Ord och paroller om att rädda klimatet är en sak, men sen ska de bli verklighet, och hur ska vi göra? På veckans Under ytan börjar Christer Sanne dra upp konturerna.
Käcka paroller antas i riksdagen om att nu ska koldioxiden bort och klimatet räddas. Fast inte just nu utan 2030 eller 2045 – alltid flera riksdagsval bort. Under tiden fattar man beslut om att bygga en Förbifart Stockholm, bygga ut flygplatsen i Sälen, ett större oljeraffinaderi i Lysekil och så vidare. Framför allt tycks alla vara överens om en ekonomisk politik – räntor, skatter, bidrag – som ska värna om köplusten och garantera en fortsatt tillväxt.
Dimman lyfter
Samtidigt matas vi med visioner om teknikskiften, det ena grönare än det andra, som om de vore en lösning för klimatet. Det är de sällan. När dimman lyfter från önskedrömmarna står vi där med ett växande produktionssystem och en infrastruktur, en stadsbygd och ett bostadsbestånd som måste underhållas, moderniseras och anpassas.
Produktionssystemet kräver också välanpassade människokuggar. Arbetsmarknaden är oerhört slimmad, men det har ett högt mänskligt pris: att allt fler människor inte passar in. Därmed blir det också en tung samhällelig börda att försörja alla som inte är ”anställningsbara”.
Det är också dyrt att handskas med infrastrukturen. Det vi byggde på 1900-talet är slitet. Vägar ska lappas, järnvägsspåren ska underhållas, vatten- och avloppsledningar bytas ut. Miljonprogrammets hus behöver nya stammar och ledningar. Det finns berg av underhåll att beta av. Ofta är det dyrt: att renovera en ledningstunnel på 400 meter av Kungsgatan i Stockholm beräknas kosta 150 miljoner kronor.
Om detta också ska bli ekologiskt hållbart, om vi ska krympa till ett one-planet-living ( jag föredrar det uttrycket framför att bara tala om koldioxid), blir det inte mycket över för nya projekt. Kungen (eller drottningen?) och morgondagens politiker kommer inte att få klippa många nya invigningsband. Arkitekter får inte sätta sin signatur på nya palats. Istället behöver vi påbörja ett återtåg.
Det var Hans Magnus Enzenberger som myntade begreppet ”återtågets hjälte” om Gorbatjov 1989. Gorbatjov hade insett att läget var ohållbart och tog på sig montera ned Sovjetväldet. Han blev inte gammal på sin post men det han gjorde ändrade historiens kurs.
När får vi se en svensk statsman bända tillväxtkurvor nedåt?
Vad som väntar
Jag ska här och i några kommande artiklar försöka klä detta i praktiska termer av vad som väntar. Eller vad som borde vänta om parollerna i riksdagen är på allvar.
Det första är att vi måste konsumera mycket mindre. Då ska vi även tillverka färre resurskrävande prylar, så produktionen minskar. Nu tillverkas mycket i andra länder och vi exporterar våra produkter men över hela linjen måste detta bantas. Och vi måste resa mindre med bil och flyg.
Det kan frigöra stora ytor i butiker och varuhus och parkeringshus. Handeln tycks i dag yrvaket upptäcka att e-handeln minskar lokalbehovet men detta kan bli än mer. En del butiker kan naturligtvis sälja samma sak igen som second-hand. Nya lokalanvändningar har vi redan sett, som när biograferna blev gym. Eller som på min gata, där urmakaren ersattes av en nagelvårdare. Det kan kallas nya ”behov” – om nagelvård, tatuering, bröllopsbutiker etcetera är behov.
Utbudet av kaféer, konditorier och matställen har vuxit lavinartat. Fler kulturhus? Vårdcentraler? Externvaruhus och ”malls” ligger dock ofta avigt till för andra än bilister. Är de kanske redan skrotfärdiga och kan överges om 15–20 år?
Med mindre konsumtion kan vi också banta lager och förråd och ha en mindre åkeribransch. Även bilbranschen skulle krympa – både för att bilarna blir färre (särskilt om vi ”poolar” dem) och för att elbilar betyder mindre underhåll. Exit servicestationer med bilverkstäder och deras butiker – de som inte blir vägkaféer.
När biltrafiken sinar kan gator naturligtvis byggas om för att ge mer plats åt annat. Vi har sett att det ofta går utmärkt att minska bredden på körbanorna till förmån för cyklister och gående. Gator som inte behövs kan bli bollplaner och lekplatser.
