DEBATT Djurrätt och djurrättsaktivism. I dessa dagar hotas och terroriseras bönder som gör sin dagliga gärning och sköter sina djur på bästa möjliga sätt. Aktivisterna hänvisar till djurrätt. Vad innebär då djurrätt? Enligt Wikipedia är det att djur ska ha samma moraliska värde och rättigheter som människor.

Men djuren är inte människor som går på fyra ben. Djuren har känslor, javisst, men inte människors känslor. Så är det endast i fablernas värld. Jag är övertygad om att djurens rättigheter i samband med djurhållning är att få bra foder, ha en torr och ren liggplats och ha artfränder att umgås med. Att leva ett bra djurliv, helt enkelt. Vilket inte är detsamma som att leva ett stresssigt människoliv. De allra flesta av våra husdjur är flockdjur och ser då människan som en del av flocken. Så har vi levt tillsammans sen Hedenhös. Kossan Mura försåg familjen med mjölk i utbyte mot foder och trygghet.

Så är det än i dag. Nu lever kossan i sin flock oftast i en lösdrift där hon blir mjölkad, hon får foder vid foderbordet, hon lägger sig i liggbåset för att idissla och sova och slumra.

När kossan blir mjölkad frigörs ett trivselhormon som gör att kon tycker om att bli mjölkad. Kalven får dia den viktiga råmjölken och får sedan dricka mjölk från en napp och vara i en grupp med andra kalvar. Nötkreaturens ungar är så kallade tryckare eller stannare som ligger gömda och väntar på mamman som ger mjölk några gånger om dagen. Sedan lever de i flock med andra kalvar och skyddas av koflocken. Så dagens djurhållning är rätt lik hur nötkreaturen lever i det vilda.

Vi bönder tar ansvar för våra djur. Är de sjuka behandlar vi dem. När det är dags för den sista resan till slakteriet får de åka i anpassade transporter. De har tillit till oss då vi är en del i deras flock. På slakteriet ser man till att ha en stressfri miljö och slakten sker på ett skonsamt sätt.

Djurrätt är för mig att djuren har rätt att vara djur på sina villkor. Jag tror inte att de vill ha samma juridiska, etiska och moraliska rättigheter som människor. Detta är min åsikt som lantbrukare och djuruppfödare, och självklart har jag respekt för att det finns olika åsikter om vad som är det bästa för djuren. Men hot som uttalas i djur rättsaktivismens namn kan jag varken förstå eller respektera.

I mina ögon leder nämligen inte hot mot svenska djurbönder till något gott för djuren. Vad jag kan se finns det grovt sett tre alternativa utfall:

• Nummer ett är att bönderna fortsätter med samma djurhållning som nu, fast med en klump i halsen och en blick över axeln.

• Alternativ nummer två är att produktionen forsätter som vanligt, men med utökade polisresurser för böndernas säkerhet som tar resurser från övrig brottsbekämpning.

• Ett sista alternativ är att de svenska bönderna skräms att lägga ner sina gårdar, vilket sannolikt inte leder till att svenskarna minskar sin kött och mejerikonsumtion, utan snarare till ökad import från länder med sämre djurhållning.

Finns det verkligen ett ytterligare alternativ som berättigar till hot om våld och brott mot lagen? Finns det verkligen ett ändamål som helgar medlen?

Man brukar säga att en hammare bara ser spikar. På samma sätt kan man se landets viltförvaltare som gevär som bara ser måltavlor. Som utomstående får man lätt intrycket att frågor kring vilda djur i Sverige endast kan hanteras med en devis – skjut dem. På bara två dagar har tre reportage som innefattar djur från tre skilda platser i vårt land skildrats, med en sak gemensamt. Djuren får plikta med sina liv när det finns andra alternativ.

Strax utanför tullarna i Stockholm finns ett ståtligt trähus med en fasad i cederträ. Huset är uppskattat av såväl arkitekter som förbipasserande och även en särskild hackspett. Denna har fattat så pass mycket tycke för byggnadens fasad att den gjort det som hackspettar gör bäst. Den har hackat hål i träfasaden och därmed orsakat omfattande kostnader för fastighetsägaren. Som entreprenör inom denna bransch har jag full förståelse för frustrationen över detta, men inte för lösningen. Länsstyrelsen har nämligen beslutat att hackspetten ska skjutas. Man har tydligen försökt skrämma bort den på diverse sätt men det har inte hjälpt. Jag undrar varför man inte har provat att locka in den i en fälla och transportera den långt från platsen, i hopp om att den ska hitta en ny, mindre känslig, träyta att hacka i? I stället ska man kalla in en jägare som ska skjuta denna fågel några stenkast från centrala Stockholm. Uppdraget lär inte vara populärt, man vill ju knappast råka träffa fel mitt i en tätort …

I Örebro län hittades en lodjursunge i ett fårstall. Den skrämdes i väg och kom tillbaka dagen därpå. Då tillkallades länsstyrelsen som sköt kattungen av “barmhärtighetsskäl” då den upplevdes vara apatisk. Lodjuret är rödlistat och klassificerat som ”sårbart” i Sverige. I flera delar av Europa flyttas just nu lodjur mellan länder för att återintroducera detta ikoniska rovdjur på platser där de försvunnit och hjälpa stammar som behöver nya gener, bland annat i Polen och i Kroatien. Det innebär att det finns vedertagna metoder för att omlokalisera dessa djur med hjälp av fällor och/eller sedering. Varför valde man inte att flytta lodjuret till en annan del av Sverige kan man fråga sig? Det enkla och raka svaret är; Därför att vi saknar den praktiken i Sverige. Och mer därtill, vi verkar sakna viljan.

