Europa väljer kurs

Vi börjar långt från Bryssels stålkomplex, i den libyska staden Zawiya. Där sitter gambiska Bakary på ett naket stengolv, inlåst i ett förvar för flyktingar som anses illegala. Lite makaroner, ibland en limpa bröd att dela på, det är den mat som serveras. Törsten bränns i den subtropiska hettan. Det finns en kran i badrummet, men vattnet är salt.

Tiden äter på honom, timmarna, dagarna. Han vill ut, men den väg som står till buds är mutor och han har inga pengar. Vakterna slår honom gång på gång med en gummislang. De ringer hans familj som hör honom misshandlas.

– De bröt min handled. Jag tog av mina byxor och virade runt min handled, ska han senare berätta för Amnesty International, när hans familj betalat den lösensumma som krävdes för att vakterna skulle öppna grindarna.

Varför börjar vi en artikel inför EU-valet i Libyen? För att det är ett av de länder som utför det som bestäms i Bryssel. År 2017 slöt EU en överenskommelse med Libyen som ger landet i uppdrag att hindra flyktingar att ta sig över Medelhavet till Europa. I gengäld bidrar unionen med ekonomiskt stöd, utbildning och materiella resurser som kustbevakningsfartyg.

Tiotusentals sitter inlåsta

Amnesty Internationals rapport från december 2017 satte ljuset på den misär som präglar tillvaron för tiotusentals migranter som sitter inlåsta i förvar som det i Zawiya. Och på hur migranter säljs som slavar på auktioner. Det har inte rubbat den breda politiska enighet bakom avtalet som finns inom EU.

Bland de svenska partierna i EU-parlamentet är det endast Vänsterpartiets, Miljöpartiets och Feministiskt initiativs toppkandidater som vill avbryta samarbetet med Libyen. Övriga partier vill fortsätta. Socialdemokraternas Heléne Fritzon står bakom såväl Libyensamarbetet som liknande överenskommelser med Turkiet och Marocko. Hon menar att det handlar om att förhindra att människor riskerar livet genom att ta sig över Medelhavet med hjälp av flyktingsmugglare.

– Det finns mycket att säga om hur relationerna till Libyen ser ut, men det är avgörande att undvika alla situationer som gör att människor dör på havet. Det kräver insatser av olika slag, exempelvis av kustbevakningen. Sedan ska man vara medveten om att det är fullständigt vidriga förhållanden i många av de läger som finns i Nordafrika, säger Heléne Fritzon.

Vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk pekar på att antalet döda på Medelhavet tvärtom ökat i förhållande till antalet flyktingar sedan överenskommelsen slöts och att EU satt stopp för de frivilliga livräddningsinsatser som tidigare gjordes. Dessutom har människorättsorganisationer dokumenterat att milisgrupper används för att bevaka havet och att en del av de migranter som tas om hand sätts i förvar helt bortom insyn från internationella organisationer.

– När man säger kustbevakning på svenska låter det som en väldigt professionell organisation. Här har man ingen koll alls på vilka man samarbetar med och man vet inte om den som plockas upp förs till ett officiellt eller inofficellt förvar, säger Malin Björk.

Konsekvenser från åttitalet

Kampen mot extremhögern står i fokus när Heléne Fritzon och Socialdemokraterna går till val. Att inte de krafterna stärks är avgörande för att man ska kunna fatta beslut om att dela på ansvaret för att ta emot flyktingar, menar hon. Men också för hela EU-projektets framtid.

– De ger sig på kvinnors rättigheter, de ger sig på det fria ordet och pressfriheten, de ger sig på civilsamhället. Det är så deras dagordning ser ut och då har vi ett EU som närmar sig ett sammanbrott, säger hon.

Peo Hansen, migrationsforskare och professor i statsvetenskap på Linköpings universitet, delar oron för de högernationalistiska partier som har segervittring inför EU-valet. Men ytterkantshögerns framgångar i länder som Ungern och Italien är inte förklaringen till en allt strängare migrationspolitik, menar han.

