I avhandlingen The politics of undocumented migrant childhoods: agency, rights, vulnerability har forskaren Jacob Lind jämfört situationen för papperslösa barn i Sverige och Storbritannien.

I Storbritannien är tonläget ofta hårdare. Högt uppsatta politiker har flera gånger varit öppna med att syftet är att göra det så svårt som möjligt att vara papperslös i landet. I Sverige motiveras nästan alla beslut och åtgärder vara för de utsatta människornas, och barnens, bästa. Det gäller oavsett vilken effekt besluten i praktiken har för de berörda. Men i och med de senaste årens politiska förskjutningar har tröskeln för vad som är möjligt att säga sjunkit.

I Sverige är systemet mycket mer byråkratiskt än i Storbritannien. De åtgärder som Storbritannien inför är i stort sett redan inbyggt i det svenska systemet.

– I Storbritannien får man bygga in det i systemet på andra sätt. Som att hyresvärdar kan få straffavgifter om de hyr ut till papperslösa. Det är så mycket mer öppet och mindre byråkratiskt där. Här behöver vi inte göra så.

I Sverige går det till exempel inte att hyra bostad vitt för den utan personnummer – det går ofta inte ens att skaffa ett gymkort. I Storbritannien är det mer öppet och lättare för den papperslösa att röra sig runt i landet, skriva in sig på en utbildning eller bara röra sig runt i staden och göra alla de saker som människor med papper tillåts göra.

– Du måste ange ditt personnummer nästan dagligen i Sverige, vilket betyder att det blir problem varje gång för den som saknar ett sådant, säger Jacob Lind.

I Sverige finns det dock, trots politiska förskjutningar och ett hårdare debattklimat, fortfarande ett motstånd för att uttala vissa saker. Politiker säger inte öppet att syftet är för att göra det svårare för papperslösa – men man säger att det ska vara ordning och reda. Att lagar och regler ska följas. De repressiva åtgärderna tar sådana uttryck istället, menar Jacob Lind.

– Vi säger ännu inte som i Storbritannien – att vi ska göra det så svårt som möjligt för papperslösa.

Förstå samhället via barnen

Jacob Lind har studerat papperslösa barns erfarenheter i Birmingham och Malmö mellan 2014 och 2017. Det är deras upplevelser om vardagen och vardagens problem som ligger till grund för avhandlingen, tillsammans med de båda ländernas politik som reglerar papperslösas status och rättigheter.

Hur barn upplever livet som papperslösa är enligt Jacob Lind en bra måttstock på hur politik fungerar i praktiken.

– Genom att studera papperslösa barn så kan man förstå det övriga samhället bättre, säger han.

Här i Sverige har det de senaste åren varit mycket diskussioner om att det så kallade skuggsamhället växer och hur man ska motverka det. Tobias Billström (M) var en av de första politikerna som nämnde ordet skuggsamhälle år 2008, enligt Jacob Linds eftersökningar. Han är själv inte något vidare förtjust i uttrycket som sedan dess fått stor spridning – mycket på grund av rädsla för att just detta skuggsamhälle ska växa.

– Efter 2015 gör man det bara värre. Man pressar folk ännu mer ut i skuggorna, så att säga. Vi säger att vi måste motarbeta skuggsamhället och att människor hamnar i marginalerna men så skapar vi bara nya situationer som gör det värre. Det finns en motsägelsefullhet i det, säger Jacob Lind.

Bland annat så har papperslösa barns rätt att gå i skola ifrågasatts på senare tid, inskränkningar i lagen om mottagande av asylsökande införts och det kommunala nödstödet har blivit svårare att få för papperslösa. Detta efter att papperslösa under 00-talet först fått fler rättigheter.

– Moderaterna och andra partier har velat dra in de rättigheterna, säger Jacob Lind.

Den förändrade retoriken i en svensk kontext innebär också att vissa agendor vänder på argumenten, ibland till barnens nackdel. En deportation kan exempelvis motiveras med att det är för barnets bästa att växa upp i sitt hemland.

"Behöver flera brandväggar"

När papperslösas rättigheter dras in eller situation förvärras kommer det ofta ha effekter på det övriga samhället, menar Jacob Lind. Hårdare tag fungerar enligt honom inte nödvändigtvis som tänkt. Istället kan effekten närmast bli omvänd. 

