I den hotade Blodstensskogen i Uppsala har några aktivister byggt ett trädhus som en del i kampen för att rädda skogen. Assa Paulsson tillbringade tre dagar med dem och berättar på Läsarnas om sina upplevelser. Polisen planerade att föra bort ockupanterna och riva huset, men den 29 juni, samma dag som vi fick Assas berättelse, hägnades platsen in och de ska få vara kvar över sommaren.
Dag 1 i Blodstensskogen: Första dagen vi kom fram var spännande. Nytt folk, ny inspiration, ny energi! Vi blev varmt välkomnade och såg många glada miner och energi när vi dök upp. Vi fick en genomgång av hur och varför de var där, sen var det en genomgång av hur klätterselar och säkerhet fungerar. Vi alla som kommit bestämde snabbt att självklart ska vi ta oss upp och se och känna, men även uppleva det som de som kämpar här går igenom på daglig nivå. Sen klättring, en efter en, för att ta sig upp till huset.
Det var ovant och sjukt jobbigt att ta sig upp, men med mycket svett och vilja tog vi oss alla upp och kände tryggheten där uppe i det fria. Efter det delade vi upp så att två av oss skulle sova i huset och två skulle sätta upp tält i närheten. Det var en otroligt skön natt att sova uppe i huset.
Det lokala folket som kom förbi stöttar regelbundet och är otroligt positiva till aktionen, och man får en väldig energi kick av hur mycket vanligt folk kan betyda i en kamp som denna.
Dag 2 i Blodstensskogen: I dag vaknade man väldigt utvilad och förstod knappt att man befann sig 10–15 meter ovanför marken! När man tittade ut möttes man av en ekorre som satt och åt lugnt och harmoniskt, ostörd av att vi var där. Fåglar och andra djur var redan aktiva och rörde sig runt omkring och man känner att man blir en del av naturen och hur otroligt viktig denna skog är för sina naturliga invånare som faktiskt bor här.
Under dagen kommer det många i närområdet förbi, i alla åldrar, som vill hälsa på och prata med oss. Jag har inte mött en enda individ som varit negativ till det som görs här, och de berättar även om hur denna skog varit en stor del av deras barndom och känner en otrolig sorg och förtvivlan vid tanken att någon vill skövla detta område för att göra om det till bostäder.
Denna skog är också en av de sista passagerna för djuren att vandra från ett skogsreservat till ett annat utan att behöva gå eller röra sig mellan hus eller i något bostadsområde. Jag ser en stor risk att om denna skog kommer att försvinna så kommer dessa djur att gå in på tomter och ”skrämma” dom som bor där, då detta är en av de sista passagerna mellan skogarna och reservaten som Blodstenskogen kopplar samman. Det kommer bli skyddsjakt på dessa individer bara på grund av deras existens och de kommer att dödas, vilket för mig är helt oacceptabelt.
För oss som är här är det inte bara ett statement eller en liten grej, detta handlar om så mycket mer än om oss eller våra grannar, detta har en enorm påverkan för flera generationer fram och detta måste komma fram att vi måste sluta tänka i termer av ekonomi eller kortsiktiga lösningar för stunden. Det måste vara långsiktigt för alla, framför allt för de individer som redan bor här, som rådjur, rävar, hackspettar, ekorrar, skalbaggar och insekter.
Dagens hetta har varit enorm, så vi är några stycken som beger oss ner till havet för att svalka oss medan några stannar kvar, för huset får inte lämnas ensamt. Om ingen är här finns risken att de kan komma och riva det.
När vi kom tillbaka blev det gemensam kvällsmat och sen blev det sängdags för en ny dag i kampen för Blodstensskogens existens.
Dag 3 i Blodstensskogen: I dag vaknade man tidigt av en strålande sol som värmde och så fort man tittade ut så var det grannfolk som ropade: ”Grattis, fyra bilder i tidningen! Och en bra artikel om er i dagens tidning! Bra kämpat, vi är på eran sida!”
Lite mer aktivitet och fler besök under dagen än vanligt, folk som bott här som unga satte sig i bilar för att åka hit eller cyklade hit för att visa sitt stöd och berätta om minnen dom haft just i denna skog och på dessa platser, man blev så glad i hjärtat av alla besök!
En del som kom var även väldigt modiga och nyfikna på huset, så vi gav dom en grundlig förklaring av hur vi klättrar upp och vilken säkerhet man behöver och de tog sig upp för att hälsa på! Mäkta imponerad!
På kvällen innan jag och mina kamrater var tvungna att åka hem medverkade vi även på ett möte med lokala inblandade individer som brinner för samma gemensamma punkt, att rädda Blodstensskogen.
Där diskuterade vi strategier och metoder för att rädda denna viktiga del av landets gröna lungor, men även hur vi kan nå ut till fler som kan tänka sig komma att stötta på olika sätt, genom att delta eller bara bevittna vad som händer och kanske kunna hjälpa till att få ett stopp på detta vansinne. Vi avslutade sista dagen och kvällen med att vandra runt i området, uppleva skogens puls och sedan återvända till vårt trädhus. Vi åt en gemensam kvällsmat och delade många skratt och berättelser innan det blev tid för att krypa/klättra till sängs för att komma upp tidigt och bege sig hemåt.
Det känns otroligt tungt att behöva åka. Men en sak är säker: vi kommer tillbaka – snart!
Vill du också berätta något på Läsarnas? Välkommen att skicka text och eventuella bilder till malin.bergendal@tidningensyre.se!