– Den utveckling vi haft är de traditionella partiernas verk, inte högerextremisternas. Orbán och Salvini har hoppat på tåget på sluttampen, säger Peo Hansen.

Hans uppfattning är att EU:s linje varit konsekvent sedan åttiotalet: håll flyktingarna utanför unionens gränser, gärna med hjälp av andra aktörer. 1999 införlivades Schengenreglerna i EU-systemet, vilket bland mycket annat innebar att resebolag fick ansvar för passagerare utan giltiga resehandlingar. Visumkrav och allt mer rigorös bevakning av den yttre gränsen är andra verktyg för att hålla människor borta.

– Vi måste se det historiskt. När man monterar ner de inre gränskontrollerna och skapar den inre marknaden på 80-talet bestämmer man att det ska bygga på att man förstärker den yttre gränsen, säger Peo Hansen.

Höll gränsen öppen

Men med kriget i Syrien blev trycket på den yttre gränsen för stort. Hösten 2015 nådde hundratusentals människor EU-länderna. Till en början stod Tyskland och Sverige för en linje som enligt Peo Hansen innebar ett brott mot den som EU haft i decennier. Förbundskansler Angela Merkel beslöt att hålla gränsen mot Österrike öppen, när hundratusentals flyktingar ville in och statsminister Stefan Löfven deklarerade att ”mitt Europa bygger inte murar”.

– Två länder signalerade att kanske ska vi ha en ny politik som ser EU som en naturlig plats för flyktingar, säger han.

Det varade inte länge. Istället ökade EU sina ansträngningar för att hitta externa lösningar, att ta hjälp av andra för att hindra flyktingarna innan de når något av medlemsländerna. Överenskommelsen mellan EU och Turkiet i mars 2016 var ett viktigt steg i den riktningen.

Turkiet åtar sig att täppa till sin gräns och hindra flyktingsmugglare. De flyktingar som ändå når de grekiska öarna ska skickas tillbaka till Turkiet om de inte anses ha rätt till asyl. För varje återsänd flykting ska EU ta emot en syrisk flykting från turkiska flyktingläger.

Massiv kritik

Kritiken från Amnesty Internationa och andra människorättsorganisationer har varit massiv. Att byta människor en mot en är oförenligt med asylrätten, menar man. Dessutom är flyktingar fast i åratal under svåra förhållanden på de grekiska öarna medan det avgörs om de ska få asyl eller skickas tillbaka till Turkiet.

Överenskommelsen har gjorts helt utanför de gängse beslutsvägarna, som ett uttalande på ett toppmöte. Eftersom det inte har status som officiellt EU-beslut har EU-domstolen frånsagt sig ansvar för att pröva giltigheten.

– Det har ingenting med demokrati att göra, det är statsdiplomati på högsta ort, säger Peo Hansen.

Giltigt eller inte, överenskommelsen har haft effekt. Några tiotusentals syriska flyktingar har EU tagit från Turkiet . Samtidigt har antalet asylsökande i EU minskat betydligt mer. Sedan toppen 2015 handlar det om en halvering, till 639 000 människor 2018. När det gäller de som tar sig från Turkiet till Grekland deklarerade EU-kommissionen hösten 2017 att antalet minskat från 10 000 om dagen till mindre än 80.

– Det basuneras ut som en stor framgång från EU, säger Peo Hansen.

S-toppen Helené Fritzon menar att ett skäl för de omstridda samarbetena med andra länder är att minska trycket från migranter som inte har rätt till asyl.

– Det finns så klart ett värde för EU att det är flyktingar med flyktingstatus som söker asyl i EU och att det sker på lagliga vägar. Den risk vi annars löper är att vi får väldigt många som flyr från fattigdom och vill skapa sig nya möjligheter utan att vara flyktingar med asylskäl, säger hon.

