Stormens barn

Juni 1822. Sex år sen den intressanta regniga sommaren i Villa Diodati i Schweiz där Mary Shelley blev författare och Percy Bysshe danades som poet. Sedan dess har mycket vatten runnit under såväl Genèvesjöns som Themsens och Seines broar. Numera är jag The Storm bells Europakorrespondent.

Det är av mindre vikt med tanke på the Shelleys privata tragedier. Vi har upprätthållit kontakten. I fyra år har de kuskat Italien runt utan synbart mål. Till nyår skriver jag för att önska välgång. Inget hörs. Tills hösten 1819:

”Käre Rikard, hoppas hälsan står dig bi, ty det gör den icke här. Vår lille krabat Willie, som du ju lärde känna i Schweiz, dog i Rom i juni och vår kära Clara, som jag bar i magen under releasen av Frankenstein, i Venedig året före. Nu har tre barn tagits ifrån oss. Det tär på mig, och Percy fjärmar sig alltmer i vår relation.”

Som det inte vore nog: ett illvilligt rykte säger att Marys kusin Claire Clairmont och Percy fått en dotter. Juridiska och sociala komplikationer har uppstått. Jag skriver. Vintern 1820 kommer Marys svar till Parislyan:

”Cher Richard, det tycks inte vara någon ände på eländet. Den 27 februari 1819 registrerade Percy flickan Elena Adelaide Shelley på pastorsexpeditionen i Napoli. Vår personal Paolo och Elise Foggi hävdade att Claire var modern och beskyllde oss för otukt, ett brott som bestraffas strängt i Italien. Men hon var aldrig gravid, ej heller jag. Det var däremot Elise. Som nygifta ville de undgå skandal med un bastardo och lät oss ta allmänhetens avsky. Hur som helst avled tösen i juni.”

Sorg i familjen

Snart var Mary gravid igen – den 16 juni fick hon missfall. Junos månad är uppenbarligen inte Marys. Hade inte Percy lagt henne i ett kar fyllt med is för att hämma blodflödet hade också hon berövats livet. Även Claires och Lord Byrons dotter Allegra har just gått bort i tyfus i det kloster dit Byron lämnade henne efter att ha krävt vårdnaden. Tur att jag förblivit barnlös. Men Marys och Percys fjärde barn, Percy Florence, lever. Trion befinner sig nu med paret Williams i en enslig villa nära San Terenzo. I brevet ber Mary mig komma, lätta upp stämningen, hjälpa till. Jag anländer i slutet av juni. Lagom till midsommar. Igen.

En betryckt stämning vilar över Villa Magni. Borta är den otvungenhet och tillförsikt som rådde i Villa Diodati. Trion ses sällan i sällskap, de håller sig var och en på sin kant. Claire har stängt in sig med sin sorg. Mary är fortfarande febrig och bräcklig efter blodförlusten. Jane Williams ser efter Percy junior. Percy senior är över huvud taget inte närvarande. Han och Edward Williams har en, enligt dem, god anledning att hålla sig borta från hushållet: ”det ideala sommarnöjet”. Nu, när skyn är blå, molnen få och sjön beskedlig är de ivriga att ge sig ut på böljorna och pröva sjödugligheten.

Den enmastade kuttern är skön men skör: spantad i ek, laskad i ribbkravell, däcksbalkar av bok, knapar av ceder. Segelbåtens konstruktör Daniel Roberts är en durkdriven sjöman, bergfast med ryggbast. Byronbeundraren har låtit döpa henne till m/s Don Juan till Percys förtret. Han slår en nyckstek kring knapen och deklamerar med bullrig bas: ”Sångmö, sjung om den man, som fick länge i skiftande öden irra omkring, när han Troja förstört, den heliga staden.*”

Inget för fria andar

De tre ska ut på en tur sydvart. I Livorno väntar Edward Trelawny, lord Byron och Leigh Hunt. Vill jag följa med, de tränger en gast att segla skutan hem igen, eller ”hänga mamsellerna i fållen”? Den misogyna anspelningen till trots tackar jag ja. Mellan bestyren byter jag ord med Percy.

– Jag ber att få beklaga barnen som gått bort i förtid.

– Tja, vad säga, sådan är ödets nyck. Jag försöker att inte gräva ned mig, heller inte sticka huvudet för djupt i sanden. Som de säger här: Que sera que sera!

– Vi har ju varit borta länge nu. Saknar du England ibland?

–Som du vet har Mary en intimare relation till sin familj än jag. Hon längtar hem, som Claire. Särskilt efter alla förluster. Hon tror att depressionen kan botas genom att hon får återse syskonen och da Godwin. Dessutom har ju Percy junior aldrig satt sin lilla fot i ”Ole Britannia”.

