DEBATT Nutidens största uppgift är att med omfattande medel inom demokratins råmärken åstadkomma avgörande begränsningar av utsläpp av koldioxid och andra miljöskadliga ämnen. Enskilda medborgare manas att vidta egna åtgärder med personliga uppoffringar för att bidra till målet. Samma krav ställs också på myndigheters och sociala inrättningars agerande. Upplevelsen av solidariskt delad börda är nyckelfaktorn i sammanhanget.
Det blir då en demoraliserande omständighet att militärmakten står utanför de gemensamma kraven. Inarbetad vana ser militären som skydd för medborgarnas liv och frihet och landets säkerhet. Men verkligheten visar motsatsen. Med Värdlandsavtalet som legitimation öser Sveriges och Natos militärmakter tonvis av kulor, granater och bomber över vida ytor och sjöar i Norrland och över dess kustvatten. Årliga manövrar sker även över Östersjön och kustlandskapen i Götaland och Svealand.
Koldioxidutsläpp från hundratals stridsplan, transportfordon, stridsvagnar och tjogtals fartyg utgör ett enormt sabotage mot civilsamhällets ansträngningar. Metaller som bly och koppar förgiftar sjöar och kustvatten, som Vättern och Göteborgs skärgård. De tidigare summariska redovisningarna av militära utsläpp är i dag hemligstämplade.
Fredsrörelsen på Orust kräver detaljerad öppen redovisning av alla utsläpp från svenska och utländska militära enheter som övar i vårt lands luftrum, farvatten och markområden. Kraftfulla åtgärder krävs för att upphäva dessa utsläpp.
Fredsrörelsen vet att Natostaternas propaganda målar upp en falsk hotbild över Norden och Östersjöområdet. Det påstådda ryska hotet kräver upprustning och resurskrävande övningar. Hotbilden tjänar syftet att skapa kunder åt USA:s vapenindustri som ständigt behöver öka sin försäljning och ersätta förbrukad materiel, fordon, flyg, fartyg och ammunition av alla slag. Brown University i Massachussetts har visat att USA:s statsbudget till 57 procent går direkt till den militära sektorn. Detta återspeglar civilsamhällets beroende av militärindustrier. General Eisenhower förutsåg detta militärindustriella komplex som president redan på 1950-talet.
Fredsrörelsen kräver därför att den svenska militära planeringen fullständigt omvärderas och läggs om till nytta för civilsamhället och klimatet i en värld befriad från falska hotbilder. Inga Thorsson beskrev en sådan omställning på 1980-talet.
