Ungern – från pilkorsare till ”illiberal demokrati”

Ungerns ledare Viktor Orbán höll den 26 juli 2014 ett viktigt tal i en liten stad i Rumänien där majoriteten är etniska ungrare (se Syre 16/10) där han menar att en icke-liberal stat är nödvändig för att stärka den nationella gemenskapen.

Gáspár Miklós Tamás säger i Arbetet 26/9 2015 att Budapest sommaren i Budapest 1944 var som vanligt – vackert och förtjusta turister. Detta samtidigt som nästan en halv miljon ungerska judar (landets största etniska minoritet) forslades till Auschwitz.

Vid mitt senaste besök i staden 2017 noterade jag alla anti-EU-affischer, det fanns bara ungerska kanaler på tv på hotellet och enbart ungerska tidningar. Jag köpte ett par och vän som kan ungerska konstaterade att alla var extremt regeringstrogna. New York Times gick dock att låna på ett femstjärnigt hotell.

Situationen nu är givetvis inte tillnärmelsevis jämförbar med grymheterna under andra världskriget. Men en ”illiberal demokrati” är knappast något att eftersträva för oss som föredrar sann demokrati – fria val, oberoende medier, ett oberoende rättsväsende och försvar för rättigheter.

Magyarerna och dubbelmonarkin

Omkring 890 slog sig magyarerna ner i Centraleuropa. 1102 förenades Ungern och Kroatien i en personalunion; 1241 invaderade mongolerna Ungern men lämnade efter en kort tid landet på grund av inre stridigheter. 1300- och 1400-talen var rikets storhetstid.

Det ottomanska imperiet besegrade ungrarna 1526 och landet delades i tre delar. 1697 besegrade Österrike ottomanerna och Ungern blev åter en stat, nu i personalunion med Österrike. 1848 skedde en revolution mot Österrike. Med hjälp av den ryske tsaren slogs revolten ner. 1867 fick Ungern ett självständigt parlament i och med att en dubbelmonarki infördes och detta var inledningen till en relativt fredlig tid.

Under första världskriget slogs Österrike, Ungern och Tyskland på samma sida. En kortvarig Sovjetrepublik inrättades 1919, den krossades efter 133 dagar av rumänska styrkor. Ungrare hamnade i Rumänien, Slovakien och i norra Jugoslavien till följd av det så kallade Trianonfördraget som slöts den 4 juni 1920 utanför Paris och innebar stora territoriella förluster för Ungern.

Fördraget och dess följder är fortfarande ett trauma för många ungrare. Dubbelmonarkin upplöstes och nya gränser drogs upp: av den gamla ytan försvann 72 procent och av befolkningen (drygt 20 miljoner) förlorades 61,8  procent . Dessutom förlorade landet sin enda havshamn och 8 av sina 10 största städer.

Pilkorsarna och folkrepubliken

Under mellankrigstiden blev Ungern en monarki, dock utan någon kung eller drottning. Ett flerpartisystem infördes men socialistiska och kommunistiska partier var förbjudna. Det fanns en stark revanschistisk anda – de förlorade områdena borde åter bli delar av Ungern. Förtroendet för de västliga demokratierna var lågt och riksföreståndaren Miklós Horthy stöddes av kyrkan och adeln. Horthy var riksföreståndare fram till 1944 då de inhemska antisemitiska fascisterna, ”Pilkorsarna”, tog makten och fortsatte att delta i kriget på Tysklands sida. Under andra världskriget fraktades judar (och även romer) till gaskamrarna i koncentrationslägren.

Hösten 1944 drog sovjetiska trupper in i Ungern. Den tyska ockupationen ersattes av en sovjetisk, fria val skulle hållas. I det första valet i november 1944 vann det nationalkonservativa Oberoende småbrukarpartiet 57 procent av rösterna mot kommunisternas 17 procent . Trots detta tvingades en koalitionsregering fram där det kommunistiska Ungerska arbetarpartiet ingick. 1946-1948 drevs en genomgripande sovjetisering av Ungern och 1949 utropades Folkrepubliken Ungern. Företagen blev statliga och terror blev vardagsmat.

Stalins död 1953 innebar några mindre försök till reformer och 1956 skedde Ungernrevolten som snabbt slogs ner vilket ledde till massemigration – drygt 200 000 personer flydde västerut.

Orbán tar över

Murens fall innebar införandet av demokrati och kapitalism. Förhoppningar föddes, bland annat om EU-medlemsskap, trots den kleptokrati som rådde (att gamla kommunister roffade åt sig tidigare statliga företag). Runt millennieskiftet, som bland annat markerar Putins ökande makt, händer någonting.