– Strategier som man använder mot papperslösa sprider sig. Det är inte så att om vi sätter hårt mot den gruppen så är vi snällare mot andra grupper. Det är istället så att om majoritetssamhället inte protesterar så kan man göra likande mot andra grupper.

Medan Storbritannien öppet säger att de vill skapa en ogästvänlig miljö för papperslösa så vilar sig politiker i Sverige på argument om ordning och reda. Att skapa fristäder eller brandväggar är enligt Jacob Lind nödvändigt för att papperslösa barn ändå ska få tillgång till sina rättigheter – som skola och sjukvård. Platser där polisen inte får gå in.

– Vi behöver instifta fler brandväggar än idag. Principerna för skola och sjukvård är relativt starka. Polisen måste ringa och fråga efter specifik person för att få eftersöka en papperslös patient. Men att gränspolisen begär ut adressuppgifter från socialtjänsten är en varningsklocka, säger han.

Att FN:s barnkonvention sedan den första januari i år är lag betyder inte heller att det går att vara lugn och luta sig tillbaka. Det gäller för de som arbetar med barns rättigheter att inte vara naiva, menar Jacob Lind. Det är nödvändigt att alltid peka på orimligheter.

– Att barnkonventionen blivit lag ska påminna oss om att den politiska kampen fortfarande behövs och att rättigheter är något vi måste fortsätta kämpa för, säger Jacob Lind.

Den allmänna förklaringen av de mänskliga rättigheterna firar 75 år den 10 december. Vid ett riksdagsseminarium som uppmärksammade detta på torsdagen konstaterades dock – av bland andra FN:s högkommissarie Volter Türk – att de mänskliga rättigheterna är på tillbakagång, inte minst när det gäller våld och hatpropaganda mot utsatta grupper.

Detta är något som också framkommer i en ny rapport från Institutet för mänskliga rättigheter, som framför allt bygger på en webbenkät från hösten 2022. I den svarar 47 procent ja på frågan om man upplever att det finns mänskliga rättigheter som är hotade i Sverige i dag. Bland dessa upplever i sin tur de flesta, 56 procent, att rätten till frihet från hat, hot och våld är hotad, följt av frihet från diskriminering och rätten till vård och omsorg.

Att hot och hat sticker ut är inte direkt överraskande, säger utredaren Anna Jacobson som har arbetat med rapporten.

– När jag tänker på vad vi ser i media så är det ingen stor chock, men att det sticker ut så som en hotad rättighet är oroande, det är en viktig grund för vårt samhälle att vi ska kunna känna oss trygga.

Risk för självcensur

Knappt hälften av de tillfrågade, 43 procent, upplever att det finns grupper av människor vars rättigheter är särskilt hotade. Här fanns möjlighet att precisera i ett öppet svar, och knappt hälften uppgav att ”utlandsfödda”, ”invandrare”, ”asylsökande” och ”flyktingar” är grupper som är särskilt utsatta. Också ”kvinnor”, ”hbtqi-personer”, ”samer”, ”muslimer”, ”judar”, ”personer med funktionsnedsättning” – med flera – förekommer ofta när grupper vars rättigheter ses som hotade nämns. Några uttrycker även en oro för vad de beskriver som att ”svenskars” rättigheter hotas.

Hat och hot i olika sammanhang kan å ena sidan drabba minoriteter som har skydd i de internationella konventionerna, där muslimer och judiska grupper är särskilt utsatta just nu. Men även civilsamhället mer brett är utsatt, konstaterar Anna Jacobson.

– Det finns en risk för att förtroendevalda, journalister och forskare börjar med självcensur och väljer bort vissa ämnen för att slippa hamna i hatstormar. Det är väldigt oroande i sig, självcensur är ett stort hot mot det demokratiska systemet.

God allmän kännedom

Anna Jacobson berättar att politikerna själva under veckans riksdagsseminarium också betonade de förtroendevaldas ansvar:

– Att hålla en schysst nivå på debatten utan behöva ta till hat, hot och påhopp. Det finns bättre sätt att prata om meningsskiljaktigheter på.

