Energi · Recension

Människor med adhd kan inte vänta på en bättre värld

Tesen att det finns en överdiagnostisering av adhd bygger Katarina Bjärvall på att fler får adhd-medicin utskriven i vissa landsting än i andra.

Är det vi eller samhället som behöver diagnos och behandling? Utifrån den frågan har Katarina Bjärvall skrivit en debattbok om adhd: Störningen – adhd, pillren och det stressade samhället.

Hon har talat med en mängd yrkesmänniskor och privatpersoner, och mest är boken uppbyggd runt de senare. Där finns till exempel tioårige Anton som har en hel myrstack i byxorna och har provat flera mediciner som inte har funkat. Sofia, som egentligen tror att hennes adhd-symptom beror på svårigheter i livet. Alex, som fick sluta med sin medicin eftersom hans gamla förmaksflimmer kom tillbaka. Robin, som inte har någon diagnos, men ibland köper kompisars överblivna tabletter för att kunna plugga. Och Hanna, som gör en adhd-utredning i hopp om att få hjälp på arbetsförmedlingen, och låter Katarina följa med.

När Hanna till slut inte får någon adhd-diagnos är det lite snopet – men hoppingivande, tycker Katarina, som hade trott att nästan alla får en. Hon tvekar om ifall Hanna ska vara med i boken, men tar med henne för att hon inte vill ha en confirmation bias, som en forskare som bara tar med resultat som stämmer med den egna teorin, skriver hon.

Nu är ju inte det här en forskningsrapport utan en debattbok. Katarina Bjärvall har en tes: adhd finns, men de flesta som får diagnos får det på fel grunder för att läkemedelsbolagen ska få sälja medicin. Det är tydligt att hon har valt intervjuer som underbygger den tesen, även om Hanna inte fick någon diagnos. Intervjupersonerna berättar om livet med adhd och/eller medicin, och var och en är på sitt sätt lite udda, men det är ju så vi är. Det är intressanta intervjuer som var för sig skulle kunna vara balanserade. Men den vanligaste adhd-historien finns inte med: någon som hade det skitjobbigt, fick en adhd-diagnos och fick hjälp av den. Mer eller mindre, med eller utan medicin.

Gränsen mellan samhällsfrågor och medicinska frågor är flytande, och därtill kommer att läkemedel tillverkas och säljs av vinstdrivande företag som är kända för att lobba öronen av både läkare och politiker. Kanske skulle färre behöva behandling för olika hälsoproblem i en annan sorts samhälle, med ett annat tempo, rimligare krav, bättre matvanor. Men att göra sådana antaganden generellt på samhällsnivå är en sak. Att peka ut en specifik diagnos är något annat, speciellt när man inte har så bra koll på vad den egentligen innebär.

Adhd har i stort sett två sidor: det som lite tillyxat kallas koncentrationssvårigheter å ena sidan, å den andra hyperaktivitet och svag impulskontroll. Ofta hänger de ihop, ibland finns det ena men inte det andra. Ibland kallas adhd utan hyperaktivitet för add, men diagnosen är adhd typ 1.

Katarina Bjärvall har inte adhd inpå livet vare sig yrkesmässigt eller privat, men några av hennes barns vänner har diagnos, berättar hon. Trots att hon har läst på en hel del anser hon att ”riktig” adhd är när man är hyperaktiv och vänder upp-ochner på hela klassrummet. Add eller adhd typ 1 kallar hon ”adhd light” och antyder att en sådan diagnos är lätt att få. Men utan att göra detta alltför självbiografiskt kan jag berätta att den ställs på precis samma sätt och att typ 1 inte betyder ”light”.

Katarina Bjärvall
Katarina Bjärvall. Foto: Andreas Lübeck

I dag är det ganska normalt att ha adhd, inte speciellt stigmatiserat, bland annat för att det finns positiva berättelser om människor med diagnos. Det är å ena sidan bra, skriver Katarina Bjärvall. Å andra sidan ser hon dessa berättelser som exempel på ”marknadsföring” av diagnosen i syfte att sälja piller. En sådan inställning tycker jag närmar sig cynism. Självklart kan barn och vuxna med adhd behöva en positiv bild av vilka de är – själva diagnosen handlar ju oundvikligen mest om det jobbiga. Och samma typ av barnböcker som finns om barn med adhd finns till exempel om barn med diabetes.

Tesen att det finns en överdiagnostisering av adhd bygger hon på att fler får adhd-medicin utskriven i vissa landsting än i andra. Alla med adhd medicinerar förstås inte, men man kan ändå anta att siffrorna hänger ihop. Skillnaderna är stora och Socialstyrelsen håller på med en utredning om hur det kan komma sig. Men man kan inte ta för givet att de gör rätt i ett län med låga siffror och fel i ett län med höga. Det kan till exempel lika väl vara tvärtom.

Vården ser olika ut i olika delar av landet för många diagnoser, även de rent somatiska. Det finns inte ett absolut svar på hur många som skulle behöva adhdmedicin i det liv som de har, i den värld där de lever.

Om vi tror att fler skulle klara sig bättre i en annan sorts samhälle, då får vi bygga ett sådant. Men för den som söker hjälp nu är det inte ett alternativ att invänta det. Någon typ av medicin får livet att fungera bättre för väldigt många. Det är olyckligt om de är en kassako för läkemedelsbranschen, men det är lika olyckligt när det gäller insulin som Concerta.

Katarina Bjärvall har skrivit mycket klokt om andra samhällsfrågor, bland annat överkonsumtion. Hon skriver medryckande och har gjort en ambitiös djupdykning i ämnet. Men tyvärr är Störningen ännu en bok där en lekman misstänkliggör andra människors diagnoser och behandling helt enkelt för att det passar in i hens ideologi.

 Störningen – adhd, pillren och det stressade samhället

Författare: Katarina Bjärvall
Förlag: Ordfront