Följ mig i en månad och du kommer bli klimataktivist” lyder beskrivningen på Instagramkontot Fannythepresident. Med en bakgrund som journalist jobbar Fanny Jönsson som kommunikatör på Greenpeace. Men det är inte bara sin arbetstid hon ägnar åt att försöka intressera och engagera sin omgivning i klimatfrågan. En stor del av hennes fritid går åt till att prata, skriva om och tänka på vår planet.

Många av hennes debattartiklar osar av en frustration över att företagsledare och makthavare inte reagerar, och hennes inlägg på Instagram är en salig blandning av provokation, uppmuntran, fakta och humor. Den 4 februari postade hon en selfie och skrev: ”Yes, this fake fur is inspired by polar bears. That drowned in an oil spill. Happy Monday.”

Men för det mesta är det inte ironin och ilskan som styr Fanny Jönsson.

– Ärligt talat så ger mitt engagemang mig ett syfte att vilja leva. Varje morgon känner jag att det finns en mening att gå upp ur sängen, säger hon.

Fanny växte upp i Jönköping med sin mamma, pappa och lillasyster. Vid åtta års ålder skrev hon, med hjälp av sin mamma, ett brev till Jönköpings kommun då hon sett en kundvagn ligga i en damm.

– Ända sedan jag var liten har jag tyckt att det varit viktigt med rättvisa, den där kundvagnen skulle inte ligga där och skräpa. Och miljö- och klimatfrågan handlar ju i grund och botten om rättvisa. Det leder till bristande vattenresurser och ökad fattigdom. Och vilka drabbas först? Det kommer inte vara Donald Trump som får det värst liksom.

Vill få folk att känna

Med åldern växte engagemanget och brev till kommunpolitiker byttes ut mot demonstrationer mot kolkraftverk i Tyskland, en expedition för att ringmärka sillgrisslor tillsammans med Världsnaturfonden och debattartiklar i bland annat Jönköpingsposten, Nyheter24 och Aftonbladet.

– Aktivismen har jag hittat på senare år. Det har varit viktigt för mig att folk ska känna till klimatfrågan och jag vill använda min röst på det sättet.

Men så småningom växte kraven såväl utifrån som inifrån.

– Jag gjorde helt enkelt för mycket på samma gång och tänkte att jag skulle rädda världen. Samtidigt som jag pluggade heltid, engagerade mig ideellt och läste kvällskurser hade jag tankar om att söka in till diplomatprogrammet och trodde att jag behövde kunna minst fem språk flytande. Till slut orkade jag inte göra någonting och kände att det var lönlöst att engagera sig i klimatfrågan.

Orkade ingenting

Hösten 2016 drabbades hon av utmattningsdepression och tvingades pausa allt. Ingenting var kul längre. Efter vila, reflekterande och samtal med terapeut, familj och vänner insåg Fanny att genom att fokusera på allt hon ”borde” kunna, så hade hon tappat syftet till vad hon faktiskt ville göra: skapa en bättre värld.

– Jag insåg att jag måste börja behandla mig själv så hållbart som jag vill att vi ska behandla planeten. När jag väl började leva på det sättet blev allt mycket lättare – du behöver inte vara diplomat för att förändra världen.

I en debattartikel i Aftonbladet den 15 december skrev Fanny: ”Jag berättar för mina vänner att jag, på fullaste allvar, nu börjat förbereda mig för krisen. Trots att jag i mitt heltidsjobb arbetar för, och fortfarande tror på möjligheten för en bättre värld, så måste jag ändå vara förberedd på det som i nuläget ser mest sannolikt ut: En katastrof.”

Hon har köpt ett vattenreningskit, läser överlevnadsböcker och har googlat fram vilka ställen i Sverige som är bäst att bo på när klimatförändringarna väl slår till. Fanny beskriver känslan som att stå framför en grå himmel, där hon ser blixtar i horisonten.