Enkäten från MR-institutet levererar inte bara nedslående resultat. De flesta svenskar är i alla fall medvetna om att de har mänskliga rättigheter: 63 procent svarade att de känner till sina mänskliga rättigheter ganska eller mycket väl, och endast två procent svarar att de inte alls känner till sina mänskliga rättigheter. Kännedomen om specifika rättigheter och hur de formuleras i internationella dokument konventioner är dock inte lika utbredd. De mest välkända rättigheterna är enligt undersökningen Barnkonventionen och FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.

Bland de som svarat på undersökningen finns också en relativt stor grupp som också upplever att det är svårt att få information om hur man utkräver sina rättigheter, om behovet uppstår. 23 procent uppger att man upplever att det finns hinder för att kräva sin rätt, och 43 procent uppger sig vara ovetande om huruvida det vore problemfritt eller ej.

– Det är inte helt tydligt hur vi ska tolka detta, det kan dels handla om att man tycker att det mesta funkar bra och då inte behöver sätta sig in i hur det fungerar, och dels att det faktiskt kan vara lite svårt. Bland de som upplever hinder upplever flest att myndigheter inte kan eller vill agera, att det kostar tid och pengar och på olika sätt är krångligt, säger Anna Jacobson.

Vill inte dra för stora slutsatser

Men att 63 procent är medvetna om sina mänskliga rättigheter, är det mycket eller lite? Det går att resonera om, menar Anna Jacobson.

– Många kanske har det så pass bra att man inte behöver fundera så mycket på det, förrän man faktiskt hamnar i en situation där ens rättigheter hotas eller kränks. Men vi försöker se den här rapporten som en startpunkt för vad vi ska undersöka vidare, snarare än att dra för stora slutsatser.

Inom kort planerar Institutet för mänskliga rättigheter att genomföra två högaktuella undersökningar om religiösa organisationers utsatthet, med studier av judiska och islamiska föreningar. Dessa kommer senare finnas med i underlaget för nästa års rapportering om hur Sverige efterlever konventionen mot rasdiskriminering.  

Urholkar demokratin

Människorättsorganisationen Civil rights defenders har stor erfarenhet av att pejla läget för demokrati och medborgerliga rättigheter. Chefsjurist John Stauffer tycker att MR-institutets rapport bekräftar en utbredd oro för att mänskliga rättigheter hotas.

– Det pekar på en negativ trend. Vi ser i våra egna undersökningar att oron för demokratin ökar. I år svarade 65 procent att man upplever att våra demokratiska grundprinciper hotats under de senaste 12 månaderna, vilket är en ökning med 25 procentenheter jämför med förra året, och det behöver man ta på allvar. Det faller på ansvariga beslutsfattare att säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras och efterlevs i politiken, men den utveckling vi ser visar att den lagstiftning som presenteras i allt högre grad inskränker mänskliga rättigheter. Det ser vi som allvarligt, eftersom mänskliga rättigheter är grunden för en stabil demokrati, och när de hotas urholkas demokratin.

Samtidigt har Civil rights defenders undersökning visat att allmänheten i allra högsta grad tycker det är viktigt att leva i ett land där de mänskliga rättigheterna respekteras.

– I princip alla svarade att man vill leva i ett demokratiskt land, och även om vi ser dessa tendenser till urholkning av demokratin så är den svenska demokratin fortfarande stark. Men det är viktigt att vara vaksam för att kunna se när rättigheter försvagas, och att man reagerar på det.

Kännedomen om mänskliga rättigheter, som enligt MR-institutets rapport alltså är god eller medelgod hos dryga 60 procent av de tillfrågade, tycker John Stauffer inte är ett tillräckligt bra resultat, men inte heller jättedåligt. För att öka kunskapen menar han att det inte räcker med olika utbildningar utan mänskliga rättigheter måste kopplas till aktuella samhällsfrågor.

– Frågorna behöver kläs i en MR-uniform för att vi ska kunna förstå att mycket av det vi pratar om handlar om våra rättigheter. Då kommer det ganska naturligt att kunskapen och förståelsen för vad mänskliga rättigheter är ökar. Men mänskliga rättigheter ligger för långt ner på den politiska agendan, och det är istället andra frågor som är prioriterade. Mänskliga rättigheter prioriteras inte på samma sätt som tidigare.

– Under de senaste 20 åren har klyftorna ökat och skyddsnäten har försvagats. Privatiseringar och marknadskrafter har klivit fram då samhället dragit sig tillbaka, sa Tobias Baudin. 

