Ekonomen Ann Pettifor försöker få med sig den breda miljörörelsen för att rädda vår planet: – Vi kommer behöva en mer cirkulär jämviktsekonomi där vi inte ständigt förbrukar våra ändliga resurser, säger hon.
När det globala finansiella systemet föll ihop som ett korthus hösten 2008, sköt ekonomen Ann Pettifor till berömmelse för att ha förutsett kollapsen i boken The Coming First World Debt Crisis. Redan sommaren innan hade hon skissat en väg ut ur den begynnande krisen: en Green New Deal (grön ny giv) – ett massivt statligt investeringsprogram för att ställa om till ett fossilfritt samhälle. Men snart tog åtstramningspolitiken överhanden, och den där hösten blev en missad möjlighet.
I slutet av april i år var Pettifor i Stockholm, inbjuden av tankesmedjan Katalys för att prata om sina böcker Produktionen av pengar – så bryter vi storbankernas makt, just utkommen på svenska på Verbal förlag, och The Case for the Green New Deal som kommer i höst. Inför en nästan fullsatt sal i ABF-huset diskuterade Pettifor med medlemmar ur S-föreningen Reformisterna en möjlig renässans för klassisk socialdemokratisk politik, uppdaterad med klimatdimensionen. Förebilden var det internationella Bretton Woodssystemet i västvärlden 1945–1971, då finansmarknaderna var underordnade nationalstaternas politik. Det var socialdemokratins och den ekonomiska tillväxtens guldålder. Men också den tid då västvärldens miljöpåverkan växte som mest.
En grön ny giv
I Produktionen av pengar monterar Pettifor ner den nyliberala föreställningen att ett land som har en egen valuta kan få slut på pengar i statskassan. Hennes resonemang samklingar med Reformisternas kritik mot den svenska regeringens ovilja att investera mer än den får in i skattepengar. Vi kan inte låta förlegad ekonomisk teori stå i vägen för en skyndsam klimatomställning, lyder kritiken. Pettifor vill samla alla som kämpar mot miljöförstöring, ekonomisk ojämlikhet och finansmarknadens härjningar under ”grön ny giv”-banderollen, för att tillsammans pressa världens regeringar att handla.
Jämviktsekonomi
I miljörörelsen finns dock en misstänksamhet mot en sådan politik: är den gröna nya given bara det senaste skyddsvärnet längs tillväxtideologins försvarslinje? Men om en grön ny giv lyckas ställa om till en koldioxidsnål ekonomi, tror inte Ann Pettifor att ekonomin skulle behöva fortsätta växa i en takt av två procent:
– Jag tror inte alls att vi kan växa i den takten. Vi kommer behöva en mer cirkulär jämviktsekonomi där vi inte ständigt förbrukar våra ändliga resurser, säger hon.
Jämviktsekonomi (steady-state economy) är ett begrepp myntat av den ekologiske ekonomen Herman Daly på 1970-talet. Det är en ekonomi som inte växer i fysiska termer, och där den ekonomiska tillväxten är försumbar. Med denna vision har Daly sällskap av den socialdemokratiske ikonen John Maynard Keynes, som i en essä skriven 1930 tänker sig ett samhälle, hundra år in i framtiden, där ackumulering av rikedomar upphört att vara den centrala drivkraften.
– Vad som än händer när vi sänkt utsläppen, kommer det alltid att finnas de som vill bryta sig loss från systemet. Vi måste fortsätta vara politiskt medvetna och aktiva om vi ska kunna försvara jämviktsekonomin, säger Pettifor.
Ekonomerna till ingen hjälp
Pettifor urskiljer sig som ekonom med sin kunskap om var pengar kommer ifrån. Hennes intresse för denna fråga väcktes kring millennieskiftet, efter att ha drivit den framgångsrika kampanjen Jubilee 2000 (Jubelår 2000) som bidrog till avskrivningen av runt 100 miljarder dollar i skulder för världens fattigaste länder. Hur hade de kunnat bli så skuldsatta? Var hade alla dessa pengar kommit ifrån? undrade hon. Hon märkte tidigt att den ekonomiska vetenskap som dominerar världens lärosäten inte var till någon hjälp.
– Jag var tvungen att leta ordentligt efter svaren, för ekonomerna kan inte förklara det här. Deras stackars studenter får inte lära sig om skuld, kredit, pengar eller banker i sina ekonomikurser. Det är som att lära ut fysik utan gravitationsteorin.
Tillsammans med andra okonventionella tänkare började Pettifor avtäcka penningsystemets väsen. I Produktionen av pengar blottar hon myten att de statliga centralbankerna bestämmer hur mycket pengar som finns i omlopp genom den så kallade kreditmultiplikatorn. I själva verket är det främst de privata bankerna som avgör detta, eftersom de skapar nya pengar i samma stund som de beviljar ett banklån. Denna förståelse saknas ännu inom den dominerande nationalekonomin, men dess förkämpar har på senare tid fått upprättelse av bland annat Storbritanniens centralbank.
Förstatliga pengarna
Bland förkämparna finns kampanjgruppen Positive Money UK, som i Sverige motsvaras av Positiva pengar. Men trots att Pettifor delar deras syn på hur pengar skapas, är hon kritisk till deras förslag att förstatliga penningsystemet för att ge staten mer kontroll över pengarna. I Storbritannien har debatten pågått längre än i Sverige.
– Jag tror ärligt talat att debatten har gått vidare från Positiva pengar. De var viktiga i början, för de bidrog med förståelsen att bankerna skapar pengar ur tomma intet. Sedan dess har vi upptäckt att det faktiskt är lite mer komplicerat än så, och att bankerna inte är allsmäktiga. De är i grund och botten beroende av låntagarna för sin existens, säger Ann Pettifor.
”Stenhårt emot”
I Produktionen av pengar ägnar Pettifor ett kapitel åt att kritisera förslaget.
– Positiva pengar började ge genljud åt idéer som jag finner åtstramande och monetaristiska, säger hon med avseende på den nyliberala lära som flera centralbanker experimenterade med på 1980-talet.
– Det tycker jag är oroande, fortsätter hon. För vi måste kunna skapa tillräckligt med pengar för att omvandla ekonomin så att vi kan hantera ekosystemet. Min andra kritik riktar sig mot tanken att centralbanken ska ha makten över penningskapandet. Jag är emot att ge denna enorma makt till ovalda tjänstemän. Dessutom är det en illusion att de skulle kunna lista ut hur mycket pengar ekonomin behöver. Att pengar skapas genom att var och en av oss tar ut banklån är förvisso en svår och mödosam process, men den ger åtminstone en demokratisk känsla för hur mycket pengar som behövs. Tanken att ett fåtal personer ska sitta på centralbanken och bestämma hur mycket pengar landet behöver, tycks mig auktoritär. Jag är därför stenhårt emot förslaget.