– Det är ingen som hoppas mer än jag att stormen blåser bort, men så länge måste jag förbereda mig. Om jag ser att det regnar längre bort och molnen rör sig mot mig kommer jag vilja klä på mig regnkläder och förbereda mig för ovädret.

Hur stoppar vi ”ovädret”?

– Vi organiserar oss! Vi behöver ett systemskifte. Det kan låta radikalt men klimatkrisen är radikal. Visst, du kan bli vegan eller sluta flyga, men du kommer fortsätta leva i ett samhälle där ditt överflöd är något du snott från någon annan.

Det finns olika alternativa ekonomiska system som skulle använda jordens resurser på ett mer hållbart sätt än den linjära ekonomin vi har i dag. Ett exempel är en cirkulär ekonomi som bildar en form av kretslopp inspirerat av naturens egna. Där ses ingenting som skräp, utan bara som ett nytt sätt att använda ett material. Teorier om nya ekonomiska system är något som Fanny blivit mer intresserad av på sistone.

– Jag vill inte låta som någon svettig vänstersnubbe i flanellskjorta som läst Karl Marx. Men jag förstår inte hur fler inte kan se det här? Vi behöver en ny ekonomisk modell nu.

Fanny har skrivit och publicerat debattartiklar under sju år. Men alla handlar inte om klimat – hon skriver mycket om feminism också.

– FN har statistik som visar att de som påverkas hårdast av klimatförändringarna är kvinnor, och då främst i marginaliserade grupper. Då tänker jag: ”Jaha, och vilka har satt oss i skiten då?” Jo, det finns det ju också statistik på. Det är främst män. Vita rika män.

Fanny säger att hon vill visa att klimataktivister kan vara olika och att man som tjej inte behöver dricka te och meditera.

– Det finns så mycket fördomar om att man ska vara på ett visst sätt. Man kan vara både påläst, gå runt i en välstruken skjorta och stå på barrikaderna. För mig är feminism och klimat nära sammankopplat, det handlar om rättvisa och att ge alla samma förutsättningar att leva i en hållbar värld.

Vita män kritiserar

När Fanny skriver debattartiklar eller uttalar sig kommer majoriteten av kritiken från vita män i övre medelåldern.

– Det är alltid de som säger åt mig att jag inte förstår vad jag skriver om. Att jag är en en grinig, pantad tjej som fått för lite kuk. Det är klart man får ifrågasätta mig, men det finns liksom inget konstruktivt i att kommentera en debattartikel med att säga att jag fått för lite kuk.

Den 20 december publicerade Fanny en bild på sig själv på Instagram där hon sätter på sig läppstift med mobilen som spegel. Bildtexten handlar om arga kommentarer hon fått från män efter publiceringen av debattartikeln i Aftonbladet där hon skrev om hur hon förberedde sig på klimatkrisen.

– Ibland får man lov att rycka på axlarna och bara spegla sig i all skit och sätta på lite läppstift.

Blir man klimataktivist om man följer dig på Instagram?

– Haha, I wish. Det är egentligen en grej jag snott från en tjej som heter Matilda Wahl som har som sin grej att ”följ mig i en månad och du kommer dumpa din kille”. Jag tyckte det var roligt och kopierade den rakt av. Men ja, lite mer engagerad blir man nog – pröva?

Det är ett ganska tungt molntäcke som ligger över centrala Malmö denna fredagseftermiddag i november. Men då och då spricker solen fram. Kanske kan det jämföras med världsläget den här hösten 2023, ett kompakt mörker med endast små enstaka ljusglimtar.

Trots det mörka världsläget är det ändå god stämning på stadsteaterns café där jag har stämt träff med tre aktivister från två relativt nya och växande grenar av klimatrörelsen. Caroline Andrén och Veronika Österberg är båda aktiva inom Ta tillbaka Framtiden, en rörelse som beskriver sig själva som ”en hoppfull radikal gemenskap, av och för unga”. Sara Nilsson Lööv är med i Rebellmammorna, en grupp inom Extinction Rebellion (XR) som består av klimatoroliga mammor som vill se krafttag från politikerna.

Gemensamt för de tre är också att de alla ägnar en stor del av sin vakna tid åt klimataktivism. Sara Nilsson Lööv jobbar sedan flera år bara deltid som psykolog för att få tid till aktivismen, medan Caroline Andrén och Veronika Österberg båda är så gott som heltidsaktivister.

Läste IPCC-rapporten

Vi slår oss ner vid ett runt bord på caféets övervåning. Här är det nästan tomt och det enda som hörs är kaffemaskinen och enstaka röster från våningen under. För alla tre vid bordet har miljömedvetenheten och engagemanget funnits med länge, men vägen till det de gör i dag har sett ganska olika ut.

– För mig kom det på ett sätt ganska plötsligt. Jag har alltid varit lite generellt miljömedveten, men utan att riktigt fatta allvaret eller brådskan. Men 2017 sade en kollega till mig upp sig från jobbet för att på heltid ägna sig åt klimatet. För att förstå den handlingen började jag läsa den senaste IPCC-rapporten och då blev allt mycket tydligare, säger Sara Nilsson Lööv.

Veronika Österberg, som med sina 24 år är yngst i sällskapet, säger att hon började bli medveten om klimatförändringarna redan i nioårsåldern men att det inte var förrän 2019 som hon började organisera sig och gå på möten med XR.

– Det var väl då jag insåg att vi faktiskt kan göra något kollektivt åt situationen. Innan försökte jag väldigt mycket på ett individuellt plan att ändra på saker.  

Tidigt medveten

Även för Caroline Andrén, som i dag är 29 år, kom medvetenheten om att något måste göras tidigt, bland annat på grund av en lärare som visade en dystopisk film i skolan när hon gick på lågstadiet.

– Det där satte igång en väldigt stark känsla av att vi håller på att förstöra världen och ingen pratar om det. Jag kände att jag måste se till att alla får veta det här, men jag var ju typ åtta år så det var lite svårt att bedriva den kampen då …

Både Veronika Österberg och Sara Nilsson Lööv beskriver hur engagemanget har vuxit gradvis och att det är lätt att sugas in och vilja göra mer när man ser hur det man gör faktiskt får effekt.

För Veronika Österberg var några avgörande tillfällen när hon såg en film om skogen och kom i kontakt med klimatförändringarna på ett mer känslomässigt plan än hon hade gjort tidigare, men också när hon insåg att flera ekosystem redan i dag är på väg att kollapsa.

– Det var då jag insåg att jag verkligen kommer behöva utforma hela mitt liv efter efter den här nya världen, och det var också då jag bestämde mig för att bli heltidsaktivist.

Upplever ni att ni har fått göra uppoffringar för att kunna ägna er så mycket åt aktivismen?

– Jag tror att det handlar mer om att släppa taget än om att uppoffra saker, säger Veronika Österberg och fortsätter:

– Tidigare har jag tänkt att vi har ett samhällssystem som kommer fungera och rulla på som vanligt, men nu har jag fått acceptera att jag inte kommer kunna planera mitt liv så som jag trott innan. Men i gengäld har jag fått många andra saker, som en gemenskap och känslan av att man verkligen kan göra någonting som ett kollektiv. Jag har fått en starkare anknytning till min omvärld än vad jag hade när det kändes som jag bara var en liten bit som flöt med i samhället. Så jag känner definitivt att jag har vunnit mycket mer än vad jag har uppoffrat.

Låta känslorna ta plats

Sara Nilsson Lööv säger att hon skulle behöva gå in i en förnekelse för att inte ägna sig åt klimataktivism och att det skulle vara svårt att få ihop moraliskt.

– Min ursprungliga drivkraft har varit utifrån mina barn, men sen har de globala aspekterna också kommit in mer och mer. När jag sätter mig och tittar på naturdokumentärfilmer med mina barn och inser att vi människor hotar hela ekosystemet, då är det svårt att bara ignorera.

