Klädd i vit klänning med rosa sidenband runt midjan följde pappa med mig till uppropet, skrev en gång en flicka i en uppsats. Hon fick en bock i kanten och läraren gav uppsatsen till språkprofessorn Erik Wellander, som använde meningen som exempel på syftningsfel i sin bok Riktig svenska (1939). Det var ingen större risk för missförstånd, men det berodde bara på att flickan och pappan följde de förväntade normerna. Så länge verkligheten motsvarar förväntningarna kan vi fylla i rätt när det behövs.
Som till exempel när Göteborgs-Posten skrev så här om en kvinna som hade förlorat jobbet för att hon var gravid: Nu lever hon lyckligt familjeliv i Oslo med pojkvännen och sonen som föddes tre dagar före jul – på sin 30-årsdag. Kvinnan fick skadestånd av arbetsköparen, men hur det blev med föräldrapenning för den nyfödda 30-åringen får vi inte veta. Antagligen var det många läsare som inte ens noterade den abnormt långa graviditeten, utan bara ”översatte” till hennes 30-årsdag så det blev rätt.
På samma sätt var det nog många som inte reagerade på en märklig valaffisch i valrörelsen 2002. Texten på valaffischen var en fråga: Varför vill (S) driva Britta från sitt hus? Ja, varför ville de göra det? Hade Britta ockuperat partihögkvarteret? Och i så fall, borde inte just Moderaterna ha förståelse för att S var måna om äganderätten?
I själva verket tror jag att det handlade om fastighetsskatten. Moderaterna befarade att Britta inte skulle ha råd att bo kvar i huset om sossarna fick bestämma – i alla fall var det ett sådant budskap som förväntades, och därför blev missförstånden få.
Det är allt fler som är osäkra på orden sin, sitt, sina, hans, hennes, hens och dess. I de här exemplen har man skrivit sin istället för hennes, men det är vanligare att göra tvärtom. Att det blir fel kan bero på inverkan från engelskan, där sin, sitt och sina inte finns. Där får man visa på något annat sätt vems hus och födelsedag det handlar om. Men osäkerheten kan också bero på att det inte alltid finns ett rätt svar.
Nu drar jag grundregeln innan det blir för snurrigt. Om pronominet syftar på subjektet ska det vara sitt, sin eller sina. Om Britta är en ovälkommen gäst som vägrar gå kanske man tvingas driva henne från sitt hus. Den som tvingar henne att flytta driver henne från hennes hus.
När det gäller kvinnan i Oslo är det mer komplicerat. Hon är nämligen subjekt i huvudsatsen, medan sonen är subjekt i bisatsen, som slutar med – på sin 30-årsdag. Det är därför sin egentligen borde syfta på sonen, och det är därför vi måste ”översätta” för att det ska bli rätt.
Sedan finns det ännu knepigare fall, till exempel det här: Lilla Kalle Kantarell såg sin far med sin hatt på nacken. Här finns bara ett subjekt, lilla Kalle Kantarell. Det är hans far som har hatten på nacken, men vems är hatten? Visst borde den vara Kalles, men hur ska man säga om den är herr Kantarells egen?
Det där får vi leva med, och en viss osäkerhet har funnits länge. Gud hjälpe ande sin står det till exempel på en runsten – det var nog den man hade rest runstenen över som behövde hjälp och inte Gud. Men skillnaden mellan sin, hans, hennes, dess och hens har ändå en funktion – man ska kunna säga något oväntat och fortfarande bli förstådd.
