Drottningen och kärleken till människan

5 oktober 1789. Tusentals kvinnor med högafflar och gevär marscherar mot Versailles för att kräva bröd och rättvisa.

– Dra inte ut på intervjun, du har en timme på dig innan Versailles stormas, muttrar Leonardo da Vinci och parkerar tidsmaskinen i en rhododendronbuske.

Planen är sanslös. Jag ska intervjua Marie Antoinette om hennes syn på människokärleken, och för att komma in i Versailles har Leonardo klätt ut mig till Axel von Fersen, hennes hemlige älskare.

– Säkert att hon inte kommer att känna igen mig? viskar jag och sväljer röstförvrängaren, en klump i halsen som omvandlar min röst till en annans.

– Du är fullständigt igenkännlig – som Axel von Fersen, skrockar Leonardo när jag tar mig förbi vakterna.

Se till det enskilda

Jag hittar drottningen vankande av och an i biblioteket. Med blossande kinder sparkar jag till ett svärd för att ge mig till känna. Ljudet ekar i mig, jag känner mig tom, som en naken etikett, när hon ser mot mig med någon annans ansikte i sinnet.

– Nämen, Axel!

– Ers nåd.

– Käre vän, så vänligt av dig att avlägga visit! Ludvig röker opium, ropar hon och rusar mot mig.

– Vänligheten är instinktiv, då den ökar chanserna för människosläktets överlevnad och därmed ens egen, svarar jag och väjer för hennes armar med en sned bugning.

– Du och jag står över våra drifter, eftersom vi kan förfina dem och se till det enskilda.

Bestämt omfamnar hon mitt skal och föser det mot schäslongerna.

– Du ger efter för drifter, säger jag leende och pekar på jordgubben hon för mot läpparna.

– Jag äter inte urskiljningslöst, utan värderar varje objekts smaklighet enskilt. Liksom jag varken älskar eller vill bli älskad urskiljningslöst, utan grundar min kärlek på individens egenskaper snarare än kollektivets, och hoppas att andra älskar mig för den jag är, säger hon och vrider demonstrativt på jordgubben för att sniffa, känna, närstudera den ur alla vinklar, innan hon slutligen tar ett sofistikerat bett.

– Vad säger du om dem som påstår sig känna människokärlek? Har de fel i sin känsla?

– De känner kärlek enbart till kategorin. Varför skulle de bry sig om individen? Allt som utgör individen är för dem oväsentligt – överflödigt – ty de har redan grundat sin känsla i något som inte kräver att de befattar sig med individen överhuvudtaget: kategorin. Det kvittar om de ser Jesus eller en djävulsdyrkare framför sig – människa som människa, lika värde, samma skrot.

– Kan man inte bygga på den kategoribaserade kärleken, nyansera den, genom att lära känna individen? Människokärleken kanske gör det lättare att lära känna den andre, då välviljan inger det förtroende som krävs för öppenhjärtiga samtal? Förkastar du gemenskaper, kärlek vid första ögonkastet?

Kakor och bröd

Jag känner mig busig när jag tvingar min blick i hennes. Marie Antoinette drar häftigt efter andan.

– Jag är emot människokärlek, ett rationellt ställningstagande jag baserar på individualistiska och meritokratiska grunder. Av samma anledning som jag är emot kollektiv bestraffning, rasism, sexism och alla andra former av fördomsfullt agerande mot grupper är jag även emot allmän människokärlek, emedan den bygger på samma metod: att klumpa ihop människor och sedan behandla dem utifrån grupptillhörighet snarare än deras individuella egenskaper. Människokärlek är därmed lika ytlig som människohat. Kärlek, alla former av den, är något man förunnas som individ, inte för att man råkar tillhöra människosläktet. Om du älskar mig för att jag är människa vill jag inte ha din kärlek, ty den har inget med mig att göra.

Jag öppnar munnen, stänger den igen när jag ångrar mitt tänkta svar. Jag tänker på allt hon tror sig veta om mig, vilka konsekvenser det har för hennes känslor, tankar och viljor. Allt människor tror sig veta om varandra, alla fantasifoster de älskar i tron att de vidrör människor de känner. Så ironiskt – här argumenterar hon mot den ytliga kärleken och riktar sin kärlek mot ett skal. Äsch, människan är sitt skal, varför inte hänge sig åt rollen? Jag intar Axel von Fersen som fattar drottningens hand med övertygad värme. Hon fortsätter.

– Människokärlek, liksom människohat, är som att älska eller hata alla presenter som råkar ha randiga omslag. Det kvittar om presenten innehåller ett diamanthalsband eller en kobra – så länge presenten tillhör kategorin med randigt omslagspapper är den älskad av dig. Vidare spekulation kring vad omslaget döljer är inte nödvändigt, då det viktigaste redan avgjorts; att älska eller inte älska.

– Tänk om det är en Pandoras ask, där omslag efter omslag är det enda innehåll som finns? Om det innersta omslaget är randigt?

