Energi · Omöjliga intervjun

Kämpa för allas frihet

Murray Bookchin på sin veranda i Burlington i Vermont 1990.

Murray Bookchin, frihetlig grön politisk filosof och författare som levde i USA 1921–2006, har funderat på om inte hans idéer behövs bättre än någonsin i vår tid. Malin Bergendal har träffat honom för en omöjlig intervju.

En junimorgon parkerar jag cykeln utanför Solidaritetshuset, går in och trycker på hissknappen. Det är en rejäl varuhiss, stor som ett studentrum, och den här morgonen har någon möblerat den med ett köksbord och två fällstolar i väderbitet trä. På den ena fällstolen sitter en äldre man i kofta och mustasch och dricker kaffe ur en kopp. I solskenet.
– Hej, hissfika i dag? säger jag.
– Vill du ha? säger han och drar fram en termos och ännu en kopp.
– Tack, vi ska ha jobbmöte, men jag hinner med en kopp på vägen upp, säger jag.

Jag känner igen leendet. Sist jag såg det satt det på ett svartvitt foto i tidningen Brand till en artikel om en amerikansk anarkist som någon på bokkaféet Svarta månen var eld och lågor över. Det var sent 80-tal, amerikanen hade något så ovanligt som konkreta idéer om hur ett frihetligt ekologiskt samhälle skulle se ut, och dessutom, ännu coolare: han var en riktig arbetare som hade jobbat på bilfabrik och inte gillade anarkister. I alla fall inte livsstilsanarkister som sprejade slagord på husväggar och spelade flöjt i skogen.
– Är du Murray Bookchin? frågar jag.
– Det är jag, säger han.

När jag ska trycka på hissknappen är det ett verandaräcke och en ranka kaprifol där istället, och hissen är redan igång. Jo, så klart att jag vill ta ett snack med Murray Bookchin. Å andra sidan kanske jag ville vara med och bestämma tid och plats i så fall.
– Jag ska till fjärde våningen och jag har lite bråttom, säger jag. 
Han ler ännu större, mustaschen breder ut sig som en fäll under näsan.
– Allt har sin tid, och just nu rör vi oss i sidled i tiden, så det löser sig, säger han.

Ingen befrielse

Ovanför oss finns bara en blå himmel. Han överräcker en kopp oljigt kaffe som smakar som om den hade avtjänat en längre tid i en unken termos. Vi passerar taknocken. Han säger:
– Jag dog 2006. Hjärtat gav upp.
– Jag beklagar.
– Det gjorde jag med. Jag ville få min samtid att lyssna på mina idéer, de var viktiga, de är viktiga! Men folk var inte intresserade av ett bättre samhälle, möjligen av lite högre lön. Och de som kallade sig anarkister … Men vi börjar här.

Hissen stannar med en duns och ett gnisslande och dörrarna öppnas mot en stor och slamrig fabrikshall.
– Kom, säger Murray.

Det luktar smörjolja och varm metall, i små grupper står arbetare, män allihop, och bygger ihop bulliga veteranbilar. Det nyaste nya, förstås, där och då.
– Var är vi? frågar jag.
– GM:s bilfabrik i New York 1947. Jag jobbade här och var aktiv i facket.
– Var det då ditt politiska intresse vaknade?
– I min familj föddes man som kommunist, jag gick med i den kommunistiska barnorganisationen Pionjärerna när jag var nio. Vi åkte på läger, sjöng Internationalen och lärde oss om Marx och Lenin. Men här levde jag i allt det där. Kapitalets utsugning av arbetarna. Jag var aktiv i facket och försökte mobilisera mina arbetskamrater, vi skulle bygga ett samhälle där vi gemensamt ägde produktionsmedlen och … men det ville de inte. Några cent mer i timmen ville de gärna ha. Lite bättre arbetsvillkor. Men kapitalet fick gärna fortsätta att suga ut dem.

Han ropar för att överrösta slamret, det svetsas och bankas.
– Kan vi gå nån annanstans och prata? Jag hör inget! säger jag.
– Okej!

Men han pratar på medan vi går tillbaka genom den stora fabrikshallen, tillbaka till hissen. Några killar i oljiga overaller går av, vi kliver in och åker vidare uppåt. Fikabordet är borta.
– … och då fattade jag att leninismen aldrig kommer att leda till någon befrielse för de arbetande klasserna. I Sovjetunionen var det samma skit fast med fler arkebuseringar. Alla sa kamrat, men det var en jävla skillnad mellan kamraterna och de där uppe roffade åt sig profiten.