Tvärstopp i ministerrådet

Nu är det EU-parlamentet som unionens medborgare ska välja ledamöter till. Ett parlament som inte haft något inflytande över de överenskommelser med andra länder som har en så central betydelse. Och den linje parlamentet antagit när det gäller en gemensam migrationspolitik som ska sprida ansvaret för flyktingarna till unionens alla länder har tagit tvärstopp i ministerrådet. Så spelar det egentligen någon roll hur vi röstar?

Definitivt, menar Peo Hansen. Men att resultatet skulle bli en mer öppen migrationspolitik ser han som föga realistiskt. Däremot skulle ett mer högerinriktat parlament inte längre fungera som en progressiv motvikt mot den mer restriktiva linje medlemsländernas regeringar har i ministerrådet. En större samstämmighet mellan parlamentet och rådet skulle kunna strama åt politiken ytterligare.

– Det går bara att spekulera i vilka beslut som skulle fattas. Men en hårdare linje som vänder sig ännu mer bort från de mänskliga rättigheterna är trolig. De enda möjligheter till beslut i human riktning som jag kan se är att enskilda stater genomför dem, säger Peo Hansen.

Liberalernas avgående EU-parlamentariker Cecilia Wikström tror inte alls det är omöjligt att fatta mer progressiva beslut. Hon var parlamentets förhandlare i en av de mest omstridda delarna av migrationspolitiken, revideringen av Dublinförordningen som rör just ansvarsfördelningen mellan medlemsländerna. Hon ger ministerrådets ordförande Donald Tusk skulden för att att förhandlingarna mellan parlamentet och rådet har havererat, då han velat uppnå enhällighet bland medlemsländerna istället för att gå till omröstning.

Stoppat alla beslut

Liksom Helené Fritzon framhåller hon att bland andra de så kallade Visegradländerna (Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien) kunnat stoppa alla beslut som skulle ge dem skyldighet att ta emot flyktingar.

– Om Tusk packar ihop och det kommer in någon annan som är lite mer framåtsyftande tror jag det går att komma framåt, säger hon.

I korthet går Wikströms och EU-parlamentets förslag ut på att ansvaret för att ta emot flyktingar fördelas på alla medlemsstater utifrån befolkningsstorlek och ekonomiska styrka. Varje gång någon söker asyl ska man räkna fram de fyra länder som står på tur att ta emot för att uppfylla sin andel. Den som söker ska då kunna välja bland dessa fyra länder.

– Om det här funnits på plats hade vi inte haft den tragedi som det innebär att båtar glider omkring på Medelhavet och förvägras att gå i hamn. Istället hade EU omedelbart vidarefört människorna till de länder som stod på tur att ta emot.

Miljöpartiets förstanamn Alice Bah Kunkhe delar uppfattningen att man bör rösta i rådet och Heléne Fritzon (S) utesluter det inte heller. V:s Malin Björk vill hellre se att de länder som är beredda att ta ansvar för flyktingmottagande gör en egen överenskommelse och lämnar de som bromsar utanför.

– Man kan sätta sig ner 15–20 länder och komma överens om en fördelning. Jag ser det som kanske den enda möjligheten att undvika en kapplöpning mot botten, säger Malin Björk.

I EU-politiken hamnar fokus lätt på procedurerna, hur beslut fattas eller fastnar. Men åter till sakpolitiken och de skiljelinjer som finns i det som Europaparlamentet faktiskt har inflytande över. Som ifall man ska ge mer pengar till Frontex gränskontrollanter och om man ska villkora EU:s bistånd mot löften om att återta flyktingar som inte anses ha rätt till asyl. Och om medlemsländerna ska fråntas rätten att utfärda permanenta uppehållstillstånd och ifall medlemsländerna ska tvingas följa listor med ”säkra länder” dit flyktingar ska skickas tillbaka utan individuell prövning om de passerat ett sådant land på vägen.

