Energi

Stark gestaltning av vänskap

Maja Rung och Ruth Vega Fernandez i Min fantastiska väninna.

Den hemlighetsfulla författarinnan bakom pseudonymen Elena Ferrante har skapat två av den nutida litteraturens mest intressanta flick-/kvinnogestalter i sin berömda bokserie Neapelkvartetten, som börjar med volymen Min fantastiska väninna.

Väninnorna Lila och Lenù är två små barn som leker på gatorna i ett fattigt kvarter i Neapel när första boken börjar, men utvecklas till fullvuxna kvinnor under böckernas gång. Den gåtfulla och explosiva Lila vars karisma och svarta blick inger respekt och beundran hos sin omgivning, och den öppna och mjukare Lenù som med varm och nyfiken blick hängivet följer sin väninna.

Böckerna har blivit en försäljningssuccé världen över och den första boken finns som välgjord och hyllad tv-serie på HBO. Nu spelar även Stadsteatern i Stockholm en omfattande uppsättning på nästan fyra timmar som handlar om de två väninnorna och deras intensiva relation.

Vi är inte bortskämda med berättelser som bottnar i kvinnlig vänskap på det här förtätade och genomgripande sättet. Att deras känsloliv var och en för sig och i förhållande till varandra får ta stor plats och utvecklas till två porträtt som djupnar allteftersom vi ser världen genom deras unga, och till en början oförstörda ögon. Och hur sedan deras blick svartnar när svek och oförrätter läggs till handlingen och fördriver den oskuldsfulla naiva blicken på verkligheten för all framtid. Välkommen till världen, till männens värld, där heder och maktfullkomlighet får råda och styra över såväl känslor som handlingar. Och där flickorna till en början stått som storögda vittnen till männens omogna, ofta blodiga uppgörelser, förändras de över tid till vad som till synes är ett eget omhändertagande av det egna ödet, men som ska visa sig vara ännu en fälla, gillrad av giriga och egoistiska män, med siktet inställt på att skaffa sig status genom strålglansen från en vacker ung kvinna. Eller bara helt enkelt utnyttja dem till att vara ännu ett hål att lägga säden i, där erövringarna blir ett självändamål för bekräftelse, och att männen själva är stackars slavar under sina manliga lustar. De två kvinnorna hanterar verkligheten på olika sätt, men väljer varandra gång på gång. När allt annat rasar runt dem, står vänskapen intakt, stark och livsavgörande.

Urban kärv utsatthet

Regissören Maria Sid har ställt detta epos på en avskalad scen i matta gråskalor, med snygga scenlösningar som andas urban kärv utsatthet och där maktordningen tidigt spelas ut i konfrontationer mellan de rivaliserande familjerna. Den strålande ensemblen är jordad, gestaltningen gedigen och sprudlande energifylld. Flera scener innehåller lyriska dansnummer och överraskande skickligt spelad slow motion. Ting och människor flyger i ultrarapid genom rummet, går från hand till hand, från famn till famn på ett drömskt filmiskt sätt som för tankarna till eurytmi eller annan rytmisk rörelsekonst. Dessa ordlösa gestaltningar ger en djupare mening och större förståelse för händelseutvecklingen.

– Historien om Lila och Lenù bygger på att den ena får studera och den andra inte, säger Maria Sid. Jag har tänkt mycket på kvinnlig ambition och vad det betyder i världen. De lever i en värld där kvinnan har en given plats. Först allierar de sig för att klara av omvärlden tillsammans, speglar varandra, sen bestämmer omvärlden deras öde. Den pakten de har som barn existerar hela tiden, de matar varandras själar, de har en ständigt pågående dialog, en egen värld, som både är helande och kritiserande.

Sviker de varandra vid någon punkt?

– Det kan se ut som ett svek, när de svärmar runt samma kille, men Lilas raka ärlighet gör att det inte är ett svek egentligen. Hon frågar först Lenù om hon är kär i honom innan hon låter det ske. Och svaret blir nej. Lenù gömmer sig själv, vågar inte vara ärlig och visa vem hon är. Egentligen handlar hela romanen om att Lenù söker sig själv och hon gör det genom Lila. Och vi söker ofta oss själva genom en väninna. De egentliga sveken kommer utifrån, det är omständigheter som gör att deras ambitioner går olika vägar.

Vad händer i relationen när Lila tar plats som okuvlig högljudd bråkig kvinna, och samtidigt sviker sig själv när hon gifter sig med någon hon inte älskar?

– Lila agerar precis som kvinnor har gjort i århundraden. Hon har blivit slagen som barn och får inte möjligheten att studera, så hon skyddar sig själv genom äktenskapet. Hon tror inte på kärleken, litar inte på någon annan än sig själv och för sin ensamma kamp för att klara livet. Lenù står bredvid, tittar på och vill hjälpa henne. De säger att de vill något annat med sina liv, med de har olika förutsättningar.

Ferrantes fokuserar mycket på relationen mellan kvinnorna, men också på bådas passion för litteratur. Skrivandet, behovet av att berätta sin historia. Det litterära samtalet har ofta förts genom männens ögon, med deras ord. Så när Lenù ger sig själv uppdraget ”att tala uppriktigt om det onämnbara, det vi också tiger om inför oss själva” händer något nytt. Vad tänker du att den uppmaningen innehåller?

– Jag blir berörd av deras ambition att vilja förverkliga sig själva. Den klassiska scenen när Lenù skriver på nätterna, mellan blöjbyten och disk, är rörande. Alla förstår den. Kvinnorna ser igenom männen omkring sig och inser att de själva är så mycket mer begåvade än dem. Den insikten är extremt stark och orättvisan i de rådande könsrollerna skapar starka behov i dem att uttrycka sig. Drömstället blir att vara inne i sitt skrivande, i sin bok. Men det blir en motsättning mellan dem. En avundsjuka och en klassklyfta. Lila genomskådar den intellektuella kretsen som Lenù har kommit till, Lila fick inte den möjligheten utan blir istället aktivist i sitt kvarter, medan Lenù blir författaren.

På vilket sätt kan deras relation påverka oss?

– Den kan ge näring till våra själar. Det är personlig utveckling som är vägen för var och en av oss och jag hoppas gestaltningen av deras relation kan ge oss kraft. Ferrante läses mest av kvinnor så jag hoppas också fler män upptäcker henne och forskar i sina egna relationer via det här verket. Både i böckerna, på tv och teatern, säger Maria Sid.