Energi · En syl i vädret

Polyfon sorgesång över kolonialt våld

Vid kolonialiseringen av Amerika tog kolonisatörerna inte bara ifrån urinvånarna deras land, utan försökte också beröva dem deras språk, traditioner och till och med namn.

Debutanten Tommy Orange visar i sin roman Pow wow på kolonialismens och rasismens konsekvenser i form av fattigdom och diskriminering genom de olika människoöden han skildrar. Gemensamt för de många romangestalterna av olika kön och ålder är att de är ursprungsamerikaner som lever i en urban, ofta fattig, miljö. För flera av dem handlar det, som det ofta gör, mest om att överleva. Som för Tony Loneman, som föddes med alkoholskador från sin mors missbruk, och för Jacquie Red Feather, som själv varit en missbrukande mor och nu kämpar med AA-möten medan hennes döda dotters barn bor hos hennes syster. Men där finns också motståndshandlingarna, som när Jacquies och systern Opals mamma tog dem till Alcatraz där en grupp ursprungsamerikaner startat ett slags ockupation för att skapa en frizon. Pow wow, den stora danstillställningen för urinvånare, är i sig en motståndshandling. Men som Orange visar genom berättelsen om den delvis mycket misslyckade ockupationen, och om karaktärer som Jacquies och Tonys trasiga liv (för att inte tala om romanens slut!), går många av det koloniala våldets skador inte att reparera.

Pow wow är alltså ingen peppig, upplyftande historia om att övervinna hinder, utan mer av en polyfon sorgesång.

Att de parallella berättelserna i ett sådant romanprojekt har en fragmentarisk karaktär hör kanske till sakens natur, men också fragment måste engagera på något sätt, även om det förvisso kan ske med andra medel än fullt utvecklade, dynamiska romanpersoner.

Orange lyckas dock inte riktigt skapa detta engagemang vare sig med stilistiska grepp eller med sina personporträtt. Det är tydligt att han i dessa individuella tragedier vill spegla den amerikanska ursprungsbefolkningens kollektiva tragedi. Men han får i alla fall inte mig att bry mig tillräckligt mycket om sina karaktärer som individer för att greppet ska fungera fullt ut.

Persongalleriet är möjligen för stort, och Orange skrapar mest på ytan i diverse såriga relationer och trasiga liv.

Därmed inte sagt att han inte stundtals är mycket träffsäker och rolig när han med svart humor skildrar vardagliga scener. Som när den aspirerande filmskaparen Dene Oxendene ska söka projektpengar till en film om ursprungsbefolkningen och beskriver en av sina medsökande, en vit hipster, med orden:

”Han har det slags flint som kräver daglig rakning. Han vill antagligen ge sken av att ha full kontroll över sitt hår, som om flintskalligheten är något han valt själv.”

I det vardagliga ingår självklart också den vardagliga rasismen, också den skildrad med krass humor. Som när en ung man sitter på bussen på väg till pow wowen iklädd traditionell dräkt och snabbt drar slutsatsen att damen som frågar honom om vägen lika gärna skulle kunna kolla upp den på sin telefon, men tilltalar honom bara för att höra om ”indianen” kan prata.

Tommy Oranges debut är med andra ord en välkomponerad och överlag välskriven roman som känns lite för upptagen av sin egen komposition, lite för upptagen med hur de olika trådarna ska leda fram till och knytas ihop i det explosiva slutet. Kanske är det därför den aldrig riktigt stannar upp i de öden den skildrar tillräckligt länge för att de verkligen ska beröra.

Tommy Orange
Tommy Orange. Foto: Naina Helén Jåma/TT

 Pow wow

Författare: Tommy Orange
Översättare: Eva Åsefeldt
Förlag: Polaris