Liberalen Viktor Orbán (född 1963) blir nationalkonservativ och blir ordförande för partiet Fidesz, premiärminister 1998–2002, i opposition från 2002 då socialistpartiet tar över, och blir åter premiärminister efter en jordskredsseger i valet 2006. Orbán är välutbildad, han har läst bland annat statsvetenskap i Oxford.

Under 1990-talet förvandlades Fidesz från ett liberalt mittenparti till ett ultranationalistiskt konservativt parti. Partiet kom till den starka makten i maj 2010. På grund av Ungerns grundlag fick partiet två tredjedelars majoritet i parlamentet. Då blev det möjligt att ändra konstitutionen.

Under de senaste tio åren har hundratals nya lagar stiftats, genom kryphål i lagen kunde enskilda ledamöter i parlamentet lägga fram nya lagförslag utan förhandlingar; Fidesz kunde tillsätta nya regimvänliga domare i författningsdomstolen och i regionala domstolar; nya medialagar stiftades och public service tv och radio förmedlade regimpropaganda; de privata och kommersiella medierna köptes upp av Orbán- och Fideszvänliga; den akademiska friheten är nästan borta – det av Georg Soros finansierade Central European university (CEU) tvingades tidigare i år att stänga ner och finns i dag i Wien.

Orbán och Fidesz har alltså avskaffat ett oberoende rättsväsende, fria medier och den akademiska friheten. Under pandemin har de auktoritära befogenheterna skärpts ytterligare – Orbán kan ge dekret och utlysa undantagstillstånd. Hans relation till Putin, Xi Jinping och Erdogan är utmärkta.

”Illiberal demokrati”

Allt detta har lett till en splittring inom EU – Ungern (och Polen) hamnar i motsättning till vad som bestäms av unionen, till exempel i migrationsfrågan och om kvotflyktingar (2018 hade 490 personer beviljats asyl i Ungern, knappast någon massinvandring). Detta trots att Ungern mottagit enorma summor av EU-medel bland annat för att förbättra infrastrukturen. Ungern har till och med beskrivits som en ”maffiastat” (Bálint Magyar). Ungern är alltså ett land vars historia dryper av krig, konflikter, systemskiften och territoriella förändringar. Den nuvarande situationen platsar väl i denna kedja.

”Illiberal demokrati” är en självmotsägelse. Demokrati och liberalism (eller frihetlighet) går hand i hand – i alla fall om vi innefattar tolerans, ansvarsutkrävande av politiker och byråkrater och annat.
Den så kallade gal–tan-skalan är användbar här. Gal står för grön, antiauktoritär, liberal/frihetlig och tan för traditionell, auktoritär, nationell. På denna skala har vi auktoritarism, traditionalism, nationalism och även tribalism versus liberalism, kosmopolitism och progression.

Anne Applebaum skriver i sin bok Demokratins skymning (2020, sidan 24) om ”det auktoritära kynnet”, att runt 33 procent av folk är auktoritärt lagda, att runt en tredjedel alltså skulle hamna i en tan-position.

Ett ganska färskt exempel på orbanismen är släckningen av sajten index.hu i juli. Index.hu var det största oberoende mediet för kritiska granskningar av Orbán, regimen, korruptionen och utvecklingen i en alltmer auktoritär ordning. Index köptes helt enkel upp av en regeringstrogen affärsman som sparkade dess chefredaktör. De andra sa till följd av detta upp sig.

”Postfascism”

Arvet från kommunismen går inte att bortse ifrån: en ledare, och flera fiender – kapitalismen och USA – har ersatts med islam och de i stort sett obefintliga muslimska migranterna, Soros (och indirekt judarna), EU-politikerna och byråkraterna i Brüssel, med flera anti-nationella krafter.

Orbanismen är lätt att placera på den vertikala gal–tan-skalan – på den horisontella vänster-högeraxeln är den närmast socialdemokratisk (förvisso med en stark ultranationalistsk etnisk touch), till exempel vill den hejda folkminskningen, orsakad av att välutbildat ungt folk emigrerar och låg nativitet, genom generösa barnbidrag. Orbanismen handlar lika mycket om kultur som ekonomi.

Kanske det råder en ”postfascism” (Tamás) – att det inte behövs någon formell diktatur när ingen bryr sig och alla matas med regeringsvänlig propaganda 24 timmar om dygnet, och att nationalismen är ”etnicistisk”. ”Vi” är ungrare och vännerna är vita kristna européer.

Här menar jag att vi bör betänka att Orbáns Ungern är många Sverigedemokraters förebild.