Édouard läser i skolan om den tid då Europa var delat i två delar. En järnridå som gick mellan grannländer, en mur tvärs igenom Berlin. Och under den här tiden levde hans pappa! Han skyndar sig hem och frågar – hur var det, varför gjorde man så, hade han känt någon i Berlin då och vad hände om den man älskade hade hamnat på fel sida, fick man aldrig mera träffas då? Men hans pappa säger bara att det stämmer att det fanns en mur och att de pratade om den på teve. Mer vet han inte, men Édouard frågar och frågar. Till slut blir han arg och skriker åt sonen att han ska sluta fråga så mycket.
Femton år senare förstår Édouard Louis att det var en svår situation för hans pappa. Sonens värld var större än hans egen, han var tolv år och använde ord som hans far inte kunde. I boken Vem dödade min far? skriver han: ”Du skämdes för att jag konfronterade dig med skolans kultur, den som hade stängt dig ute, som inte hade velat veta av dig.”
Det där som kallas klassresa framställs nästan alltid som något eftersträvansvärt. Fler klassresor, utlovar borgerliga partiledare när de pratar skolpolitik under valrörelser. Och det är klart att det är bra när barn och unga från fattiga familjer får möjligheter som deras föräldrar inte har haft. Även om det är komplicerat. Men när man lovar fler klassresor säger man också att det fortfarande ska finnas ett klassamhälle. Stora grupper ska vara fattiga, ofria, sönderarbetade, och sedan ska en del av dem bli främlingar för sina barn.
Det är en liten bok, sidorna är små, luftiga och inte ens nittio till antalet. Louis riktar sig till sin far, beskriver hur barndomen var, med pappan som kämpade för att familjen skulle vara som andra, fast han jobbade som gatsopare och de inte hade några pengar skulle de ha lika mycket och dyr julmat som andra, ännu mer, ingen skulle tro att de inte hade råd.
Han definierade sig utifrån en massa inte: man skulle inte vara känslig, intellektuell, bög, plugghäst. Att göra motstånd mot skolan, vägra underordna sig och sluta snarast möjligt var manligt ”… och därmed var detta att konstruera sin manlighet, det är min slutsats, detsamma som att avsäga sig själv ett annat liv, en annan framtid, ett annat socialt öde som hade kunnat möjliggöras genom studier.”
Kvar blev en bitter och arg man, inträngd i ett hörn, som drack för mycket och tyranniserade sin familj. Som kunde ge sin son stöd genom att ta stryptag på busschauffören som hade gett honom en örfil, men inte applådera när sonen spelade sångerska på en låtsaskonsert.
Men bakom den bigotta hustyrannen fanns en annan person, eller i alla fall fler dimensioner av samma. Édouards mamma berättar om en man som alltid luktade så gott och alltid dansade. Och när Édouard Louis blir vuxen och ger ut romaner är han mycket stolt, köper dem, läser dem och ger dem till sina vänner. Han ber sonen berätta om mannen som han älskar. Men innan det händer har fabriken knäckt hans rygg. Han kan knappt vare sig gå eller andas längre.
Det är en tät text, varje mening bär på fler, och mycket exakt. De politiska slutsatserna är inte på något sätt outsagda. Mot slutet av boken anklagar Édouard Louis uttryckligen och konkret ett antal franska politiker för att ha förstört hans fars liv och hälsa. ”Historien om ditt liv är historien om de personer som i tur och ordning har tryckt ner dig. Historien om din kropp är historien om dessa namn som i tur och ordning har förstört din kropp. Historien om din kropp är en anklagelse mot den politiska historieskrivningen.”
Édouard Louis far lever, i alla fall gjorde han det när boken skrevs. Men han vet vilka som tog hans liv.
Bok: Vem dödade min far?
Författare: Édouard Louis
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: Wahlstrom & Widstrand
