Efter till synes flera veckors stiltje verkar den venezuelanska oppositionens kampvilja återväckt. I en video publicerad på Twitter framträder oppositionsledaren Juan Guaidó med rader av militärer. Budskapet är tydligt: slutstriden om makten börjar nu.

– De nationella styrkorna har fattat rätt beslut och de räknar nu med att få stöd från den venezuelanska befolkningen, säger han i videon.

Nu eller aldrig

Mikael Wigell, docent vid finländska Utrikespolitiska institutet i Helsingfors, är inte förvånad över tidpunkten för Juan Guaidós uttalande.
Han vet att det är nu eller aldrig som gäller, annars kommer han och de andra oppositionsledarna att gripas.

– Vindarna har länge blåst till Guaidós fördel, med stöd från stora delar av västvärlden och en regering som har vägrat medge att det råder en humanitär kris i landet. Men stödet för hans rörelse verkar ha stannat av den senaste månaden, säger Mikael Wigell.

På den senaste tiden har oppositionen förlorat momentum. Maduro har hållit sig kvar vid makten och en hel del är frustrerade över att ingenting händer.

Risk för våldsamheter

Det är oklart hur stora delar av militären som nu står bakom Juan Guaidó i försöket att störta den sittande regeringen. Stödet har tidigare varit stort hos soldaterna i armén, menar Mikael Wigell, medan höga generaler varit mer måna om att slå vakt om privilegier de åtnjuter under den nuvarande regimen.

– Men även om militären sluter upp bakom Guaidó finns det en risk för våldsamma sammandrabbningar, enligt Mikael Wigell.

President Maduro har tillgång till flera våldsamma paramilitära styrkor och det finns mycket vapen i landet. De kontrollerar även stora områden, inte minst runt huvudstaden Caracas.

Kommissionen har intervjuat ett stort antal personer, granskat arkivmaterial och tagit fram forsknings­rapporter. Syftet har varit att synliggöra minoriteten tornedalingars, kväners och lantalaisets historia, kartlägga övergrepp och kränkningar samt att bidra till upprättelse och försoning.

I slutrapporten som lämnas till regeringen på onsdagen slås fast att assimileringspolitiken har skadat minoriteten och än i dag försvårar värnandet av språk, kultur och traditionella näringar.

Kommissionen anser att staten och Svenska kyrkan bär ett moraliskt ansvar för de övergrepp som skett och därför har ett ansvar att gottgöra minoriteten.

”Det krävs upprättelse för att kunna gå vidare. Ett första steg vore att erkänna de historiska kränkningar som nu framkommit”, skriver kommissionsledamöterna på DN Debatt.

Regeringen uppmanas också att stärka minoritetens inflytande, främja meänkieli i skolan och ge vuxna möjlighet att återta språket. Sverige bör även satsa på meänkieli inom public service samt omgående initiera en process om en offentlig ursäkt.

Regeringen och Sverigedemokraternas stora klimat- och energisatsning bygger på kraftig expansion av kärnkraft. Steg för steg har förslag lagts fram som ska göra det till verklighet.

Senast under torsdagen presenterades en färdplan – och en ambition om att bygga två nya fullskaliga kärnkraftverk till 2035 och tio till 2045. Likt på 1970-talet står nu Sverige inför en massiv utbyggnad av energislaget. Men olikt diskussionen då – lyser avfallsfrågan med sin frånvaro.

– På 1970-talet diskuterade man kärnkraft och avfallsfrågan som sammanvävda, säger Hannes Lagerlöf, vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs universitet.

Men under torsdagens drygt halvtimmeslånga presskonferensen nämndes inte avfallsfrågan, vid ett enda tillfälle. När regeringen för ett knappt år sedan skickade ut en promemoria för att göra det möjligt att ha fler än tio reaktorer i drift samtidigt, ägnades frågan om avfallet endast ett stycke. Något tidningen Ny teknik då uppmärksammade.

Demokratiskt problem

Av stycket framgick det att nya och fler kärnkraftsreaktorer kan medföra behov av nya eller utvidgade slutförvar för både kortlivat och långlivat radioaktivt avfall. Likaså kan det innebära nya eller utvidgade mellanlager, enligt förslaget som då skickade ut på remiss. I början av november tillsattes en utredning, som bland annat ska titta på avfallsfrågan. Men frågan nämndes bara i förbifarten, när utredningen presenterades.