Både Caroline Andrén och Veronika Österberg lyfter flera gånger vikten av att vara del av en gemenskap där känslor får ta plats. Ilska behöver få rymmas i aktivismen, lika mycket som det viktigt att kunna ha roligt tillsammans för att orka fortsätta kämpa.

– Den politiska verkligheten gör att vi behöver göra motstånd mot så många saker som hotar vår framtid. För att det då inte bara ska bli ett stort uppoffringsprojekt så känner jag personligen väldigt starkt att aktivismen och att vara en aktiv medborgare behöver vara integrerat med resten av livet. Livet är stort och det här är inte ett sidokapitel vid sidan av det vanliga livet med festandet och dansandet och musicerandet och vad vi annars också vill göra, säger Caroline Andrén.

Ta tillbaka framtiden liknar på många sätt Extinction Rebellion men är, till skillnad från XR, en ungdomsseparatistisk rörelse. Caroline Andrén, som varit med sedan gruppen startade, menar att en poäng är att belysa faktumet att barn och unga är en av de grupper som kommer drabbas hårdast av klimatförändringarna och att de måste ”ta tillbaka framtiden” från de som är på väg att förstöra den. Hittills har gruppen framförallt blockerat oljehamnar på olika platser, antingen genom att sätta sig i vägen så att transporterna inte kan ta sig fram eller genom att klättra upp på tankbilarna.

Både Caroline Andrén och Veronika Österberg säger att de har mötts av väldigt blandade reaktioner när de har utfört aktionerna och de vänder sig emot den bild som de menar sprids i media av två läger, där alla som påverkas av aktionerna är emot klimataktivismen.

– En del är bara såhär: ”Okej, jag stänger av motorn och så dricker jag lite kaffe under tiden”. Och sen är det ofta många som cyklar förbi som är glada och stannar och pratar med oss, säger Veronika Österberg.

– Samtidigt är det ett faktum att vi stör människor som gör sitt jobb, för tyvärr är det ju någon som ska köra tankbilen och den personen gör ju det för att den behöver försörja sig. Men det är också ett faktum att fossila bränslen dödar människor.

Hon berättar sedan en historia om en man som jobbade på en oljeterminal och som först blev jättearg när han såg att de blockerade infarten, men som sedan kom tillbaka tjugo minuter senare och bad om ursäkt.

Sara Nilsson Lööv jämför med de aktioner som hon har varit med på tillsammans med Rebellmammorna.

– När vi gör saker med Rebellmammorna är det oftast manifestationer som är utformade för att människor inte ska bli arga. Ibland är det mest folk som passerar förbi, men det är också många som blir berörda och stannar upp. På någon manifestation var det så tydligt att just gruppen äldre män stannade upp och var påtagligt berörda och de är ju en grupp som ibland är lite svåra att nå, men där hände det någonting.

– Jag tänker att allt det här knyter an till vikten av att skapa ett utrymme där alla de här jobbiga känslorna kring klimatet får ta plats och mötas. Att mötena behövs för att vi ska kunna komma till andra sidan av de här känslorna som är så starka att man bara vill backa undan från dem, säger Caroline Andrén.

Kollektiv tystnad

– Det är som att det råder en kollektiv tystnad. Visst man pratar om klimatfrågan på olika sätt, om tekniska lösningar och målkonflikter, men det finns ju inte ett riktigt offentligt samtal kring att vi befinner oss i en existentiell kris och vi har inga politiker som går ut och säger vi förstår er oro. Där är det ju helt tyst och där tänker jag en likhet i vad våra organisationer försöker göra är att vi med olika typer av manifestationer försöker sätta igång ett samtal, fortsätter Sara Nilsson Lööv.

Veronika Östberg menar att det är viktigt att förmedla vilka som bär på den största skulden för klimatkrisen.

