Krigshets – så funkar det

Krigshets, hur går det till egentligen? Hur får politiker, regeringar, lobbyister, vapenindustrier med sig människor på idén att det är viktigt och nödvändigt att systematiskt döda och stympa andra människor för att vinna makt eller resurser? De har sina metoder och de har haft dem länge. De fungerar därför att det handlar om propaganda som vi möter i stunden och blir känslomässigt berörda av.

När man upptäcker mönstren i propagandan blir den möjlig att känna igen och ifrågasätta, och vill vi lära av historien är det en viktig sak att göra. Pierre Gilly gav ut en bok om detta 2016, Konsten att sälja krig. Han guidar läsaren runt i krigspropaganda genom tiderna, visar, jämför och berättar, ställer frågor och hittar svar. Där finns oväntade historier och pikanta detaljer, som till exempel att Adolf Hitler visste mycket väl att den ”judiska rasen” var hittepå, men använde begreppet ändå ”av bekvämlighet”. Men framför allt pekar han på mönstren.

Det goda kriget, kriget som fredsbygge, humanitär insats eller kirurgisk operation låter ännu mindre övertygande när jag inser att krig alltid har marknadsförts på det sättet. Precis som fienden alltid har demoniserats, kritiker alltid misstänkliggjorts – tänk till exempel på hur Natokritiska svenskar har utmålats som köpta av Ryssland.

I själva verket har propaganda genom tiderna mycket gemensamt. De historier som berättas är av en särskild sort när det är krig och massakrer som ska säljas in, men samma metoder används även i andra syften. Som Joseph Goebbels sa:

”Den som kan se en sak från två sidor mister därmed sin säkerhet och kompromisslösa skärpa. (…) Massorna tänker enkelt och primitivt. De älskar att generalisera komplicerade sammanhang och utifrån generaliseringar dra sina klara och kompromisslösa slutsatser.”

”[Pierre Gilly] har ett alldeles eget och självständigt sätt att ta några steg tillbaka, se samband och ställa frågor, som gör det oerhört intressant att läsa.”

Och så är det.