Energi · Boklådan

Dikter för poetiska analfabeter

Böcker är värda längre liv – i Boklådan hittar du böcker att stanna till vid när du ser dem i antikvariatets fönster, på biblioteket, i ge-bort-hyllan vid busshållplatsen eller i din egen bokhylla. Veckans bok är skriven av Wislawa Szymborska.

Jag är ingen poesiläsare egentligen. Dikter ska väl läsas långsamt, mellanrummen är komplicerade saker eftersom orden kanske inte sitter ihop som man tror. Men mina ögon vill vidare, se vad som händer. Bara ibland fastnar blicken i en dikt, och då kan det hända att den är skriven av Wislawa Szymborska, den polska poeten som fick Nobelpriset 1996. Jag fick en av hennes böcker, Nära ögat, i födelsedagspresent året därpå, och blev förvånat förtjust.

Nu letade jag efter den men hittade en annan Szymborska istället, en samlingsutgåva: Dikter 1945–2002. Slår upp en sida och fastnar direkt i några hisnande rader, slår upp en annan och hittar något nytt. Det kan vara det att Wislawa Szymborskas dikter rymmer små berättelser. Det kan också vara hennes stillsamma finurlighet och värme, hennes inlevelse.

Katt i tom våning är en dikt som jag tycker mycket om. Den är så förorättat sorglig, även om det händer ännu värre saker i världen än att en katt blir ensam.

Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.

/…./

Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han få veta
att så gör man inte mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.

I Intervju med ett barn har hon en liten pojke på besök, gunstig herrn kallar hon honom i dikten. Han känner inte igen sig, litar inte på platsen utan står i ett hörn och kikar ut mellan fingrarna. Så där som det kan vara att vara liten, kanske två år eller så, innan världen har tagit form.

Gunstig herrn förkastar med avsmak det orimliga i
att ett bord som blicken släppt är ett bord hela tiden,
att stolen bakom ryggen står inom stolens gräns,
och han prövar inte ens att sätta sig.

Det är svårt att ertappa världen med att vara sig olik.
Äppelträdet utanför fönstret är där innan man hunnit blinka.
Skimrande sparvar hinner alltid bli grå.
Örat på grytan hör minsta viskning.

/…/

Wislawa Szymborska föddes 1923 i Polen och var 17 år när Tyskland invaderade landet. Sex miljoner polacker sattes i koncentrationsläger, många dödades – mest utsatta var människor som tillhörde minoriteter, såväl etniska som sexuella, människor med psykisk ohälsa och intelligentian, de högt utbildade. Själv gick hon i en underjordisk skola i Krakow och undgick att deporteras eftersom hon ansågs användbar till att skriva läroböcker. På 40-talet tog det polska kommunistpartiet makten och Szymborska sympatiserade till en början med deras politik. Hon skrev socialrealistiska dikter som passade in i ideologin, men så gled hon och kommunismen isär.

1991 fick hon Goethe-priset i Frankfurt och i sitt tacktal berättar hon om sina tankar om tiden som ideologisk poet: ”Verkligheten ter sig ibland så kaotisk och skrämmande att man vill finna en sorts beständigare ordning hos den, kunna skilja på vad som är viktigt och oviktigt, föråldrat och nytt, till hinders eller nytta. Detta är en farlig frestelse, för det kan då hända atten teori, en ideologi som lovar att reda ut och förklara alltsammans, tränger sig emellan världen och dess gång. /…/ Själv föll jag dessvärre för frestelsen, vilket framgår av mina två första diktböcker. Sedan dess har det gått många år, men jag minns mycket väl alla faserna av denna erfarenhet: alltifrån glädjen och tron att jag med doktrinens hjälp kunde se världen tydligare och med en vidare horisont, till insikten att det jag såg så vidsträckt och tydligt inte alls var den verkliga världen utan en konstruktion som skymde den.”

Nog sagt och nog citerat. Men det är förstås speciellt med översatt poesi – språket är ju översättarens också. Szymborskas dikter kanske är ännu finare på polska – om man kan polska. Men Anders Bodegårds översättning är uppenbarligen tillfyllest. 

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV