Förra året stod det klart att världen hade ungefär tio år på sig att halvera sina utsläpp, och inte ens det skulle räcka, för att vi alls ska ha en chans att hålla 1,5-graders målet. Det året började med en rekordvinter och fortsatte sen med rekordtorka och bränder. Det ledde till att klimatförändringarna toppade listorna över vad väljare kände mest oro över. Men ändå gick det inte speciellt bra för det parti som försökte profilera sig i klimatfrågan. Det gick inte speciellt bra för det parti som före detta riksdagsledamöterna Carl Schlyter, Annika Lillemets och Valter Mutt senare skulle lämna.

Ungefär ett halvår efter valet (den 13 februari) offentliggjorde Carl Schlyter att de har startat ett nytt parti. Partiet Vändpunkt. Med Carl Schlyter som talesperson, med en styrelse bestående av bland andra Valter Mutt och Annika Lillemets. Som alltid i början av en process är informationen knapphändig. Hemsidan ytlig och orden fåtaliga. Men utifrån Carl Schlyters debattartikel i Dagens Nyheter (13/2) och vår intervju med Kent Holmkvist går det ändå att göra sig en bild av det nya partiet.

Det första man talar om är att det är dags för en ordentlig omställning. Men också en där miljöskatterna inte bara slår mot de fattiga, som får allt svårare att utnyttja de friheter de rika kan tillskansa sig. Istället föreslår man drastiskt höjda miljöskatter som går direkt tillbaka till medborgarna, med extra fokus på att större delar ska komma dem som bor i glesbygden till gagn. Tanken är inte dum. Om man alls ska lyckas med omställningen gäller det att människor inte känner att de lämnas utanför. Den är heller inte speciellt revolutionerande. Dels används ett liknande system i Kanada sedan årsskiftet och dels var det ungefär så den gröna skatteväxlingen Miljöpartiet drev igenom i förhandlingarna med Göran Persson för cirka 20 år sedan såg ut.

Man vill också förändra vårt sätt att bedriva demokrati. Med någon sorts medborgerlig vetorätt. Exakt hur den skiljer sig från tidigare förslag om att göra det lättare att initiera folkomröstningar (och bindande sådana) framgår inte. Men tanken att öka de direktdemokratiska inslagen är behjärtansvärda. Det är också när det kommer till demokratisyn som det blir intressant. Man beskriver en idé om medlemsombud i den egna styrelsen och en ide om att företrädare i partiet ska kunna följa sina personliga ideal. Även om det är svårt att se om medlemsombud i sig motverkar toppstyrning som de tänkt sig, viktigare är nog till exempel öppna och tillgängliga styrelsemöten, så är idén om att man ska kunna följa sitt samvete en grundbult i den gröna ideologin.

Det är kanske också där som svårigheterna kommer vara som störst. I huvudsak är det besvikna miljöpartister man förväntar sig kunna vinna över, de som startat partiet är ju i huvudsak själva besvikna före detta miljöpartister. Men de gör det utan att ha en uttalad grön grund, med visioner om en progressiv klimatpolitik, återinförda skatter på höginkomsttagare och en vitalt levande demokrati som ideologisk bas. Utifrån bara den basen är det heller inte uppenbart hur man landar i andra frågor. När man ställs inför frågor om allmän samhällstjänst/värnplikt, öppna gränser, decentralisering och rätten till sin kropp. Var hamnar man då? Gruppen man vänder sig till är oerhört spretig i gröna frihetsfrågor. Den här spännvidden av åsikter gör att jag ställer mig avvaktande. Även om det var trevligt att höra Carl Schlyter i Morgonstudion (SVT) poängtera att de vill ge människor större individuell frihet noterar jag att vare sig migration, frihets- eller solidaritetsbegreppen fick plats i deras inledande debattartikel i DN.

Det fanns nog ingen bättre timing för ett nytt parti. För fem  år sedan samlade MP över 10 procent i opinionssiffrorna, nu är man nere på dryga 3. Trots att klimat- och miljöfrågor är större än någonsin tidigare. När man betänker innehållet i januariöverenskommelsen är det också tydligt att det kommer finnas en stor mängd väljare att knyta till sig för den som har en progressiv migrations-, miljö- och solidaritetspolitik. Om partiet som gör det kommer vara Partiet Vändpunkt återstår att se.

Det är ett stort antal länder inklusive USA, Kanada, Japan och en rad Europeiska länder som under den pågående klimatkonferensen COP28 går ut med budskapet om att kraftigt öka kärnkraften.

Sverige tar nu konkreta steg mot ny kärnkraftskapacitet och jag är glad att stå sida vid sida med likasinnade länder här på COP28, sade statsminister Ulf Kristersson (M) under ett anförande på lördagen.

Enligt avtalet kommer kärnkraften att spela en nyckelroll för att nå målet med minskade koldioxidutsläpp. Målet är att tredubbla kärnkraftskapaciteten till 2050 jämfört med 2020 års nivåer.

Till finrummet

Ulf Kristersson pekade under en presskonferens på att kärnkraft har gått från att vara nästan skamfyllt till att få en framträdande roll på årets klimatmöte.

– Vi ska vara bland dem som leder den utvecklingen. Det vore bra om vi kunde få samsyn i Sverige om att kärnkraft är en viktig del i omställningen. Där är vi inte än men vi är på väg.

Näringsminister Ebba Bush (KD) lyfte de initiativ som tagits för underlätta utbyggnaden av kärnkraft i Sverige, bland annat genom en utredning som ska över kärnavfallsprogrammet och ansökningsavgifterna.