Partiernas ställning

I alla de nämnda frågorna som Refugees welcome och Flyktinggruppernas riksråd (Farr) bett partiernas kandidater ta ställning till står Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna konsekvent för en ”sträng” linje. Det gör även Liberalerna som den här mandatperioden varit så pådrivande när det gäller att förmå alla länder att ta ansvar för flyktingmottagande.

Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ säger genomgående nej till mer övervakning och mer restriktiva regler. Centerpartiet intar till stora delar samma hållning, men accepterar ”säkra länder”. Socialdemokraterna säger nej till de påtvingade tillfälliga uppehållstillstånden, i övrigt går de på den stränga linjen i flyktingorganisationernas enkät.

Från Moderaternas sida upprepas flitigt att migrationspolitiken ska vara ansvarsfull och stram.

– Det är en migrationspolitik där vi har bättre kontroll på invandringen än vad vi har i dag. EU behöver fullt ut kontrollera sin yttre gräns, därför vill vi stärka Frontex, säger Jessica Polfjärd, partiets andranamn på EU-valslistan.

Fördela ansvaret

När hon ska peka ut skillnaden mellan Moderaternas och Sverigedemokraternas migrationspolitik är det synen på själva EU-samarbetet hon lyfter fram.

– Migration är en bokstavligen gränsöverskridande fråga som därför kräver gränsöverskridande lösningar. Det är just sådana frågor EU ska fokusera på.

Här och nu vill Moderaterna liksom de andra svenska partierna förutom Sverigedemokraterna använda EU för att fördela ansvaret för de flyktingar som kommer. Men inget land ska påtvingas flyktingar, istället ska EU-bidrag dras in för dem som säger nej. Och framför allt betonar partiet mer övervakning och mer samarbete med andra länder för att begränsa antalet flyktingar. På sikt vill man ha ett system där inga asylsökande överhuvud taget kommer till EU-länderna innan deras sak har prövats.

– Asylprövningen skulle med en sådan ordning ske i säkra områden utanför EU och inte i varje enskilt land, säger Jessica Polfjärd.

Idén är helt oförenlig med internationell asylrätt, anser Alice Bah Kunkhe (MP). De överenskommelser EU redan har med länder som Libyen och Turkiet borde upphöra, inte byggas vidare på, tycker hon.

– Vi ska inte kohandla med mänskliga rättigheter och med de människor som är mest utsatta, säger Alice Bah Kunkeh.

Också hon pratar gärna om ansvar när hon ska beskriva skiljelinjerna i valet, men innebörden är en annan.

– Miljontals människor är på flykt. Vi måste bestämma oss för i Europa om vi har ett ansvar för det eller inte, säger Alice Bah Kunkhe.

Det är knappast medvind för dem som vill öppna dörren för fler på flykt. Men enligt Peo Hansen finns det en faktor som möjligen kan stärka de krafterna på sikt: Brist på arbetskraft när befolkningen åldras. Faktum är att Polen är det EU-land som har unionens största bruttoinvandring. Även om det inte handlar om flyktingar utan arbetskraftsinvandrare, främst från grannen Ukraina men också muslimska länder som Bangladesh och Pakistan, visar det på skillnaden mellan retorik och realpolitik.

– Det är alltså samma regering som sagt att när muslimerna kommer till Europa så kommer de att förvandla kyrkorna till toaletter, säger Peo Hansen.

Omöjligt att förutse

Men när såväl arbetsmarknaden som klimatsystemet förändras i svindlade hastighet är både arbetskraftsbehov och flyktingströmmar omöjliga att förutse. Och för den ansiktslösa migrant som nu tagit Bakarys plats i cellen i det libyska förvaret ter sig framtiden avlägsen. Här och nu bränner törsten, här och nu träffar slagen en hårt prövad kropp på ett stengolv långt ifrån Bryssel.