Gröna flygplatser
Mindre resande måste förändra många branscher och vanor. Många affärsresor har redan bytts mot videokonferenser. Idrottsrörelsen måste börja tänka om – den har blivit en orimlig cirkus av långväga resande för utövare och ledare och framför för allt stora supporterskaror. I nöjesindustrin har några börjat reagera på megastjärnornas överdådiga turnéer men det handlar lika mycket om åskådarnas resande. Den långväga turismen måste självfallet bantas, både från och till landet. Ska vi titta på matchen och artisten på storbild istället (som när operaälskarna ser Metropolitan live på bio)? Hur länge ska vi uppsöka djur och natur på exotiska platser genom koldioxidosande resor när de kan upplevas på skärmen, bekvämt, i närbild (och utan att bli störda av oss)?
Med mindre resande skulle överflödiga hotell äntligen kunna lösa bristen på student- och ungdomsbostäder.
Flygplatser? Färre utrikesresor och ett inrikesflyg som fasas ut söder om Sundsvall kan frigöra stora ytor. Kan de enorma hårdgjorda ytorna bli virkesupplag? Eller ”lekplatser” för gokarts och liknande för körsugna när vardagsbilismen blir allt mer kringskuren? Det kan även gälla parkeringsytorna utanför övergivna varuhus. Flygplatserna har också stora grönytor som kan brukas – bebyggas? odlas upp? – när de inte behövs som skyddszoner (och när man slutar duscha dem med avgaser). Det är svårare att se vad terminaler, parkeringshus och andra kringinvesteringar kan användas till.
En hållbar utveckling kräver naturligtvis även nya verksamheter. Materialåteranvändning är en verksamhet som kan komma att kräva mycket utrymme. Avloppsreningsverken är ganska väl utbyggda men nya krav på rening och återvinning kan kräva mer avancerade anläggningar. Färskvatten blir till och med en bristvara, så att avloppsvattnet måste renas så väl att det kan tas in direkt i vattenledningarna.
Att ersätta bilresorna kräver mer kollektivtrafik. Bussar på vägar och gator är oftast den naturliga lösningen och det kräver inga stora investeringar. Men i Stockholm går hälften av de motoriserade resorna med bil och ändå är tunnelbanan full. Om fler ska kunna åka kollektivt krävs stora investeringar i spårtrafik. Däremot behöver Sverige knappast renodlade höghastighetståg på nya spår. Miljövinsten motiverar inte de enorma kostnaderna; andra behov i samhället förefaller betydligt angelägnare. Att avlasta spåren genom att flytta godstrafik till elektrifierade vägar kan vara en bättre lösning, särskilt som mycket av godset ändå måste fraktas på lastbil i resans ändpunkter.
Dela på bördorna
Så här kan man roa sig med att spekulera om hur samhället kan omdanas fysiskt och praktiskt. En annan aspekt gäller ekonomi och sociala förhållanden. Trenden att ersätta mänskligt arbete med robotar och digitalisering (det som nu i jargongen kallas ”AI”) fortsätter säkert. Färre arbetsuppgifter eller jobb accentuerar problemet att försörja alla som inte platsar. Det blir också allt svårare upprätthålla kopplingen arbete/försörjning. Någon form av basinkomst kan bli aktuell. Men det skulle öka trycket på statskassan som redan pressas av pensioner och stöd till funktionshindrade. Och just nu krigsmakten – allt detta krymper utrymmet för satsningar på andra investeringar.
Därför går det inte att blunda för att nästa generation knappast kan räkna med en högre materiell levnadsstandard. Utöver de sociala kraven kommer energin och råvaror att bli dyrare och lönerna kommer att öka i låglöneländer där våra prylar görs.
Kan vi hantera besvikelsen som många måste känna inför ett sådant här återtåg? Jag har redan sett hur nyliberala helt enkelt betackar sig för inför eventuella uppoffringar: ”Då får det vara med omställningen”. Jag kan tänka mig att många ryggar tillbaka. Att tänka i nedåtgående kurvor är svårt. Men det finns väldigt lite som talar för att den nya riksdagen ska driva någon radikal omställning. Ett villkor för att ett återtåg ska accepteras är också att alla delar på bördorna, men kommer denna riksdag ens att försöka driva en rimligare inkomstfördelning?
Framtidsmål
Överlag tänker jag att framtiden kommer att betyda mer gnetande. Vi behöver bli energisnålare och återvinna material. Det är naturligtvis vad till exempel ingenjörer alltid gjort, förutom att skapa arbetsbesparande metoder. Det sista är naturligtvis också lovvärt. Talet om att se miljöåtgärder som ett sätt att skapa jobb – ”sysselsättning” som ett politiskt mål – är i längden absurt.
Men hur gör man gnetande till ett lockande mål? Hur ska vi ställa om siktet? Hur kan man övertyga unga människor att energisparande och återvinning är en lika stor utmaning som att bygga störst och högst och snabbast? Att inse att effektivisering kräver lika mycket engagemang, finurlighet och skarpsinne. Att även detta är ”rocket science” även om det inte kommer att ta dem till månen? Men att det är de enda mål som verkligen gagnar våra barn och barnbarn.
