Glöd · Ledare

Arbetsgivarlinjen – inte arbetslinjen

Vi måste snacka om arbetslinjen. Det har vi behövt göra i många år, men nu under corona blir det ännu mer uppenbart. Och inte bara uppenbart utan även skrattretande, när Nyamko Sabuni för tre veckor sedan presenterade Liberalernas förslag inför budgetförhandlingarna. Men det är ett skratt som sätter sig i halsen. 

Liberalerna vill liksom ungefär alla andra partier i hela riksdagen ”stärka arbetslinjen” och Sabuni säger öppet att ”det ska vara skillnad mellan den som lever på bidrag och den som arbetar”. Det ska vara skillnad på folk och folk helt enkelt. Har man inget arbete är man inte lika mycket värd som den som jobbar. Implikationen att den som ”lever på bidrag” gör det för att hen är en latmask som snyltar på andras hårda arbete är inte svår att hitta. 

Det är ju en ganska kaxig sak att säga i ett läge där arbetslösheten skenar på grund av pandemin och över en halv miljon människor blivit korttidspermitterade och alltså går på lönebidrag, även om bidraget för all del kallas ”korttidsstöd” och betalas ut till företagen och inte till personerna.

Det är även ganska kaxigt, eller ska vi säga respektlöst och okänsligt, att ett av L:s förslag går ut på att höja kraven att söka och ta jobb för att inte förlora rätten till a-kassan. Krav som alltså precis lättats för att det är helt orimligt att folk ska söka jobb som inte finns.

För all del ska här inflikas att ett av L:s förslag också går ut på att en person som mottar försörjningsstöd men arbetar litegrann ska få behålla 50 procent av sin lön, till skillnad från dagens 25 procent. Ett alldeles utmärkt förslag för att undvika inlåsningseffekter och uppmuntra människor till att ta ströjobb och kortare arbeten utan att de förlorar på det. Så frågan är varför Sabuni ändå väljer en retorik som demoniserar arbetslösa? 

Det uppenbara svaret är givetvis att arbetslinjen handlar mycket mindre om att människor ska kunna arbeta än den handlar om att säkra att arbetsgivarna har tillgång till den arbetskraft de anser att de behöver, när de behöver den. Det handlar om att skrämma arbetare till ödmjukhet över att de överhuvudtaget har något jobb, och tacksamhet gentemot sin arbetsgivare, som så vänligt ”ger” dem ett arbete. 

Hade det handlat om människors rätt och möjlighet till arbete hade det nämligen inte krävts att egenföretagare ska lägga ner sina enskilda firmor för att kunna ta del av det sociala säkerhetssystemet. Men det är precis vad som krävs, och man får på inga villkor försöka få igång sin firma igen medan man får ekonomiskt stöd – för att få det ska man istället försöka sitt allra bästa för att få bli anställd. Man ska inte stå till arbetsmarknadens förfogande, man ska stå till arbetsgivarnas. 

Och hade det handlat om människors rätt och möjlighet till arbete hade det inte varit 51 dagars karens, ungefär 10 veckor, innan man har rätt till ersättning från a-kassan om man säger upp sig själv. Den regeln finns helt enkelt för att säkra arbetsgivaren att ingen arbetare kommer rage-quitta på grund av dåliga arbetsförhållanden. Den innebär ett mycket tydligt upprätthållande av maktobalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare som man ju kan ifrågasätta varför facken inte protesterar högljutt emot. 

Att ytterligare skärpa reglerna för vad man måste göra, vilka jobb man måste söka och vilka arbeten man måste ta för att få rätt till a-kassa cementerar ytterligare att det är arbetsgivarens villkor som är i fokus i arbetslinjen. Så låt oss kalla den för vad den egentligen är; en arbetsgivarlinje. 

Skolorna har öppnat igen, vardagen är tillbaka!

Skolorna är tydligen fulla av förkylning så vardagen består mest av vab.