Han konstaterade också att socialdemokratins inflytande också har försvagats då Sverige snart (vid nästa riksdagsval) kommer att ha haft 20 år av högermajoritet i riksdagen.

Därför har några av arbetsgrupperna som arbetat med den nya samhällsanalysen fokuserat på klassiska socialdemokratiska frågor som rättvisa inom arbete och arbetsliv. (Sju av de totalt elva arbetsgruppernas analys går att läsa här. De återstående fyra kommer att presenteras inom kort.)

Bort från ”dåliga jobb”

Björn Wiechel som lett gruppen ”Vi ska arbeta oss rikare – ökad produktivitet och höjt välstånd genom en ny arbetslinje” konstaterade att samhället idag har för många ”dåliga jobb”, som exempelvis gig-jobb, med otrygghet och dåliga löner och villkor. 

– Ett av problemen är att den arbetslinje som sattes av Reinfeldt och som fokuserade på ”enkla jobb” delvis ligger kvar. Tillsammans med de utförsäljningar och avregleringar som genomförts de senaste decennierna och att allt mindre har satsats på det gemensamma har detta bäddat för en situation där vi idag har sjunkande kunskapsnivåer i delar av landet och delar av befolkningen och att de dåliga jobben blir fler. 

– Det här är ett hot mot Sveriges produktivitet men också mot samhällsgemenskapen.

Björn Wiechel konstaterade vidare att det är ett problem när allt färre kommer in på gymnasiet och att en fjärdedel inte klarar en examen. Detta samtidigt som företag inte får tag på rätt utbildad personal. 

– Sverige kommer inte att bli rikare om svensk arbetskraft varken kan bemanna de jobb som krävs för ett fungerande samhälle, som inom välfärden, eller de jobb som ökar Sveriges konkurrenskraft inom nya innovativa industrier. 

Några konkreta politika förslag kommer inte att läggas fram förrän under våren 2024, men Björn Wiechel konstaterar att politiken behöver styra utbildning och arbetsmarknad som gör att svenska folket ”kan få jobb som är bra för dem – och för Sverige”.

Otrygghet på jobbet

Annika Strandhäll har lett arbetsgruppen ”Ett hållbart och utvecklande arbetsliv för alla”. Hon berättade att gruppen fokuserat på tre typer av problem: otrygghet på jobbet, otrygghet vid sjukdom och arbetslöshet samt att stora grupper står utanför arbetslivet och samhällsgemenskapen.

Hon konstaterar att var tredje sysselsatt har haft besvär det senaste året som följd av jobbet och att antalet sjukskrivna på grund av stress har ökat med 50 procent de senaste fyra åren, till nya rekordnivåer.

Det syns också en ökad tudelning i samhället när det gäller anställningsvillkor.

– Alldeles för många, särskilt unga, kvinnor och utlandsfödda, har idag otrygga jobb och tvingas leva med en ständig stress för hur vardagsekonomin och livet ska gå ihop, säger Strandhäll.

– Faktum är att idag har över en miljon svenskar olika former av kontrakt där det gemensamma är att de saknar långsiktig trygghet i sin försörjning. 

– Vi ser att vi är tillbaka till ett daglönarsamhälle, säger Strandhäll och visar upp en röd mössa för att visa på hur arbetsvillkoren historiskt sett ut för många arbetare som stått med mössan i handen.

– Idag står unga människor istället för med en basker med sin mobiltelefon och väntar på att det ska plinga i den för att veta om man får jobba några timmar under den dagen. Det är naturligtvis inte värdigt ett land som Sverige. 

Otrygghet vid sjukdom och arbetslöshet

Hon konstaterade också att trygghetsförsäkringarna vid sjukdom och arbetslöshet släpat efter rejält i relation till inkomstutvecklingen i samhället ända sedan 1990-talet. 

– För mig som har varit socialförsäkringsminister i fem år i en socialdemokratiskt ledd regering kan jag inte göra annat än att konstatera att det är ett misslyckande, säger Annika Strandhäll.

Samtidigt har kraven för att kvalificera sig till ersättning höjts. 

– För mig blev det ett uppvaknande när jag konstaterade att en majoritet av de som är inskrivna på arbetsförmedlingen har inte arbetslöshetsförsäkring, säger Strandhäll och fortsätter:

– Det hade varit otänkbart på 90-talet. 

