, förstatligad och etisk adoption sett ur barnet och de biologiska föräldrarnas bästa, internationell hjälp till familjer på plats så att dom slipper lämna ifrån sig sina barn. Förslagen är många.
Att vi uppmuntras att reproducera oss är lika förfärligt som att förbjuda det, det är lika nonchalant att håna frivilligt barnfria som det är att förlöjliga någons barnönskan.
Själv ser jag fram emot att göra det traditionella sättet att leva på otraditionellt. Kanske adopterar jag eller så blir jag förälder på ett nytt sätt genom flerförälderskapet om jag en dag känner för att ha ett barn i mitt liv.
Instagramkontot @kurdish.lgbti! Em wekheviyê li Kurdîstanê dixwazin!
Stödpengar, dina och mina pengar, som går till djurutnyttjande företag.