– Sverige är ett föregångsland och vi visar att det går att vända klimatångest till klimathopp, mycket tack vare svenska företag, säger Busch.

Avtalet är inte ett bindande avtal utan mer av ett ”gentlemens agreement” enligt Bush.

– Men det kommer att påverka företagens investeringsbeslut.

Tredubblingen som avtalet avser ska inte nödvändigtvis ske i varje enskilt land.

Får kritik

Bland länderna som ingått i överenskommelsen finns Storbritannien, Bulgarien, Kanada, Finland, Frankrike, Ungern, Sydkorea, Moldavien, Marocko, Nederländerna, Polen, Sverige, Ukraina och Förenade Arabemiraten.

John Kerry, USA:s särskilda sändebud för klimat, säger i sitt anförande att FN:s klimatpanel IPCC tar upp kärnkraft som ett sätt för hur världen klarar 1,5-gradersmålet.

– Vi kan inte nå noll nettoutsläpp till 2050 utan en del kärnkraft. Det är inte politik eller ideologi – det är matematik, säger han.

Kärnkraft som förnybar energikälla väcker också motstånd. Jeff Ordrowe, en representant för miljörörelsen 350.org säger att de uppskattar att USA:s president Biden vill satsa på alternativ till fossila bränslen men att kärnkraft är en ”farlig distraktion”, något som olyckan vid kärnkraftverket i Fukushima satte ljuset på.

Trots att världen under detta år sett extremväder såsom bränder, torka, översvämningar, värmerekord och extremvarma hav så har världens ledare inte agerat tillräckligt starkt för att få ner utsläppen av växthusgaser och därmed prognoserna över den förväntade temperaturhöjningen till slutet av århundradet. 

Istället visar en sammanställning av drygt 40 länders klimatplaner att vi med den nuvarande politiken är på väg mot en uppvärmning på omkring 2,7 grader mot slutet av århundradet (2,2-3,4 grader). Siffrorna är en uppdaterad analys från Climate action tracker, ett samarbete mellan de två oberoende forskningsinstituten Climate analytics och Newclimate institute. 

– Man skulle kunna tro att de extrema händelserna runt om i världen skulle sätta igång åtgärder, men regeringar verkar omedvetna och tror på något sätt att man kan trampa vatten och på så sätt hantera floden av effekter, säger Claire Stockwell, policyanalytiker på Climate analytics och huvudförfattare till rapporten, i ett pressmeddelande. 

– Detta är det kritiska decenniet för åtgärder: vi behöver regeringar som steppar upp och förbättrar sina 2030-mål, samtidigt som de arbetar med nästa omgång mål, senast i februari 2025, fortsätter hon. 

En del av Parisavtalet innebär att länderna vart femte år ska uppdatera sina nationellt uppsatta klimatmål, NDC:er, och därmed öka takten på utsläppsminskningarna. 

Men det går trögt. Om man bara räknar med de mål som världens länder satt i sina NDC:er skulle världen värmas upp med omkring 2,5 grader (2,0-3,0) till år 2100. Det är 0,1 grad högre än förra årets uträkningar. En av förklaringarna bakom detta uppger Climate action tracker vara Indonesien, vars växande kolkraftsflotta fick utsläppen att skjuta i höjden med 21 procent förra året.

– Vi hör orden ”unabated” (ung. orenade, ej infångade, reds anm.) i dessa klimatförhandlingar, men regeringar måste sluta försöka anta falska lösningar som kolavskiljning och lagring med fossila bränslen – det här är helt enkelt den fossila bränsleindustrin som försöker förlänga sitt liv när när den behöver acceptera verkligheten, att fossila bränslen fasas ut, säger forskaren Niklas Höhne från Newclimate institute i pressmeddelandet. 

Hans utspel avslöjas av brittiska The Guardian, som i sin tur hänvisar till en videokonferens med bland andra Mary Robinson som varit FN.s speciella sändebud i klimatfrågor.

Den digitala sammankomsten hölls den 21 november, och al-Jabers utspel gjordes sedan Robinson sagt att världen är i en ”absolut kris som skadar kvinnor och barn mer än några andra”, och att detta beror på att ”vi ännu inte har fastslagit en utfasning av fossila bränslen”.

”Alarmistisk diskussion”

al-Jaber upprördes över kommentaren:

– Jag sade ja till att delta i detta möte för att ha en nykter och mogen konversation. Jag tänker inte delta i en diskussion som är alarmistisk.

Han fortsatte:

– Det finns ingen forskning där ute, det finns inga scenarier där ute, som säger att en utfasning av fossila bränslen är det som gör att vi uppnår 1,5 grader.

Hänvisningen var till målet att försöka sätta en gräns för den globala uppvärmningen på 1,5 grader.

Framtida investeringar ifrågasatta

Robinson, som också varit Irlands första kvinnliga president, ifrågasatte al-Jaber ytterligare och nämnde medierapportering om att al-Jabers oljebolag investerar i framtida fossila bränsleanvändning.

– Snälla, hjälp mig och visa på en färdplan för en utfasning av fossila bränslen som tillåter hållbar socioekonomisk utveckling, svarade en irriterad al-Jaber.

– Om det inte är så att du föra tillbaka världen in i grottorna, lade han till.

Det nödvändiga målet med en gräns för temperaturhöjning är fastslaget inom forskningssamfundet, konstaterar The Guardian. Tidningen citerar dessutom FN:s generalsekreterare António Guterres, professor David King som är ordförande för en rådgivande forskargrupp, och Friederike Otto på Imperial College i London.