Den journalistiska metoden att bli någon annan, smälta in i en omgivning och som deltagare rapportera inifrån har fått namn efter Günter Wallraff. Men den första wallraffaren kan ha varit Nellie Bly, som i slutet på 1800-talet skrev in sig på ett mentalsjukhus i New York för att kunna rapportera inifrån. Hennes artiklar lär snabbt ha lett till reformer i mentalvården – de finns samlade i boken Ten days in a madhouse, som faktiskt finns att få tag i.

Günter Wallraff själv tycks ha infiltrerat hela världen. Han har varit hemlös på härbärge, patient i psykiatrin, säljare på call center, industriarbetare, vapenhandlare och journalist på tidningen Bild-Zeitung hos mediehuset Springer. Reporter hos Springer heter den svenska utgåvan av boken där han berättar om tiden hos Bild.

Det är 1977 i Västtyskland, och Bild-Zeitung är landets största tidning med en upplaga på några miljoner. Günter Wallraff vill se den från insidan, så han förvandlar sig till Hans Esser, en sådan där typ som han ”alltid har avskytt. Pomaderad, snaggad, uppfiffad, och med framgångsrik solbränna”. Och så söker han jobb hos draken. Eller rättare sagt, en plats bland de andra frilansarna som jobbar på redaktionen men säljer sina texter per styck om redaktören tycker att de duger.

Det som duger är inte nödvändigtvis en sann historia – snarare tvärtom. ”Hans Esser” intervjuar till exempel en filosofistudent som tränar den koreanska kampsporten tae kwon do, som är ny och lite spännande. Hon har funnit kampsporten genom zenbuddhismen och är helt ointresserad av dess våldspotential, men det duger inte i Bild. När texten slutligen publiceras är rubriken ”Ung, blond och farlig” och huvudpersonen syns i närbild framför spegeln, i färd med att sminka sig. 

Inte ens så mycket verklighetsbakgrund behövs alla gånger. Tidningen framstår som en föregångare till dagens trollfabriker, men medan trollfabriken vill hetsa sin publik vill Bild-Zeitung kanalisera engagemanget till underhållningssfären. Vilket inte hindrar den från att föra fram en djupt reaktionär politik.

Reporter hos Springer är en – ofta humoristisk – lektion i både källkritik och nutidshistoria. Författaren Gunila Ambjörnsson har översatt och skrivit både förord och efterord. I efterordet jämför hon verklighetsbeskrivningen i svenska medier med den i Bild-Zeitung och reflekterar över vilka följder en ytlig, förfalskad verklighetsbild kan få i samhället. Det är 1970-tal, men också väldigt mycket samtid, och en diskussion som borde vara ännu mer aktuell i dag än då.