– Något som blockerar folk jättemycket är ju tanken om att alla är lite skyldiga och det gör att det inte riktigt finns någonstans att rikta sin ilska, men vi har verkligen velat visa på fossilindustrin …

– … Och att den är skyldig till över 90 procent av alla koldioxidutsläpp! Utbrister Caroline Andrén.

– Siffror kan vara torra men det här är hårda fakta, det finns skyldiga att peka på. Deras verksamhet är utom synhåll ute i hamnarna och försvaras av politiker. Fossilindustrin och vår framtid står i konflikt med varandra och det behöver synliggöras, fortsätter hon.

Å ena sidan är det väldigt många ungdomar som engagerar sig för klimatet, å andra sidan såg vi nu i senaste valet att det också var många ungdomar som röstade på Moderaterna och SD och det är också en växande trend på landsbygden med EPA-traktorer. Hur tänker ni att ni ska göra för att bredda klimatrörelsen och nå dem som inte självklart söker sig dit?

– Jag tänker att det primärt inte är ungdomarna som ska bredda rörelsen utan att det är vi vuxna som måste steppa fram. Den här trenden som du hänvisar till beror delvis på att det är en massa ungdomar som redan har gett upp. Det är många som tänker att ändå är kört, och det är inte så konstigt när de ser att de flesta vuxna inte tar frågan på allvar, eller bara kastar runt ansvaret och skyller ifrån sig. En viktig roll för oss blir då att visa att vi kan skapa hopp och en tilltro till att förändring faktiskt är möjlig, säger Sara Nilsson Lööv.

Caroline Andrén instämmer:

– Det blir som att de enda två sidorna är förnekelse eller förtvivlan. Men det är klart att vi kan förändra världen! Det har människor alltid gjort, det är så världen har blivit som den är nu. Vi behöver återta tron på att det är möjligt, för det är det.

Social rättvisa

Veronika Östberg pekar också på att Sverige ofta brukar räknas som ett av de mest individualistiska länderna i världen och att det i ett sådant sammanhang kan vara svårt att se vad man som kollektiv kan åstadkomma tillsammans.

Det diskuteras på olika håll vad klimat- och miljörörelsen ska fokusera på, om man bara ska prata om klimatfrågor eller även lyfta andra frågor. Tycker ni att det är viktigt att även prata om social rättvisa?

– Ja, svarar Caroline Andrén, och det enkla och direkta svaret gör att ett kollektivt skratt utbrister vid samtalsbordet.

– Alltså, vi kan inte ha en trovärdig systemkritik utan att ha en förståelse och analys av hur olika maktstrukturer hänger samman, fortsätter hon. Att prata om klimatförändringar utan att prata om hur extremt olika de slår blir också absurt, för då blundar vi för en väldigt stor del av verkligheten.

Sara Nilsson Lööv säger att det finns många olika uppfattningar om det här inom Rebellmammorna, men att hon för egen del känner att det är viktigt att inte blunda för orättvisorna, men att också fundera över hur man bäst kommunicerar. 

– Det är en sak att se hur olika saker hänger ihop och sen är det en sak hur man kommunicerar. Har man en analys av att många människor är i ett passivt läge för att man känner sig maktlös så tror jag att det också finns en risk om man pratar om många olika problem. Det kan kännas som att man plötsligt ska öppna upp och ta in inte bara klimatkrisen utan tretton kriser till. 

– Personligen tror jag att det kan vara bra att ha en tydlighet med att Rebellmammorna är en klimatrörelse. Sen tror jag det är lättare att tala om hur lösningarna på klimatkrisen kan, och måste för att få legitimitet, motverka även andra samhällsproblem. Då blir det inte överväldigande utan hoppingivande.

Breddad rörelse

Diskussionen glider in på att lika väl som att en del kan skrämmas bort av man pratar om frågor som de inte tycker hör hemma kan rörelsen också breddas genom att kroka arm med personer som är engagerade i andra frågor, exempelvis asylrättsrörelsen.

