Energi · En syl i vädret

Språket hettar till när värmen stiger

Orden vi använder formas av våra tankar, men de ger också form åt tankarna. När den som anställer människor för att göra ett arbete kallas arbetsgivare väljer man ett visst perspektiv. Istället för att rakt och enkelt säga att den ena parten köper den andra partens arbete snirklar man till det: arbetsgivaren ger arbetaren tillfälle att sälja sitt arbete. Hen blir en välgörare som arbetaren drar nytta av. Och när vi använder ordet, kanske för att de ideologiska associationerna till arbetsköpare känns för starka i en nyhetstext, accepterar vi det.

När man talar om naturresurser säger man visserligen att naturen är viktig för människan. Men om vi alltid talar om sjöar och berg, skogar och alvar, växter och djur som resurser vänjer vi oss vid att bara tänka på dem så. Som något som är till för oss och våra behov, inte som det vi växer ur och är en del av. Ungefär som om du och jag bara var relevanta som resurser åt kvalstren som lever i vår hud.

Och när vi talar om klimatförändringar låter det som något ganska sansat. Några grader hit och dit under miljoner år, några arter går under, nya kommer till, sådant som händer på små blågröna planeter. Men det vi ser nu går snabbt. Vi är en av de drabbade arterna och dessutom den som ställer till med alltihop och måste skärpa sig.

Som Greta Thunberg har sagt:

”Please stop saying ’climate change’ and instead call it what it is: climate breakdown, climate crisis, climate emergency, ecological breakdown, ecological crisis and ecological emergency?”

Tidningen The Guardian har lyssnat och slutat använda uttryck som klimatförändring och global uppvärmning, och förra veckan skrev ETC:s Andreas Gustavsson att ETC gör likadant. I ETC heter det från och med nu klimatkris eller klimatnödläge, och det som händer med temperaturen på jorden är global upphettning, inte uppvärmning.

För språk är politik, skriver han. Språk är hur vi förhåller oss till omvärlden och oss själva, språket formar våra tankar. Jag tycker att det är klokt i grund och botten. Vi lånar så lätt formuleringar utan att tänka på vad de bär med sig. Det är bra att tänka sig för. Men orden klimatförändring och klimatkris är inte helt utbytbara.

Under de senaste 450 000 åren har genomsnittstemperaturen varierat med ungefär 12 grader – men inte så här snabbt. Sedan Homo sapiens dök upp ser mönstret annorlunda ut, mer och mer annorlunda. Och det som händer nu är en klimatkris, orsakad av klimatförändring. För att vara exakt: orsakad av att vi förändrar klimatet alldeles för snabbt och alldeles för mycket.

Minns du när Tobias Billström talade om volymer? Han sa: ”Volymen spelar roll, få förnekar att det är en skillnad mellan att ta emot tusen eller tiotusen”. Flyktingar, alltså. Det blev liv om det, Stefan Löfven skrev – för det här var 2013 – att det var avhumaniserande att beskriva människor som flöden eller volymer. Oanständigt. Och Billströms egen partiledare Fredrik Reinfeldt sa: ”Vi pratar inte på det sättet.”

Det som väckte anstöt var egentligen inte att Tobias Billström talade om antalet flyktingar. Det gjorde alla, inte minst Reinfeldt och Löfven. Men volymer? Att tala om människor som något som skopas upp i kubikmeter och transporteras i containrar var fortfarande inte okej.

”Får vi prata om volymer nu?” är rubriken över en ledare i Kristianstadsbladet, skriven av Carolin Dahlman, i höstas. Hon svarar själv på frågan. Jo, självklart ska vi prata om volymer, skriver hon. För det blir fler som ska dela på resurserna och folk ska ha jobb och så vidare.

Hon behöver inte ”prata om volymer” för att få sagt vad hon vill. Kanske hör hon inte det avhumaniserande i ordet. Men hon sprider det.