Mannen som startade kollektiv för eremiter

En eremit som startar förening med andra – låter inte det motsägelsefullt? Men det är ingen ny företeelse. I dag ser vi solitärer överallt, som både söker gemenskap och vill vara mycket för sig själva. Det är bara att ta vilket flerfamiljshus som helst: antalet individer i ensamt majestät framför en blåskimrande skärm är stort.

Ordet eremit kommer från grekiskans eremos, som betyder ensam, och behovet av att vara tillsammans i ensamhet är urgammalt.

En expert på området, som sägs ha startat världens första och största eremitförening, är Pachomios. Han har många års erfarenhet av grupper med hundratals eremiter i kollektivboende – under enkla förhållanden och i enslig terräng. Det han inte vet om prövande gruppdynamik, med personer vana vid att köra egna race – det finns nog inte.

Resan

– Skulle jag åka med någon stålfågel med en massa gaser i magen?

Det var Pachomios svar på frågan om hur han skulle ta sig till Sverige och Stockholm. Någon flygning från Egypten var alltså inte aktuell. En människa med ansvarskänsla för miljön väljer ett mer klimaträtt färdsätt, helt enkelt. Men det fanns ett problem här: Pachomios verkade ha missbedömt avståndet.

– Från Kairo tar det mer än sex timmar. Med snabb jättefågel, försökte Syres utsända.

– Och? Vi ses om en kvart, sa han och lade på.

Kvart? Kunde det handla om en språkförbistring här? Menade han kvartal, kanske? Eller var han redan i Stockholm? Okej, det var bara till att cykla i racerfart från Söder för att hinna i tid till platsen där han ville ses, i Lill-Jansskogen. En fin plats för huvudstadens boende eller besökare, i behov av lite av ro och avskildhet i naturen.

Det är en rätt kylig eftermiddag i april och Pachomios har stämt träff en bit bakom Gymnastik- och idrottshögskolans anläggning, GIH. Han vill vara i en lite lugnare intervjumiljö.

Och där sitter han på en sten, en man i långt vitt skägg och fotsid slängkappa som tycks studera molnformationer på himlen. Hur skulle dagens imagemakare uppfatta honom? Som ett riktigt original. En som ser ut att veta vad varumärkesstrategi är. ”Vad du än gör, stick ut ur mängden.” Han var också fena på att få folk dit han ville. Vad skulle han inte kunna ta i föreläsningsarvode, från ställen som till exempel Talarforum?

– Hej, Pachomios! Vad fint att du kunde komma. Hoppas du inte har fått vänta länge? säger Syres utsända andfått från cykelsadeln.

– Några hundra år hit eller dit, vem bryr sig? svarar han kort.

– Oj då. Jag blev en och en halv minut försenad … ber om ursäkt.

Har du hunnit titta på stan? Hur länge har du varit i Stockholm?

– Kom för några minuter sen. Behövde mata katterna i klostret först.

– Ligger det ett kloster här i närheten? Det hade jag inte en aning om.

– 500 mil söderut. Den som behärskar en uråldrig förflyttningskonst reser obehindrat i tid och rum.

– Men hur går det till? Det skulle vara så intressant att få reda på det.

– Du måste dö först innan du förstår dig på det. Men sen är det ändå inte säkert att du kvalar in för den här sortens kunskap.

– OK, vi släpper det.

Vändpunkten

– Men nu vill jag höra om ditt radikala karriärbyte, redan i unga år. Från krigare till eremit. Vad var det som hände?

– Det var ju inte jag som valde att bli soldat, krig är bara ett obegåvat sätt att vara osams på. Men en dag blev jag tvingad in i den romerska armén. Året var 313 och jag var 21 år gammal. Då föstes jag ombord på ett skepp med många andra unga män. Vi seglade nerför Nilen och lade till vid Thebe, nära Luxor. Där tog några boende hand om oss. Deras varma omsorg gjorde ett outplånligt intryck på mig.

– Vad gjorde du sen?

– Jag lyckades smita från soldatlägret innan jag tvingades ut på slagfältet. De omtänksamma människorna som hade mött oss vid båten var kristna. Ett år senare konverterade jag och döpte mig. Så blev jag en av dem på riktigt.

