Glöd · Under ytan

Energi för framtiden

Ny energi ska ersätta den gamla, inte öka på den, som här i Corpus Christi i Texas.

Energi behöver vi till allt, men hur ska vi få den energi vi behöver utan att skada klimatet för mycket? Veckans Under ytan är del 4 i Christer Sannes artikelserie Vägen till omställning.

Sverige är ett otroligt lyckligt lottat energiland. Men ett fossilfritt Sverige snart? ”Negativa utsläpp av växthusgaser”? Populära klyschor i politiken men också snudd på ”fake news”. Jag ska försöka beskriva konturerna av dessa frågor där det är lätt att gå vilse bland alla analyser och påståenden.

Skogen löser inte allt

Först om fossilfriheten. För några år sedan dominerade en sanning att Sveriges koldioxidutsläpp var ungefär 6 ton per capita. Inte illa för ett rikt land och Fredrik Reinfeldt slog sig stolt för bröstet. Egentligen var det inte så mycket att yvas över eftersom vi har massor av vatten- och kärnkraft.

Det är dock en lurig siffra eftersom den bara gäller utsläpp inom landet. Svenskarnas levnadsstandard och konsumtion orsakar också stora utsläpp där vår import tillverkas (eller där vi semestrar). Tar man med det så blir utsläppen snarare 10 ton per capita. Trenden är tydlig: de territoriella har minskat till 3,6 medan de importerade ökat till 6,5 ton per capita. Men vi hämtar dessutom mycket ”biobränslen” från skogen – räknat i energi lika mycket som vatten- och kärnkraft tillsammans. Det leder också till CO2-utsläpp, som har samma växthuseffekt som de fossila. Men genom en finurlig regel räknas inte dessa ”biogena” utsläpp in i statistiken. Varje barn i Sverige har ju lärt sig att den koldioxiden ingår i ett kretslopp eftersom den sugs upp av skogen där vi hämtade träden. Det är inte heller helt fel. Som mått på vår energistandard borde vi ändå räkna med dem och då kostar vår livsstil cirka 13–14 ton per capita. Så gynnade är egentligen bara skogsländer som Sverige och Finland.

Visst binder träden CO2 när de växer. Men först många år efter en avverkning, som i sig ofta har orsakat stora utsläpp. Det beror på att marken har ett eget kolförråd som brukar vara dubbelt så stort som trädens. Särskilt stor blir skadan i tropikerna när man röjer för att till exempel odla soja eller palmolja. Amazonas brukade kallas ”jordens lunga” som kolsänka, men riskerar att bli en kolkälla genom torka och avverkningar. I Sverige är kalhyggena – med påföljande markberedning – problemet. Detta kallas i dag ”trakthyggesbruk” och skogsexperter anser att de ger större avkastning än så kallad ”blädning”, det vill säga att bara plocka ”mogna” träd ur skogen, vilket är skonsammare på alla sätt. Blädning ger också en ”flerskiktad” skog till skillnad från alla ”trädplantager” som nu brer ut sig i landet med likstora träd på rad.

Skogen är inte heller någon självklar kolsänka. När träden vuxit färdigt slutar de att ta upp CO2. I ett naturligt kretslopp åldras de och dör och förmultnar och avger lika mycket växthusgaser som de en gång samlat in. I brukade skogar är tillväxten imponerande, närmare 10 ton trä per capita i Sverige (vilket också motsvarar ett upptag av 12–13 ton CO2/capita). Det vore naturligtvis dumt att inte skörda från denna tillväxt och dra nytta av den uppsamlade energin. Eller använda den i bioraffinaderier för att skapa nya produkter. Annars skulle den ju försvinna i naturens kretslopp. Inom något år har 70–80 procent av skörden förbrukats och blivit CO2. Det vurmas i dag för att binda kolet i långlivade strukturer – som trähus – men det kan inte bli mer än en mindre del. Nästan hela skogsskörden (80 procent) exporteras för övrigt, och då kommer utsläppen att registreras någon annanstans (på samma sätt som den norska oljan skapar utsläpp utanför Norge). Hur mycket skog som ska hållas undan obrukad för rekreation, naturupplevelser och biologisk mångfald är sedan en ständigt pågående dragkamp mellan olika intressen.

Sol och vind

Den andra huvudfrågan är om vi kan banta och ersätta den energi som skapar utsläpp. Både i industrin och i ”hushåll/service”, som förbrukar mest, kan behovet minska genom effektiviseringar. Förutsatt, förstås, att inte produktionen ökar utan att tillväxten planar ut. De uppenbara ersättarna är vind och sol. Vindkraften ger i dag långt mindre än vattenkraften, men är nästan obegränsat utbyggbar. Tyskland har redan tio gånger så många vindkraftverk per yta som Sverige, och då är Sverige ändå mycket mer glesbebyggt. Det finns nackdelar och motstånd – särskilt från norrlänningar. Men det finns även gott om plats i södra Sverige. Havsbaserad vindkraft undviker en del av nackdelarna och är dessutom effektivare (men dyrare att bygga). Om kraften ska komma från norr måste dessutom ledningsnätet förstärkas.