Utanförskap

Att stora grupper står utanför arbetslivet och samhällsgemenskapen ser Socialdemokraterna som ytterligare ett stort problem, och ser det därför som viktigt att bekämpa arbetslösheten. Annika Strandhäll frågar sig hur Sverige kunde glömma bort hur man utbildar de arbetslösa till de lediga jobben.

– Istället för Sverige just nu en politik där vi subventionerar lågproduktiva, lågbetalda jobb med skattemedel. 

Hon ger ett exempel: 

– Istället för att ge en person en tremånaders utbildning som solcellsmontör som arbetsmarknaden skriker efter så får man istället ett nystartsjobb, en skattesubventionerad anställning, för att tvätta bilar på Hisingen i flera år. Det är ju ett kapitalslöseri. 

Marknadslogikens infart i samhället

Niklas Karlsson har lett arbetsgruppen Samhällsgemenskap genom ökad rättvisa och respekt för de som bär upp samhället. Gruppen har gjort en bred analys av utvecklingen i Sverige de senaste 40 åren och beskriver arbetet som uppgörelse med nyliberalismen. 

– De senaste decennierna har vi sett ett systemskifte i Sverige. Vi menar att man inte kan peka på en enskild förändring, utan det är flera händelser, men där alla har en sak gemensamt. Och det är marknadslogiken. Avregleringar, privatiseringar, new public management och marknadsstyrning som smugit sig in i den offentliga välfärdsproduktionen. Det här har präglat politiken under många år, också socialdemokratin. Det har inneburit att ojämlikheten har växt väldigt mycket i vårt land, mer i Sverige än i många andra jämförbara länder, om än från lägre nivåer. 

Det har bland annat gjort att människor börjar se om sitt eget hus. Privata sjukvårdsförsäkringar är ett sådant exempel. Idag har närmare 760 0000 människor i Sverige tecknat en sådan.

– I kölvattnet av detta har det också skapats en grund för framväxt av högerpopulism, ett fenomen som inte bara är svenskt, det finns i hela västvärlden, men där denna nyliberala politik och den växande ojämlikheten har bidragit till högerpopulismens framväxt.  

– Det är tydligt att en socialdemokrati för 2030-talet behöver göra upp med nyliberalismen. Inte bara i teorin utan också i praktiken. 

De olika rapporterna kommer att bli underlag för vidare diskussioner inom Socialdemokraterna och framåt våren nästa år kommer konkreta politiska förslag börja läggs fram. 

Redan när Parisavtalet klubbades 2015 stod det klart att länderna skulle kunna köpa utsläppsminskningar av varandra, även företag skulle kunna delta i handeln. Men farhågorna är och har varit många.

Utsläppshandeln som pågick under Kyotoprotokollet, det klimatavtal som föregick Parisavtalet, fick svidande kritik. Krediterna blev extremt billiga, vilket påverkade omställningstrycket i köparländerna, enligt en av anklagelserna. Det vill säga, länderna blev mindre benägna att leta efter klimatlösningar, när det gick att köpa sig fria. Till skillnad från Kyotoprotokollet är alla länder med i Parisavtalet, så inget land kan gå fritt från att ställa om – vilket anses kunna driva upp priset.

Står inför vägskäl

Men kritiken stannade inte där. En ofta citerad studie från Öko-institutet i Österrike, visade att 85 procent av de undersökta projekten haft ingen eller tveksam miljönytta, då de inte kunnat garantera att de inte skulle ha skett utan finansieringen eller att de överskattats. Samma anklagelser har riktats mot den frivilliga marknad som pågår idag, där företag som påstår sig göra klimatnytta, köper andelar i trädplanteringar eller andra insatser som ska minska utsläppen.

Så frågan är om handeln som ska ske under artikel 6 i Parisavtalet kan fungera bättre. Enligt David Newell, som förhandlar för Sverige på COP28, står länderna inför ett vägskäl.

– I min mening är det absolut möjligt. Men det är en bit kvar innan vi vet om den förhoppningen går i uppfyllelse. Skapar vi dåliga vägledningar och regler, kan det leda till att det blir precis som den frivilliga marknaden som pågår just nu och som har dålig kvalitet.