– Vad hade du tänkt göra i London igen?

– Åh, det vanliga, slå dank, bli full och plita ner en rad eller två. Skämt åsido har jag flera viktiga sviter liggande. Italien har givit mig inspirationen åter. Särskilt Venedig. Polyhymnia. Fast dessa behöver bearbetas. För det behövs brittiska bibliotek. En annan plan är att ge ut en politisk och litterär tidskrift. Härvidlag tror jag Godwin skulle kunna vara behjälplig.

Den 1 juli kastar vi förtöjningarna och kryssar ut ur Neapelbukten. Humöret på topp, de senaste årens ofärd som bortblåst, männen lättade att få lämna det hemsökta huset. Mellan Roberts få order diskuterar vi tidskriften. Med tanke på dess förmodade innehåll föreslår jag The Radical, de övriga är rädda att namnet ska skrämma bort läsare och nöjer sig med The Liberal. Den 4 juli är vi framme, ror den sista biten in i hamn. Byrontrion utgör välkomstkommitté. Väl i land går diskussionen våghalsigt hög, som vanligt. Mest kring tidskriften men även Byrons och Shelleys kommande diktsamlingar. Jag frågar också Byron om han saknar good old England.

– Så fan heller, det viktorianska hönshuset är inget för friandar som vi. Det räcker att släppa en fjärt på fel plats så har du sedlighetsroteln sniffande på samma plats den kom ifrån. Frånsett den rigida katolicismen ger Italien oss den anarkiska frihet vi alltid eftersökt. Aldrig att jag återvänder!

Han har rätt. Vem saknar den imperialistiska atmosfären, den ständiga smogen, de bullriga fabrikerna, de skitiga gränderna? Som skriftställare är vi inte bundna till en viss plats. Den 7 juli börjar vi förbereda hemfärden. Det blåser upp. Vita gäss går på sjön, sikten är svag, malströmmen infernalisk. Roberts och jag söker avstyra det hela, men de två är oomkullrunkeliga. De längtar väl efter sina andra hälfter. Helt vid sina sinnens fulla bruk är de inte heller efter stora intag av diverse stimulantia och litet sömn under tre dygn. Percy citerar jovialiskt: ”Som ett bi jag ligger i, / som en fjäril, glad och fri, / sjunger lärkans melodi, / härmar ugglans hesa skri.**”

Änkeliv

Percy och Edward låter hyra en 18-årig däckshand och kastar loss morgonen efter. Efter blott ett par timmar har kulingen övergått i en shakespearsk storm. Hunt fattar donen och skriver till Villa Magni: ”vänligen skriv till oss och berätta hur hemresan gick, vi är oroliga. Leigh”. Inget svar. Efter tio dagar notifieras vi att tre kroppar spolats upp på kusten mellan Livorno och Lerici. Resan är över. Shelley var ingen Ariel.

Ytterligare tio dagar senare kremerar Byron, Hunt och jag Percy Bysshe Shelley på stranden i Viareggio; såsom Victor Frankenstein önskade. Askan strös i Liguriska havet. Hunt reciterar: He went like one that hath been stunned, / And is of sense forlorn: / A sadder and a wiser man/ He rose the morrow morn.

Efter ett år mottar jag ett brev av Marys hand:

”Caro Riccardo, efter Percys död bodde junior och jag (Claire vägrade) ett år hos Leigh och hans familj i Genua. Byron var som förändrad efter olyckan. Vi hjälptes åt att kompilera, korrigera och renskriva Percys poem. När det var gjort och jag inga medel fick in på mina egna texter tvangs vi återvända till London. Där lever jag nu änkeliv ifall du har vägarna förbi, men jag antar att du reser runt i jakt på revolutioner. Jag läser dina reportage med nöje. Din Mary.”

Percy Florence och Mary Shelley flyttade in hos William Godwin och styvmodern Mary, Claires mor, igen. Huset vid The Strand låg granne med the Globe. Mary vägrade att gå dit och se om, trots att det var hennes favoritpjäs framför andra, Stormen.

* Första sången i Homeros Odysséen i Erland Lagerlöfs klassiska översättning från 1912.
** Ariels sång ur akt 5 i Bengt Anderbergs nygamla översättning av Shakespeares Stormen.
*** Slutorden i Sången om den gamle sjömannen av Samuel Taylor Coleridge, en nära vän till familjen Wollstonecraft-Godwin-Shelley, i Axel Englunds nyöversättning.