– Kärnavfallsprogrammet som finns nu behö- ver anpassas och utvecklas för avfall från nya re- aktorer. Nya aktörer ska på ett effektivt sätt kunna bära sitt eget ansvar för den allsidiga forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för kärn- avfall i Sverige, sa klimat- och miljöminister Romi- na Pourmokhtari och gick vidare.

Att utelämna frågan om avfall, eller nämna det i en bisats är ett demokratiskt problem menar Hannes Lagerlöf. Hans avhandling, som blev färdig i somras, handlar om hur avfallsfrågan blivit osynliggjord av politiker i diskussionen om kärnkraft som lösning på energikrisen.

– Det minsta man kan kräva, det är att berätta vad som ligger implicit i förslag om ny kärnkraft. Att det innebär mer avfall, säger han.

Hannes Lagerlöf säger att han sett en tendens, där avfallsfrågan skiljs från frågan om kärnkraft. Något han tror beror på att processen för avfallsfrågor organisatoriskt varit skild från politiska frågor om energipolicy och energipolitik. Något som medfört att avfallet setts som en strikt teknisk fråga.

Inget avslutat kapitel

Efter att regeringen gett sitt godkännande till den teknik som ska omgärda kärnbränslet nere i urberget, ses det också som ett avslutat kapitel. Men för Hannes Lagerlöf kan det aldrig bli en färdig fråga, utan något som borde fortsätta att debatteras. Det även om det inte varit aktuellt att bygga nya kärnkraftverk, då slutförvaret för det redan producerade avfallet ska hålla i 100 000 år.

– Den löper ju över hur många generationer som helst och om man då tänker sig att en grundläggande demokratisk princip är medbestämmande, åtminstone i någon form, så innebär det ett problem.

Så går det att rättfärdiga demokratiskt?

– Det går väl att rättfärdiga demokratiskt men de som förespråkar kärnkraft tycker jag har en skyldighet att då berätta på vilka moraliska och etiska grunder man gör det. Sen kan man tycka vad man vill om kärnkraft.

Enormt projekt

Att regeringen nu vill bygga ut kärnkraften, borde göra frågan än mer brännhet, enligt Hannes Lagerlöf. Inte minst då det kan innebära behov av nya slutförvar.

– Om man tittar på hela historien med hur man har förlagt slutförvarsanläggningen till Östhammar så är det ju en komplex process både i tid och resurser. De är ett enormt projekt, minst lika stort problem som själva teknologin, så det är ju absolut ingen rak väg att uppföra slutförvar.

Hannes Lagerlöf efterlyser också en diskussion om vad vi ska ha energin till och vilket samhälle vi vill bygga, utifrån de problem som avfallsfrågan innebär.

– Nu låter det som att vi ska ha kärnkraft för att det är ofrånkomligt utan att det behöver rättfärdigas med någon form av djupare diskussion. Hur ska vi leva våra liv? Vad har vi för ansvar för kommande generationer? Kan det inte vara vår skyldighet att anpassa oss efter bristande energitillgång? Den typen av frågor lyser med sin frånvaro.

Artikeln har uppdaterats med ett stycke om den utredning som ska titta på avfallsfrågan, bland annat. 

Donald Trump och hans advokater har hävdat att hans tal vid ett politiskt massmöte – där han uppmanade sina anhängare att gå till kongressen och ”fajtas utav helvete” – föll inom ramen för den dåvarande presidentens immunitet.

Det avslår nu den federala domstolen, som anser att Trump talade som en presidentkandidat inför nästa val, och inte som en president som utför sina plikter.

De tre domarna konstaterar samtidigt att deras dom inte innebär sista ordet i saken och att Trump kan överklaga beslutet hela vägen till Högsta domstolen.

Beslutet har i första hand bäring för tre separata civilrättsliga fall, där demokratiska kongressledamöter respektive poliser som arbetade i Kapitolium den ödesdigra dagen vill stämma Trump som ansvarig för stormningen för att få ersättning för sveda och värk.

Fredagens beslut får även påverkan för åtalet där Trump ska ställas inför rätta för sina försök att få resultatet efter presidentvalet ogiltigförklarat. Det federala åtalet som letts av den särskilde åklagaren Jack Smith anses vara det tyngsta av de nu pågående rättsprocesserna mot honom.