Ett grovt scenario kunde vara att vi stänger den snart uttjänta kärnkraften och istället satsar på vindkraft – säg fem gånger mer än i dag (85 TWh). Solenergi kan ge tiotals TWh. Priset faller hela tiden och många är intresserade av att sätta upp egna paneler för att bli sina egna ”prosumenter” och bryta de stora företagens makt. Biogas och biodiesel från restprodukter kan också ge bra tillskott (men att använda palmolja – värsta miljöboven och ett viktigt livsmedel – i bränsletankarna förefaller absurt!). Det är uppmuntrande att så många aktörer – enskilda, kommuner och företag – är beredda att pröva nya tekniker även om de inte går att räkna hem. Eller kan lyfta – som elflygplan! Det här täcker även vad elbilarna kan behöva (kanske 25 TWh inklusive lastbilarna) och en möjlig omläggning av ståltillverkningen från kol och koks (”Hybrit”, 15 TWh).

Vind och sol har betraktats som opålitliga, men i det här mer offensiva scenariot ska de inte bara täcka behoven utan producera el för ökad hållbarhet. Vindkraften antas ge överskott för att omvandla eller lagra. Omvandla till vätgas (främst för att framställa stål) eller lagra genom att pumpa upp i vattenmagasin. Eller exportera. Redan i dag har Sverige ett elöverskott på uppemot 10 procent som exporteras. Kontinenten har omättliga behov att ersätta fossil energi. Samtidigt är det viktigt att nya energikällor inte bara adderas till de gamla utan verkligen ersätter dem. Det finns också risker för en rekyleffekt när energin blir billigare.

Bromsklossar

Så långt ett ”fossilfritt Sverige” utan fossila utsläpp inom landet. Det förefaller görbart. Men var ska ribban läggas för andra utsläpp, fossila och biogena? De som ingår i importen – till exempel hälften av maten och utrikesflyget – är större än de inhemska och här dominerar fossil energi. Globalt sett minst 90 procent av energin. Decennier av förhandlingar om tak och/eller pris på utsläppen har bara lett till ganska tandlösa internationella avtal – som Kyoto och Paris – som dessutom nonchaleras av många länder. Europas system för utsläppsrätter har aldrig lyft kostnaden till nivåer som kan ge riktig effekt. Sverige är det enda land som har en rejäl CO2-skatt och den har stora maskor för att inte missgynna svensk industri. Den betalar nästan ingen elskatt heller. Det gäller även serverhallar, så it-företagen älskar Sverige eftersom de dessutom kan fjädra sig med att gå på grön el.

En omställning kommer under dessa förhållanden att ta mycket lång tid. Även om sol och vind kan konkurrera i pris återstår många investeringar som behöver skrivas av. Dagens globala flygplansflotta är gjord för att användas i 50 år till och här finns ingen ny teknik att vinka med. Kol och olja borde lämnas i marken men då blir fossilbolagen värdelösa – ”stranded assets”. Att det går trögt kan bero på att de fem av största lägger 200 miljoner US-dollar per år i lobbying för att förhindra politiska åtgärder. I Katowice var också de oljeproducerande länderna stora bromsklossar.

Plocka upp bollen

Även om andra länder också försöker minska sina utsläpp så måste vi, såvitt jag förstår, vänja oss vid att konsumera (och resa) både mindre eller klokare. En sådan omställning är ofrånkomlig även för att minska slöseriet med andra naturresurser och för att klara samhällets kostnader för andra behov som vård och omsorg.

Den tredje källan till CO2-utsläpp i Sverige är bioenergin. En bekväm hållning till detta är att hävda att den balanseras av den svenska skogens upptag. Men världens skogar behövs ju för att ta upp globala utsläpp och alla länder har inte skogar. Vi förväntar oss att Amazonas ska fungera för hela världens behov – detsamma borde gälla alla skogar.

Hit hör frågan om att samla in och lagra utsläppen i berggrunden, så kallad CCS (eller BECCS med biogena utsläpp). Tekniken har funnits i 20 år men kostar – långt mer än dagens pris på utsläppsrätter. Cement – en av de värsta miljöbovarna – sägs bli 65 procent dyrare och stål 25 procent. Det kan naturligtvis inte en husbyggare eller biltillverkare välja. Ändå skulle effekterna bli försumbara i konsumentledet – ett hus eller en bil beräknas bli mindre än en procent dyrare.

Dilemmat är tydligt. Många är redo att ändra sin livsstil och vi har råd med en omställning, men staten/samhället måste agera för att bestämma vilka alternativ som är acceptabla: kräva rening eller sätta utsläppspriser, förbjuda skadliga produkter och så vidare. Vi kan inte och ska inte avgöra detta som konsumenter utan som medborgare. Staten och världssamfundet äger frågan och måste handla. Politikerna måste plocka upp bollen.