Ska kunna säljas till företag

Under COP26 i Glasgow spikades de övergripande reglerna och den handel där krediterna auktoriseras för överföring av ett säljarland och ett köparland (artikel 6.2), har påbörjats.

Sverige är ett av länderna som kommit längst och har nyligen genomfört en upphandling med ett bolag som ska sätta upp solceller med batterilagring i Ghana, för att ersätta de dieselgeneratorer som är på plats idag. Det ska ge krediter som motsvarar 155 000 ton mindre koldioxid fram till 2030, som Sverige ska kunna avräkna mot sitt 2030-mål. Något Ghana inte ska kunna göra det, för att undvika dubbelräkning, enligt de spikade reglerna.

Krediter som auktoriserats under artikel 6.2 ska också gå att sälja till ett företag, som då kan använda det mot sitt klimatmål. Men i de fallen skulle inget av länderna få tillgodoräkna sig utsläppsminskningarna, enligt David Newell. Under klimattoppmötet i Dubai sker förhandlingar om exakt hur krediterna ska få bokföras, när de ansvariga länderna ska rapportera dem till FN.

– Vi vill skapa regler som gör det transparent att se vad är det för projekt som har investerats i, säger David Newell.

Kan etablera praxis

Men att två länder samarbetar om utsläppsminskningar är bara en del av den nya marknaden. En annan som regleras under Parisavtalets artikel 6.4 är hur FN, som en tredje part ska kunna godkänna ett projekt som sedan ska kunna säljas till ett företag eller andra länder.

Under COP28 i Dubai sker förhandlingar om vägledningar för handeln och vad för slags krediter som ska kunna godkännas av myndigheten inom FN. Något som i sin tur också kommer att kunna påverka de krediter som godkänns av länder som ingår avtal med varandra, det vill säga 6.2.

– Om vi med hjälp av de här vägledningarna kan etablera bra praxis kan det bli att marknaden säger att om ”vi köper krediter under 6.2, då kräver vi att de som är inblandade använder sig av den vägledningen, för den har visat sig vara bra, säger han.

Risker med naturbaserade lösningar

Men hur vägledningen faller ut är alltså ännu ett oskrivet kapitel. En av frågorna som länderna ännu inte kommit överens om är vilka typer av negativa utsläpp som ska kunna krediteras inom artikel 6. En grupp länder vill till exempel att havsbaserade lösningar, så som mangroveskogar och sjögräs, ska kunna inkluderas. David Newell ser risker:

– Det är svårt att räkna hur stora utsläppsminskningar som skett.

Men han ser även risker med andra naturbaserade lösningar som kan skapa negativa utsläpp, så som trädplanteringar. Många länder med skog vill gärna se regler som underlättar för att sådana utsläppsminskningar ska kunna köpas och säljas. Även i den frågan ser EU risker.

– I och med att det finns så stort intresse tror vi inte att det är rimligt att rakt av säga nej till alla naturbaserade negativa utsläpp. Men om femtio år kanske marken säljs till någon annan eller så kanske det blir skogsbränder. Det är mycket större risk för icke permanens (att det inte håller i längden, reds anm). Hur hanterar man det? Det diskuterar vi olika lösningar på, säger Newell.

”Bättre med ingen deal än en dålig deal”

En annan fråga som diskuteras är om minskad avskogning ska kunna inkluderas som negativa utsläpp. Men de flesta länderna anser att det i så fall kräver att kolsänkan ökar på totalen för att ligga i linje med Parisavtalets syfte – att handeln leder till ökad ambition – och inte ”business as usual”, enligt David Newell.

Han säger också att för EU är det viktigaste att inte skapa särskilda regler för vissa projekt som de facto innebär lägre standard, utan att de vägledande principerna man kommer överens om ska kunna gälla för alla typer av projekt.

– Till exempel att man ska kunna verifiera utsläppsminskningarna, att de är riktiga och att de leder till högre ambition.

Syre: Kommer ni att gå i mål under mötet?

– Jag tror det kommer ta fler COP-möten för att göra klart alla reglerna. De tekniska detaljerna är väldigt politiskt laddade och har väldigt stora konsekvenser för vem som tjänar pengar och hur mycket och därför tror jag att det kommer att dra ut på tiden. Sverige och EU står fast vid att det är bättre med ingen deal än en dålig deal, det är så vi ser på det.