– Och snart kom du i kontakt med människor som levde mycket asketiskt och världsfrånvänt?

– Definiera världsfrånvänt. Kallar du den här tillvaron för normal och livets mening?

Han rynkar på näsan åt några illaluktande bilar som kör förbi en bit ifrån innan han fortsätter:

– Jag träffade eremiten Palaemon och under sju års tid hade jag förmånen att få gå i lära hos honom i öknen.

– Dina föräldrar var bönder och de lärde dig till exempel att odla grödor. Varför ville du bli eremit?

– När du möter dig själv i stillhet kan du bli ett med allt. Och då kan du börja göra gott här i världen. På riktigt. Egot krymper liksom.

– Med tanke på till exempel destruktiv miljöförstöring i dagens värld, kan du känna dig uppgiven?

– Den som flyr och distraherar sig rastlöst skapar inte någon blommande trädgård. Först när glödande lava täckt deras hus brukar sådana människor förstå allvaret. Det gör mig sorgsen.

– Men så har vi Greta …

– Civilkurage och mod, nickar Pachomios. Men det behöver kombineras med handlingskraftiga ledare som fattar och genuint vill lösa problem istället för att bara rädda sitt eget hus.

– Vad hände efter din lärotid hos Palaemon?

– Då gav jag mig iväg för att leva ett enkelt och ensamt eremitliv. Men en dag fick jag en uppenbarelse, det var på ön Tabennæ, rätt nära Thebe. Där hörde jag en röst som sa att jag skulle se till att bygga ett hus där eremiter kunde bo tillsammans.

– Var det då som världens första och största eremitförening startade?

– Ja, det verkar så. Att leva helt ensam utan någon som helst hjälp kan vara mycket psykiskt och fysiskt utmanande. Alla eremiter klarar inte det.

– Och jag som alltid har trott att en eremit är någon som är helt ensam?

– Det går att vara eremit tillsammans. På ett givande sätt. Men då är det viktigt att ha regler som följs av alla.

– Det sägs att du använde dig av dina erfarenheter från armén för att skapa disciplin och ordning bland enstöriga solostjärnor?

– Det stämmer. Tricket är att hjälpas åt med vardagen i strukturerad form, då kan man få det att flyta. Så kunde det här gemensamma boendet utvecklas till världens första klosterorganisation, med start runt år 318.

Åtta kloster

De skrivande fingrarna på Syres utsända blir alltmer kalla och stela. När Pachomios noterar det, säger han:

– Gör upp en eld om du fryser.

– Njae, det fungerar inte riktigt så här. Men du vill inte ta en kopp inomhus?

Pachomios skakar på huvudet.

– Har du sett en döing dricka cappuccino?

Okej, det är bara att bita ihop.

– Fortsätt gärna att berätta om hur klostret på Tabennæ växte och knoppade av sig.

– Under de fyrtio följande åren skapades åtta kloster i min anda. Med totalt flera hundra munkar och nunnor, abbotar och abbedissor. Det här sättet att leva spred sig sedan rätt snabbt efter min död till Palestina, Syrien, Nordafrika och lite senare till Västeuropa. Och används fortfarande inom till exempel katolskt och lutheranskt klosterväsende.

– För dem som inte är religiösa men som ändå vill leva som eremiter tillsammans, har du något tips?

– Ja, lyssna lyhört, men ska alla hålla i ratten samtidigt är det lätt att gå på grund. Den eller de som styr behöver samtidigt kunna sätta sig själva åt sidan och hugga i när så behövs. Med allas bästa för ögonen.

– Det sägs att en del av de första klostereremiterna avskydde att ta tid från sina andliga övningar med sådant som städning och matlagning. Men då hoppade du istället in för dem?

– Ja, som ledare och pionjär får man kavla upp när så behövs och visa vägen. Men du, nu hör jag att en katt jamar i ett av mina kloster. Han säger alltid till högljutt när det är dags för en stilla stund tillsammans.

Och plötsligt är Pachomios borta. För den här gången.