Situationen för papperslösa barn har blivit svårare i Sverige de senaste åren. Det byråkratiska systemet gör det svårt att vara papperslös i Sverige. Samtidigt motiveras ofta politiska beslut vara fattade med de utsatta människornas bästa för ögonen.
I avhandlingen The politics of undocumented migrant childhoods: agency, rights, vulnerability har forskaren Jacob Lind jämfört situationen för papperslösa barn i Sverige och Storbritannien.
I Storbritannien är tonläget ofta hårdare. Högt uppsatta politiker har flera gånger varit öppna med att syftet är att göra det så svårt som möjligt att vara papperslös i landet. I Sverige motiveras nästan alla beslut och åtgärder vara för de utsatta människornas, och barnens, bästa. Det gäller oavsett vilken effekt besluten i praktiken har för de berörda. Men i och med de senaste årens politiska förskjutningar har tröskeln för vad som är möjligt att säga sjunkit.
I Sverige är systemet mycket mer byråkratiskt än i Storbritannien. De åtgärder som Storbritannien inför är i stort sett redan inbyggt i det svenska systemet.
– I Storbritannien får man bygga in det i systemet på andra sätt. Som att hyresvärdar kan få straffavgifter om de hyr ut till papperslösa. Det är så mycket mer öppet och mindre byråkratiskt där. Här behöver vi inte göra så.
I Sverige går det till exempel inte att hyra bostad vitt för den utan personnummer – det går ofta inte ens att skaffa ett gymkort. I Storbritannien är det mer öppet och lättare för den papperslösa att röra sig runt i landet, skriva in sig på en utbildning eller bara röra sig runt i staden och göra alla de saker som människor med papper tillåts göra.
– Du måste ange ditt personnummer nästan dagligen i Sverige, vilket betyder att det blir problem varje gång för den som saknar ett sådant, säger Jacob Lind.
I Sverige finns det dock, trots politiska förskjutningar och ett hårdare debattklimat, fortfarande ett motstånd för att uttala vissa saker. Politiker säger inte öppet att syftet är för att göra det svårare för papperslösa – men man säger att det ska vara ordning och reda. Att lagar och regler ska följas. De repressiva åtgärderna tar sådana uttryck istället, menar Jacob Lind.
– Vi säger ännu inte som i Storbritannien – att vi ska göra det så svårt som möjligt för papperslösa.
Förstå samhället via barnen
Jacob Lind har studerat papperslösa barns erfarenheter i Birmingham och Malmö mellan 2014 och 2017. Det är deras upplevelser om vardagen och vardagens problem som ligger till grund för avhandlingen, tillsammans med de båda ländernas politik som reglerar papperslösas status och rättigheter.
Hur barn upplever livet som papperslösa är enligt Jacob Lind en bra måttstock på hur politik fungerar i praktiken.
– Genom att studera papperslösa barn så kan man förstå det övriga samhället bättre, säger han.
Här i Sverige har det de senaste åren varit mycket diskussioner om att det så kallade skuggsamhället växer och hur man ska motverka det. Tobias Billström (M) var en av de första politikerna som nämnde ordet skuggsamhälle år 2008, enligt Jacob Linds eftersökningar. Han är själv inte något vidare förtjust i uttrycket som sedan dess fått stor spridning – mycket på grund av rädsla för att just detta skuggsamhälle ska växa.
– Efter 2015 gör man det bara värre. Man pressar folk ännu mer ut i skuggorna, så att säga. Vi säger att vi måste motarbeta skuggsamhället och att människor hamnar i marginalerna men så skapar vi bara nya situationer som gör det värre. Det finns en motsägelsefullhet i det, säger Jacob Lind.
Bland annat så har papperslösa barns rätt att gå i skola ifrågasatts på senare tid, inskränkningar i lagen om mottagande av asylsökande införts och det kommunala nödstödet har blivit svårare att få för papperslösa. Detta efter att papperslösa under 00-talet först fått fler rättigheter.
– Moderaterna och andra partier har velat dra in de rättigheterna, säger Jacob Lind.
Den förändrade retoriken i en svensk kontext innebär också att vissa agendor vänder på argumenten, ibland till barnens nackdel. En deportation kan exempelvis motiveras med att det är för barnets bästa att växa upp i sitt hemland.
"Behöver flera brandväggar"
När papperslösas rättigheter dras in eller situation förvärras kommer det ofta ha effekter på det övriga samhället, menar Jacob Lind. Hårdare tag fungerar enligt honom inte nödvändigtvis som tänkt. Istället kan effekten närmast bli omvänd.
– Strategier som man använder mot papperslösa sprider sig. Det är inte så att om vi sätter hårt mot den gruppen så är vi snällare mot andra grupper. Det är istället så att om majoritetssamhället inte protesterar så kan man göra likande mot andra grupper.
Medan Storbritannien öppet säger att de vill skapa en ogästvänlig miljö för papperslösa så vilar sig politiker i Sverige på argument om ordning och reda. Att skapa fristäder eller brandväggar är enligt Jacob Lind nödvändigt för att papperslösa barn ändå ska få tillgång till sina rättigheter – som skola och sjukvård. Platser där polisen inte får gå in.
– Vi behöver instifta fler brandväggar än idag. Principerna för skola och sjukvård är relativt starka. Polisen måste ringa och fråga efter specifik person för att få eftersöka en papperslös patient. Men att gränspolisen begär ut adressuppgifter från socialtjänsten är en varningsklocka, säger han.
Att FN:s barnkonvention sedan den första januari i år är lag betyder inte heller att det går att vara lugn och luta sig tillbaka. Det gäller för de som arbetar med barns rättigheter att inte vara naiva, menar Jacob Lind. Det är nödvändigt att alltid peka på orimligheter.
– Att barnkonventionen blivit lag ska påminna oss om att den politiska kampen fortfarande behövs och att rättigheter är något vi måste fortsätta kämpa för, säger Jacob Lind.
