I presidentvalet i Ukraina lovar båda kandidaterna att få slut på kriget. På veckans Under ytan undersöker Pelle Sunvisson förutsättningarna för verklig fred.
Det ukrainska presidentvalet är inne i andra omgången. Den sittande presidenten Petro Porosjenko står mot komikern Volodymyr Zelenskij. Liksom alla de 37 kandidater som nu är ute ur leken lovar de sina potentiella väljare att utrota korruptionen och avsluta kriget. I den här texten diskuteras förutsättningarna att göra det senare.
Löftena att avsluta kriget kan tolkas som löften om en militär seger. De båda kvarvarande presidentkandidaterna menar också helt eller delvis det. Porosjenko kampanjar med slagorden ”Armén! Språket! Tron!” och är den som tydligast har att vinna på ökande spänningar med Ryssland. Före incidenten i Azovska sjön där tre ukrainska skepp bordades av ryska flottan, på vilken Porosjenko svarade med ett tillfälligt införande av krigslagar, var hans stöd i opinionsundersökningar ensiffrigt. I valets första omgång hade han klättrat till 16,3 procent av rösterna.
Krigets två fronter
Zelenskij har hållit få presskonferenser och inte deltagit i några debatter, men listar i sitt partiprogram ett par åtgärder för att ”vinna kriget”. Som president ska han trycka på det avtal som slöts i och med att Ukraina i mitten av 90-talet överlämnade sina kärnvapen äras. I det så kallade Budapestmemorandumet garanterade USA, Storbritannien och Ryssland landets säkerhet. VZ hoppas nu på USA:s och Storbritanniens hjälp att återvinna ”de tillfälligt ockuperade territorierna” och ”tvinga angriparen till skadestånd”. Dessutom vill han hålla folkomröstning om Nato-medlemskap och professionalisera armén.
Att en militär seger förväxlas med fred är knappast unikt för Ukraina. Det finns emellertid annat som är relativt unikt. Det första är krigets två fronter. I söder har Ryssland annekterat Krim. Det ledde aldrig till något krig i egentlig mening och det finns inte heller någon som på allvar tror att halvön kommer kunna återtas med militära medel. I öster har fronten stannat upp, men kriget ännu inte upphört. PP menar att man där krigar mot samma ryska angripare. Det är en syn som dominerat också i Sverige, men som inte delas av alla.
Ihor Kolomojskyj är en av Ukrainas mest framträdande oligarker. I början av kriget gjorde han sig känd som hårdför guvernör i Dnipropetrovsk och organisatör av frivilligbataljoner som Azov. Frivilligbataljonerna gjorde sig i sin tur kända för sina nynazistiska inslag. Att Kolomojskyj är jude i självpåtagen landsflykt i Israel, äger den tevekanal på vilken Zelenskij uppträder och har fått sin bank beslagtagen av Porosjenko säger något om röran inom ukrainsk politik.
Kolomosjkyj är alltså annat än fredsduva eller Rysslandsvän. När han säger att ”vi krigar mot våra egna” och att separatisterna visserligen får stöd från Ryssland, men att det i allt väsentligt är ukrainska medborgare som krigar (intervju med Dmitrij Gordon december 2018), finns det skäl att lyssna. Utan en riktig problembeskrivning riskerar försöken till lösning göra mer skada än nytta.
Färre civila offer
Trots att kriget nu är inne på sitt sjätte år och mycket lite har förändrats finns det ljusglimtar. Sen andra världskriget har den generella regeln varit att krigens civila dödsoffer överstiger de militära. I Ukraina är förhållandena tvärtom 1 till 3. FN beräknar att 13000 dött i kriget och att drygt 3 000 av dem varit civila. Fyra femtedelar av de civila offren dödades under krigets första 14 månader. Sen dess har antalet dödade civila stadigt minskat och under perioden november 2018 till februari 2019 omkom endast två civila som en följd av stridigheterna.
En militär seger innebär per definition att den sedan länge stillastående fronten trycks österut och över fyra miljoner människors hem. Den fred som skulle komma med en sådan seger är inte nödvändigtvis bättre än dagens krig. Av en blivande president måste det gå att kräva samma ståndpunkt som den tyska förbundskanslern Angela Merkel sedan länge intagit: ”Konflikten har ingen militär lösning.”
Från Porosjenko är det meningslöst att hoppas ens på det här grundläggande. Zelenskij har gjort politik av att vara ett oskrivet blad. I det oskrivna finns det alltid hopp och om han till slut vinner kommer det att vara på det. Frågan är väl om han lyckas förbli oskriven ända fram till den andra valomgången. I en av mycket få presskonferenser träffade Zelenskij i mars ett tiotal utländska journalister. Trots att videoupptagningen är redigerad av presidentkandidatens eget team framstår svaren som röriga och ogenomtänkta.
Efter att ha förklarat att ”det viktigaste är ett omedelbart eldupphör” begär Noah Sneider, korrespondent för The Economist, att Zelenskij preciserar sig och för en gångs skull kommer med något annat än svepande formuleringar. Svaret blir tre på varandra staplade referenser till samtal med det amerikanska sändebudet Kurt Volker.
Om fred är målet
I analyserna av Zelenskijs politik tycks alla vara överens om att han själv knappast har någon och att allt kommer att bero på dem han samlar runt sig och vem som har hans öra. Om fred verkligen är målet borde han lyssna på vem än som ber honom upprepa följande:
Jag erkänner att konflikten har många sidor. Av tusen filmer har vi fått lära oss att krig är en kamp mellan goda och onda. Verkligheten är inte sån. I den är det inte bara Ukraina mot ryska angripare, är det inte bara inhemska separatister mot armén, inte bara öst mot väst, inte bara rysktalande mot ukrainsktalande, inte bara en sorts kristna mot en annan sort. I verkligheten kan grymheter begås på de bästa av bevekelsegrunder och goda gärningar utföras även av de som har andra avsikter. I verkligheten är frontens två sidor en lång rad skiftande allianser. Mitt jobb är att skapa förutsättningar för en allomfattande allians med fredlig samexistens som enda mål.
Jag erkänner alla ukrainska medborgares rätt att leva i Ukraina. I förhandlingarna om freden är det inte bara de stridandes intressen som ska tillvaratas. Varje lösning måste inkludera flyktingarna, de externa och de interna, de ekonomiska emigranterna, de fyra miljoner som bor i separatiststaterna, alla de som inte gör det, barnen och pensionärerna, de ukrainsktalande och de rysktalande, tatarerna och romerna, kvinnorna och männen.
Jag erkänner allas lidande och allas oro. Vi kan inte begära att släktingarna och vännerna till 13 000 döda bara ska glömma och gå vidare. Vi kan inte kräva att 30 000 skadade och 2 000 000 flyktingar ska göra det. Men vi kan inte heller låta hämnden förtära vår framtid. Krigets efterbörd kräver en sannings- och försoningskommission där vi får veta sanningen om varje enskild krigshändelse, men inte straffar varje enskild individ.
Jag erkänner inga försök att få politisk makt genom våld. Veteraner ska liksom andra skadade få tillgång till rehabilitering och hjälp med återanpassningen till ett fredligt samhälle. Inkallade soldater ska släppas hem och resurser omfördelas från militär till civil verksamhet. Militära ledare kommer inte per automatik få ledande poster i det civila. En politisk process med mål att återföra Krim till Ukraina ska inledas.