Jag tittar bort från hennes lirkande blick. En genomskådad människa finns inte, syns inte under högarna med strimlat papper, tystnar och flyr till nästa kontur likt en blottad eremitkräfta.

– Då bör man ändå försöka gå till det innersta omslaget. Rimligheten i ens känsla är proportionerlig mot hur djupt man nått och försöker nå.

– Innebär det att du förkastar filantropin? Bryr du dig inte om dina undersåtar? Känner du inget för dem när de, som kollektiv, svälter?

– De som önskar död åt mig, den ”slösaktiga utlänningen”? Ha. Om de saknar bröd kan de väl äta kakor?

– Om de inte har några kakor?

– Jag kan ju inte sätta mig in i vad varje invånare har i sina skafferier! utbrister hon irriterat.

– Just det. Knappast vilka egenskaper varje individ har i sin personlighet heller?

– Naturligtvis inte! Varför skulle jag befatta mig med sådant? De har väl varandra? säger hon vädjande och fattar min hand.

Jag höjer på ögonbrynen för att markera frustration över hennes uttalande, men gnuggar likväl den vitfläckiga isklumpen till hand då jag överväldigas av sympati för varelser som liksom jag tillhör kategorin med dålig blodcirkulation.

– Är det inte bättre att tillsvidare anta att medmänniskorna är värda kärlek, givet att man saknar möjlighet att bedöma dem individuellt utifrån deras personliga meriter? Kärlek kan knappast skada, men hat kan. Människokärlek är därför att föredra, säger jag.

Hon släpper min hand, reser sig och står alldeles stilla, tankfull. Utanför hörs mullret från tusentals arga kvinnor. Bordet skakar lätt.

– Jag ser din poäng, men det behöver inte leda till ett omfamnande av människokärleken. Däremot fick ditt resonemang mig att inse vikten av att ha tillit och respekt som utgångspunkt i kontakten med andra människor, ja, för alla varelser. Men jag ger inte ett jota för dem rent känslomässigt. Medfödda gemenskaper ger jag fan i!

– Därom är vi nog eniga, respekt och tillit …

– Jag kan inte känna kärlek till kategorier. Kategorin är ett koncept – man kan inte älska koncept, säger hon triumferande.

– Mja, lojalitet då?

– Jag känner lojalitet till individer, inte grupper. De som tror sig känna lojalitet till grupper misstar sig, och de misstagen blir ofta fatala.

– Där jag kommer ifrån talar vi ofta om grupptänk som något skadligt, säger jag svävande och kikar på skärmen.

”Skynda, de är innanför porten!” skriver Leonardo i ett sms.

Hon sträcker sig efter mobilen.

– Sen. Versailles stormas nu. Följ med om du vill överleva, jag vet en hemlig utgång.

– Men barnen, och Ludvig! Jag tvekar.

– Hämta dem.

Fördomsfullt

Marie Antoinette rasslar iväg genom förmaken, snart tillbaka med en yrvaken Ludvig XVI och två krumbuktande barn. Vi rusar ner till Leonardo som väntar i busken med tidsmaskinen.

Marie Antoinette hejdar sig vid schabraket.

– Var är droskan, undrar hon och stirrar förbryllat på den blinkande tidsmaskinen.

– Vi enades om tilliten, säger jag och sneglar nervöst på Leonardo som visar barnen hur man leker med tidsmätaren.

– Ja, säger hon när Ludvig tränger förbi med en ilsken blick på mig.

– Då så, fnissar Leonardo, drar henne ombord, blinkar och startar tidsmaskinen.

Väl tillbaka utanför Snorstedts kontor har jag problem. Förlagschefen bad mig intervjua Marie Antoinette, inte ta med henne och hela hennes familj.

Vi går in.

– Hon ska skriva en bok om människokärlek ur ett antikollektivistiskt perspektiv, säger Leonardo och ger henne en knuff i sidan.

– Ouff – ja! Människokärleken baseras på ett resonemang vi i övrigt brukar förkasta: att tillskriva individer ett visst värde enbart för att de tillhör en viss kategori. I vanliga fall kallas det resonemanget fördomsfullt, flämtar Marie Antoinette.

– Jäkla filantrop, fnissar Markis de Sade från sitt hörn och höjer whiskyglaset till hälsning. Kungen av Frankrike går fram för att ta det – men stelnar till av en blick från Axel von Fersen, som sitter med armen om markisens rygg.

Marie Antoinette står som förstenad och stirrar från den ena axeln till den andre. Jag vinkar lite fåraktigt till Axel, som blinkar till Marie Antoinette.

– Ljuvligt provokativt, Ers nåd! Med eller utan socker? Säg stopp, kvittrar förlagschefen och häller upp mjölk.

– Nej tack, mumlar drottningen och ruskar på axlarna.

Chefen sneglar förbryllat på mig medan han placerar en semla framför drottningen.

– Hon är vegan, viskar Axel i kör.