– För mig känns det mycket mer tröstlöst att prata om klimat som en egen fråga eftersom det är i takt med att min förståelse för hur saker är integrerade har vuxit som min övertygelse och drivkraft också har vuxit, säger Caroline Andrén och fortsätter:

– Vi behöver tackla det här på systemnivå, det är så mycket som hänger ihop – våra ekonomiska system, global orättvisa och individualism – och för mig ger det mig snarare mer energi än vad det gör mig överväldigad. Jag tror inte att vi kan göra det här på något annat sätt än genom att binda samman frågor och rörelser.

Årets värdland för FN:s klimattoppmöte, Förenade Arabemiraten, har byggt upp sin ekonomi på olja. Nu har ytterligare ett starkt olje- och gasberoende land har valts till värd för FN:s klimattoppmöte nästa år, COP29.

Nästan 91 procent av Azerbajdzjans export står olje- och gasindustrin för, enligt USA:s International trade administration. Sektorn utgör också nära hälften av landets BNP. Samtidigt pågår en utbyggnad av vind och solkraft med målet att ha 30 procents förnybar energi till år 2030 och bli en exportör av grön energi till Europa. 

Valet att låta Azerbajdzjan vara värd för COP29 kom efter omfattande förhandlingar i en process där alla länder måste vara eniga, rapporterar The Guardian. Ryssland blockerade alla östeuropeiska länder, medan Azerbajdzjan och Armenien, som ligger i konflikt med varandra över området Nagorno-Karabach, blockerade varandra. Till sist valde Armenien dock att stötta Azerbajdzjan.

Reaktionerna på beslutet har hittills varierat. Zhala Bayramova, dotter till antikorruptionsforskaren Gubad Ibadoghlu, som fängslats i Azerbajdzjan efter att ha kritiserat landets olje- och gasindustri, uppger till Reuters att hon är bestört över beslutet.

– Han riskerar sitt liv för sitt arbete. Det här arbetet är ganska meningslöst när du har Azerbajdzjan som värd för COP29.

Enligt Human rights watch hade Azerbajdzjan under förra året åtminstone 30 politiska fångar. Det råder också begränsad mediefrihet i landet och restriktiva lagar begränsar frivilligorganisationer att arbeta oberoende. 

Andra uttrycker en lättnad över att ett beslut ändå tagits.

– Det är bra att osäkerheten om vem som ska vara värd för Cop29 är över. Det betyder att planer nu kan göras när man kommer ut från Cop28, för nyckelåren 2024 och 2025 när nya klimatmål måste läggas fram av alla länder, säger Kaveh Guilanpour, vice ordförande för Center for Climate and Energy Solutions, till The Guardian.

På en pressträff kritiserade Centerns partiledare Muharrem Demirok och EU-parlamentarikern Emma Wiesner regeringens klimatpolitik.

– Regeringen åker helt tomhänt till Dubai, säger han.

– Det enda svaret man kommer presentera är mer kärnkraft.

Wiesner lyfter två krav på regeringen i samband med FN:s klimattoppmöte i Dubai.

Det ena är att Sverige ska bidra med 50 miljoner dollar till ”loss and damage”-fonden, en internationell fond som ska hjälpa fattiga länder att ta hand om skador som uppstår på grund av klimatförändringar, till exempel översvämningar.

Enligt Wiesner är fonden viktig för fattiga länder och erbjudanden om att bidra till fonden kan därför underlätta förhandlingarna i Dubai.

Det andra kravet är att regeringen tydligt gör klart att Sverige ställer sig bakom att sätta stopp för subventioner till fossila bränslen i hela EU senast 2025.

På pressträffen lyfte C även klimatåtgärder på hemmaplan i Sverige. Partiet vill att statliga myndigheter får i uppdrag att inventera sina tak för att se var det är lämpligt att sätta upp solceller.

Enligt Demirok har Sveriges offentliga tak en stor potential för att leverera solenergi.