En anarkistisk vision

– Hur blev du intresserad av anarkismen?
– Det är en lång historia, genom några kamrater blev jag intresserad av trotskismen, sen blev jag utesluten ur partiet när de höll fast vid Stalins terrorregim. Sen släppte jag trotskismen också – så länge vi alla ska vara hjon åt staten blir vi inte fria från hierarkierna. Jag började intressera mig för hur samhället skulle kunna byggas utan stat. Så småningom fick jag upp ögonen för det som numera kallas miljöfrågorna. Hur kapitalismen plundrar och suger ut naturen liksom den suger ut arbetarna.
– Din idé om ett ekologiskt samhälle utan stat, hur ser det ut?
Så här, säger Murray Bookchin.

Hissen stannar igen, och vi sitter vid trädgårdsbordet på verandan. Bina surrar i kaprifolerna och allt är intensivt stillsamt. När jag lyssnar hör jag ljudet av hammarslag och röster som ropar till varandra – människor som bygger något tillsammans.
– I det här lilla kooperativa samhället äger vi allt gemensamt och fattar beslut med direktdemokrati. Vi ingår i ett nätverk av självstyrande samhällen, och en del övergripande beslut fattas av nätverken tillsammans, förklarar han.
– Det är alltså det du kallar kommunalism. Men var kommer det ekologiska in, då? Finns det något som hindrar att ett självstyrande samhälle specialiserar sig på brunkol och urangruvor?
– Egentligen inte, men drivkrafterna för att göra något sådant blir ju oerhört svaga, när alla strävar efter ett bra liv tillsammans och ingen sysslar med kortsiktig vinstmaximering. Jag fick inget vidare gehör för det här – utom i det kurdiska PKK, som tog avstånd från våld och gick över från en kommunistisk ideologi till en kommunalistisk.
– Oj, det visste jag inte.
– Nej, det är många som inte vet det. Kommunism, kommunalism, de låter kanske för lika.
– Ja, kommunalism låter lite grått också. Kommunalgrått. Men det du beskriver låter toppen annars. Om man bara får med sig folk.
– Precis. Jag såg det här som en anarkistisk vision, men anarkisterna visade sig vara en hop idioter. Inte allihop – både Kropotkin och Bakunin hade liknande tankar på sin tid, de var sociala anarkister. Men för många var anarkismen bara en pose. Eller ännu värre, de gjorde anarkism till sitt eget borgerliga ungdomsuppror. För dem handlade det om frisyrer, sex, konst, kläder, droger, livsstil. Istället för att kämpa för allas frihet visade de upp hur fria de själva trodde att de var och trampade på andra som kämpade på i sin vardag. Det finns massor med exempel på sådana grupper genom historien.
– En subkultur kan vara viktig, säger jag.
– Visst, den kan ge sammanhållning, men den kan också exkludera, och det var alldeles för mycket sånt. Vem av bilarbetarna tror du hade nappat på att dansa runt naken och spela flöjt i skogen? Framför allt är subkulturen i sig inte lika med politiken.

Sprida idéerna

– Jag förstår vad du menar. Samtidigt kommer jag att tänka på svenska konservativa politiker som för några år sedan talade om ”verklighetens folk”. Och verklighetens folk, det var människor som talade om vissa saker hemma vid köksbordet, som var intresserade av ”livspusslet” och inte av politik, typ. Definitivt inte av frihet. Lite som dina bilarbetare.
– Mmm, nää, det var inte så jag menade, men du ser nog skillnaden. Jag blev så less så jag tog avstånd från anarkismen. Så blev jag gammal och sjuk och orkade inte med en massa idioter. Sen dog jag efter att ha ägnat hela livet åt att sprida idéer som kunde förändra samhället utan att åstadkomma ett skit.

Jag tänker protestera, men han fortsätter.
– Men nu undrar jag om inte dagens gröna och frihetliga krafter letar efter sådana idéer som jag har kämpat för. Jag skulle vilja sprida dem, och jag vill se det här som en början. Om du skriver om det, alltså.
Hissen stannar på fjärde våningen i Solidaritetshuset. Klockan är fortfarande fem i tio och det doftar kaffe från köket. Jag lovar att skriva.