Ett lätt regn faller i Tornparken i Sundbyberg, norr om Stockholm, där finansministern håller sitt tal. Där försvarar hon uppgörelsen mellan S, MP, C och L, en uppgörelse som har fått mycket kritik från vänster och fackligt håll för att innehålla allt för mycket borgerlig politik.

– Där finns sådant man inte gillar, som att avskaffa värnskatten. Men det finns också sådant man gillar, säger hon.

– Det har varit väldigt mycket fokus de senaste månaderna på de eftergifter som vi socialdemokrater har gjort, och de finns ju där. Men det finns också fem välfärdsmiljarder, mer pengar för mer jämlikhet i skolan, investeringsstöd för nya bostäder, höjda pensioner och familjevecka, säger Magdalena Andersson.

Starkare välfärd

Hon pratar också om kampen för full sysselsättning och en starkare välfärd.
Det minsta vi kan begära – den rena skamgränsen – är att alla betalar den skatt som svenska folket i demokratisk ordning har beslutat, säger finansministern.

Tidigare i dag lanserade hon, tillsammans med statsminister Stefan Löfven en av sina huvudfrågor i det kommande EU-parlamentsvalet. Det handlar om nya åtgärder för att stoppa skatteflykt.

Ett av förslagen handlar om ökad informationsdelning mellan EU:s skattemyndigheter för att upptäcka skattefusk. S vill också införa krav på alla EU-länder att föra register över vilka personer som står bakom ett företag för att göra det svårare att använda komplicerade företagsstrukturer för att undvika att skatt.

Svårare att gömma sig

Men Magdalena Andersson tror inte att förslagen skulle ha stoppat den senaste tidens uppmärksammade skatteaffärer, till exempel den misstänkta penningtvätten genom Swedbank.

– Men det klart det hade kraftigt begränsat möjligheten för individer och företag att gömma skattepengar i skatteparadis. Då hade Skatteverket fått information om detta på ett sätt som man inte får i dag. Det kan betyda en hel del, säger Magdalena Andersson.

”Sverige behöver en ny politisk riktning!” konstaterade Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin i förra veckan när han tillsammans med flera andra S-toppar presenterade fyra rapporter som ska ligga till grund för deras politiska utveckling de kommande åren. Eftersom rapporterna till stor del kretsar kring migration, kriminalitet och integration blir man givetvis nyfiken på vad den nya riktningen handlar om. Innebär den att S har insett att det där med att kopiera Sverigedemokraternas politik inte var någon vidare bra idé? Tycker man att fokuset på repressiva åtgärder borde upphöra? Ångrar de den kraftiga omsvängningen i migrationspolitiken som de genomförde 2015–2016?

Nej, nej och åter nej. Det finns förvisso en hel del självkritik i rapporterna, men den handlar uteslutande om att de har varit för slappa, att vi har tagit emot för många människor och att vi inte ställt tillräckligt hårda krav på dem som kommit hit. Ungefär som det har låtit de senaste åtta åren från de borgerliga partierna, men också från sossarna själva med andra ord. 

I en intervju med DN är Magdalena Andersson stolt över att Sverige lade om migrationspolitiken efter 2015. Hon pratar om att ”när man kommer till Sverige ska man lära sig svenska” och beskyller den tidigare alliansregeringen för att ha skapat ”en av Europas mest liberala lagstiftningar för asylinvandring” vilket hon menar ledde fram till migrationskrisen 2015. Hon återkommer också till att vi ska ha en ordnad och reglerad migrationspolitik, som om någon någonsin påstått något annat. 

När hon får en fråga om vad som egentligen skiljer Socialdemokraternas politik från SD:s svarar hon: ”Skillnaden är att vi vill bygga ett samhälle för alla. Sverigedemokraterna vill polarisera och splittra. Det är svårt att tolka deras sätt att prata på annat sätt än att de tar ställning mot människor på grund av deras ursprung eller deras tro.”

Här finns fortfarande en viktig skiljelinje, S är inte rasister på det uppenbara sätt som SD är. Men det intressanta här är egentligen vad hon inte pratar om. Hon nämner inget om att Sverige ska välkomna människor på flykt, att vi är ett rikt land och att vi har råd att hjälpa människor. 

Moderaterna och SD är stolta över att de just nu genomför vad de kallar för ett paradigmskifte i migrationspolitiken. Men paradigmskiftet började redan under S tid vid makten och det hade förmodligen fortsatt om S hade suttit kvar. Det kanske inte hade gått lika snabbt och de kanske hade avstått från en del av de mest extrema åtgärderna, men kursen hade med all sannolikhet varit densamma om S styrt själva istället för Tidöpartierna. Jag har också svårt att se att S, om de vinner nästa val, kommer dra tillbaka särskilt många av de ”reformer” som Tidöregeringen nu är på väg att genomföra i ett rasande tempo. 

Det är viktigt att komma ihåg att S aldrig har varit ett särskilt flyktingvänligt parti. Redan 1989 beslutade man att endast de flyktingar som uppfyllde kraven enligt FN:s flyktingkonvention eller hade särskilt starka skyddsbehov skulle få asyl i Sverige. Krigsvägran eller humanitära skäl skulle inte längre räknas. Beslutet upphävdes två år senare när Sverige fick en ny borgerlig regering. 

Magdalena Andersson har med andra ord helt rätt när hon säger att S alltid har velat ha en ordnad och reglerad migrationspolitik. Däremot har hennes partikamrater fel när de hävdar att det här skulle vara en ny politisk riktning. Egentligen är det bara samma gamla unkna politik som de har stått för i decennier.