En är i själva verket flera. Ja, flera uppslagsord, alltså. Uttalat med ett långt, betonat e kan det beteckna en buske eller ett mindre träd av Juniperus Lin, men också trä från en sådan växt.
Det kan vara ett räkneord: en liten apa, två små apor, tre små apor … men en i en liten apa är inte alltid ett räkneord. Det beror på om man vill tala om antalet apor eller om den lilla apan själv. I det första fallet betonas en, som i ramsan: ”en liten apa hoppade i sängen”. I det andra fallet är en obetonat, som i ”det var en gång en liten apa”, och då är det en obestämd artikel (fast två).
”En” kan också vara ett personligt pronomen, ett sådant där ord som man sätter in istället för ett substantiv eller ett namn. Till exempel i den här meningen: ”Man ska inte bry sig om ifall någon retar en”. Där är en objektsformen av man precis som dig är objektsformen av du.
I en del dialekter säger man inte man utan använder bara en: ”En ska inte bry sig om ifall någon retar en”. Och det är detta en som har adopterats av genusmedvetna språkbrukare som vill kunna tala om människor på ett allmänt plan utan att antyda att de är män.
Det här kan man se från flera håll. Å ena sidan är en en annan form av pronominet man, objektsformen, och det är svårt att hävda att objektsformen skulle vara mer könsneutral än nominativformen (subjektsformen) av samma ord.
Å andra sidan har substantivet man ursprungligen två betydelser: man och människa. Det fornnordiska ordet kvinmaþer betyder kvinna – maþer är det ord som sedan drogs ihop till man, och här betyder det människa. Som kvinnfolk.
Å tredje sidan kommer objektsformen en från ett annat ord än man, nämligen räkneordet en – och det kan ju passa bra. Å fjärde sidan är en ursprungligen en maskulin form av räkneordet. Den feminina hette ena.
Men å femte sidan finns det många som inte bryr sig om ifall ens historia är könsneutral eller ej. Man låter som en man och därför säger jag en, säger de.
Båda funkar – för vissa faller sig det ena naturligt, andra har närmare till det femte. Men en passar inte alltid som ersättning för man.
Till exempel i en mening som ”man har fattat ett avgörande beslut”. Där är man inte alla eller vilka som helst, utan en viss begränsad grupp, och den kan inte bli en.
Andra gånger är man snarast lika med ”vem som helst i en viss situation” vilket också kan bli begränsat, ibland bara ett nertonat jag. Som kungen lär tala om sig själv i intervjuer. Det tycker många är ett otyg, de tycker att den som tonar ner sig själv inte riktigt tar ansvar.
Men ofta menar den som talar inte bara sig själv. Om jag säger att man inte ska kasta sten i glashus kan jag inte lika gärna byta man mot jag. Däremot går det bra med en.
Den som vill slippa ansvar för stenkastningen med ett grammatiskt knep har en del att välja på. Men dem tar vi en annan dag.