Som kuriosa kan nämnas att i Holland påträffades en varg sovandes på en gräsmatta i ett villaområde i våras. Den sövdes och transporterades bort till en skog där den vaknade något omtöcknad. I Sverige hade det med största sannolikhet lett till, ja just det – skyddsjakt.

I Norrbotten har en sameby ansökt om ”förebyggande” jakt på åtta järvar för att skydda rennäringen. Det här är inte bara märkligt i sig, det bryter även mot EU-regler. Järven är också rödlistad och liksom lodjuret skyddad av Bernkonventionen. Vidare har Sverige bestämt att även järven ska omfattas av Art- och Habitatdirektiven. Det innebär att alla möjliga metoder måste ha uttömts innan man tillgriper det som kallas skyddsjakt. Att proaktivt söka skyddsjakt ställer sig i diametral motpol till definitionen av alla regler. Trots detta är metoden en allmän praktik i renbeteslandet och i våras sköts minst 44 björnar direkt efter att de vaknat ur sitt ide så fort de visat sig nära ett rengärde (i tillägg till 648 björnar i historiens största licensjakt i Sverige). En osmaklig krydda i sammanhanget är att det här oftast görs med inhyrda helikoptrar som betalas med skattepengar via länsstyrelsen.

Antalet rödlistade däggdjur och fåglar ökade med 50 procent mellan år 2000 (90 arter) och år 2020 (135 arter). Flera av dessa rödlistade arter jagas årligen. År 2021 sköts över 88 000 rödlistade djur. Att säga att vi är vårdslösa med vår fauna är en grov underdrift.
Vi behöver alla fundera över hur vi behandlar naturen och dess innevånare. Gör vi inte det kommer vi snart inte ha några vilda djur kvar. Och då kommer vi ångra att vi sköt den där hackspetten, oavsett hur ettrig den var.

Mer än 1,4 miljoner EU-medborgare skrev under medborgarinitiativet End the cage age, som skickades in till EU-kommissionen i oktober 2020, med uppmaningen om att få ett slut på lantbruksdjur i bur.

När mer än en miljon människor undertecknar ett medborgarinitiativ har EU en skyldighet att svara på detta och motivera sitt svar.

Men när det gäller en skärpt djurskyddslagstiftning, som utlovats av EU-kommissionen en lång tid, så verkar det ha runnit ut i sanden, något som Syre rapporterade om i oktober.

I sitt officiella svar på medborgarinitiativet som EU-kommissionen publicerade i juni 2021 så utlovade man att lägga fram ett lagförslag senast i slutet av 2023, men det har alltså inte gjorts och ser heller inte ut att bli av.

Detta, menar djurrättsorganisationerna, strider mot hur kommissionen borde ha hanterat det hela. Beslutet att inte publicera djurskyddslagstiftningen har inte kommunicerats korrekt till de som höll i medborgarinitiativet och dess undertecknare via lämplig webbplats och kanaler, hävdar Eurogroup for Animals.

– EU-kommissionen skapade tydliga förväntningar hos medborgarna, men har i sanningens ögonblick svikit dem. Detta gör att man kan ifrågasätta ett kärnvärde för EU-institutionerna: demokratin. Medborgarinitiativen lanserades medvetet för att göra det möjligt för medborgarna att aktivt delta i beslutsfattande processer. Men vad hjälper det om deras röster fortsätter att vara ohörda? säger Reineke Hameleers, vd för Eurogroup for animals i ett pressmeddelande.

Innan organisationerna lämnade in det officiella klagomålet till ombudsmannen så bad de formellt kommissionen att lägga fram en tidsplan för offentliggörandet av lagstiftningsförslaget, för att uppfylla sin skyldighet gentemot medborgarinitiativet. Ändå har kommissionen inte lämnat ett tydligt svar på denna begäran, konstaterar Eurogroup for animals.

Läs mer:

EU sviker djuren – burhönsen blir kvar

Innehållet läckte ut och kritiserades redan någon vecka innan det blev officiellt, vilket Syre rapporterade på måndagen. Nu när det blivit officiellt bekräftas både besvikelser och ljuspunkter.

– Det är bra att EU-kommissionen föreslår bättre skydd under djurtransporter, men det är inte tillräckligt. Vi har krävt ett exportförbud för levande djur från EU och hårdare transportregler inom EU, säger Roger Pettersson, generalsekreterare i World animal protection Sverige i ett pressmeddelande.

Camilla Bergvall, riksordförande för Djurens rätt, beklagar att kommissionen valt att inte gå längre:

– Det är mycket olyckligt att EU-kommissionen slarvar bort den här möjligheten att åstadkomma stora förbättringar för djuren. Vi nås återkommande av skandaler om överhettade djur på Europas vägar och svältande djur på omkringdrivande fartyg – och detta engagerar EU-medborgare.

Men även Djurens rätt uppmärksammar positiva inslag. Det handlar bland annat om kortare maximalt tillåtna restider för de flesta arter, uppdaterade regler för utrymme och obligatorisk spårbarhet i realtid för alla vägtransporter. Det faktum att lagstiftningspaketet kring djurtransporter inte sköts upp, som till exempel det som gäller pälsdjursuppfödning, välkomnas också.

– Nu fortsätter vårt arbete för att Europaparlamentet och ministerrådet i den kommande lagstiftningsprocessen ska stärka dessa förslag ännu mer, säger Camilla Bergvall.