DEBATT I förrförra veckans ledare skriver Lennart Fernström om skapandet av ett nytt parti som enligt honom skulle fylla ”det solidariskt frihetliga hörnets tomrum”. Bortsett från avsaknad av definiering av vad frihet i förhållande till demokrati egentligen innebär så måste jag först kontra med påståendet att sådana partier redan finns: till exempel Enhet, Piratpartiet eller Initiativet befinner sig med största säkerhet i det ”tomrummet” på den politiska karta han hänvisar till.

Det finns alltså en mängd småpartier, dit jag även räknar Feministiskt initiativ, som enligt min mening redan representerar ”det nya paradigmet” i politiken och tänkandet allmänt – eller åtminstone försöker att gå åt det hållet. Dessa initiativ existerar eftersom det finns en rörelse i samhället som ger dem liv. När det gäller det nya paradigmet så behövs det inget nytt perfekt parti, där väljaren skulle kunna bocka av alla sina politiska idéer. Det som behövs är att de befintliga ”solidariskt frihetliga” partierna utanför riksdagen börjar samarbeta kring sina kärnidéer som basinkomst och demokratiutveckling och utvecklar och driver dem tillsammans.

Med dagens politiska och mediala system är förutsättningarna för ensamma småpartier mycket svåra, och efter min roll som ordförande i ett sådant småparti under förra valrörelsen har jag tappat alla idéer om att Sverige verkligen är ett demokratiskt land. Till exempel att alla partier som ställer upp i val inte får utrymme i public service och inte heller har jämlika förutsättningar när det gäller möjlighet att bli röstade på i det svenska valsedelssystemet – det behöver vi ändra på först av allt. Det är det vi måste börja prata om och samarbeta kring om vår rörelse ska kunna lyckas.

Att leva solidariskt betyder att samarbeta och samskapa trots skillnader, att känna oss enade kring våra värderingar och vår mänsklighet bortom partipolitiken. Demokrati 3.0 kommer i alla fall att handla om partipolitik i mycket mindre utsträckning än demokrati i dag.

Så jag har följande budskap till Schlyter, Mutt och Lillemets: För Sveriges skull, skapa inget nytt parti. Hjälp oss att skapa en enad politisk rörelse istället!

Fotnot: Denna artikel skrevs innan det nya Partiet Vändpunkt blivit offentligt.

Kommissionen har intervjuat ett stort antal personer, granskat arkivmaterial och tagit fram forsknings­rapporter. Syftet har varit att synliggöra minoriteten tornedalingars, kväners och lantalaisets historia, kartlägga övergrepp och kränkningar samt att bidra till upprättelse och försoning.

I slutrapporten som lämnas till regeringen på onsdagen slås fast att assimileringspolitiken har skadat minoriteten och än i dag försvårar värnandet av språk, kultur och traditionella näringar.

Kommissionen anser att staten och Svenska kyrkan bär ett moraliskt ansvar för de övergrepp som skett och därför har ett ansvar att gottgöra minoriteten.

”Det krävs upprättelse för att kunna gå vidare. Ett första steg vore att erkänna de historiska kränkningar som nu framkommit”, skriver kommissionsledamöterna på DN Debatt.

Regeringen uppmanas också att stärka minoritetens inflytande, främja meänkieli i skolan och ge vuxna möjlighet att återta språket. Sverige bör även satsa på meänkieli inom public service samt omgående initiera en process om en offentlig ursäkt.

Regeringen och Sverigedemokraternas stora klimat- och energisatsning bygger på kraftig expansion av kärnkraft. Steg för steg har förslag lagts fram som ska göra det till verklighet.

Senast under torsdagen presenterades en färdplan – och en ambition om att bygga två nya fullskaliga kärnkraftverk till 2035 och tio till 2045. Likt på 1970-talet står nu Sverige inför en massiv utbyggnad av energislaget. Men olikt diskussionen då – lyser avfallsfrågan med sin frånvaro.

– På 1970-talet diskuterade man kärnkraft och avfallsfrågan som sammanvävda, säger Hannes Lagerlöf, vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs universitet.

Men under torsdagens drygt halvtimmeslånga presskonferensen nämndes inte avfallsfrågan, vid ett enda tillfälle. När regeringen för ett knappt år sedan skickade ut en promemoria för att göra det möjligt att ha fler än tio reaktorer i drift samtidigt, ägnades frågan om avfallet endast ett stycke. Något tidningen Ny teknik då uppmärksammade.

Demokratiskt problem

Av stycket framgick det att nya och fler kärnkraftsreaktorer kan medföra behov av nya eller utvidgade slutförvar för både kortlivat och långlivat radioaktivt avfall. Likaså kan det innebära nya eller utvidgade mellanlager, enligt förslaget som då skickade ut på remiss. I början av november tillsattes en utredning, som bland annat ska titta på avfallsfrågan. Men frågan nämndes bara i förbifarten, när utredningen presenterades.

– Kärnavfallsprogrammet som finns nu behö- ver anpassas och utvecklas för avfall från nya re- aktorer. Nya aktörer ska på ett effektivt sätt kunna bära sitt eget ansvar för den allsidiga forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för kärn- avfall i Sverige, sa klimat- och miljöminister Romi- na Pourmokhtari och gick vidare.

Att utelämna frågan om avfall, eller nämna det i en bisats är ett demokratiskt problem menar Hannes Lagerlöf. Hans avhandling, som blev färdig i somras, handlar om hur avfallsfrågan blivit osynliggjord av politiker i diskussionen om kärnkraft som lösning på energikrisen.

– Det minsta man kan kräva, det är att berätta vad som ligger implicit i förslag om ny kärnkraft. Att det innebär mer avfall, säger han.

Hannes Lagerlöf säger att han sett en tendens, där avfallsfrågan skiljs från frågan om kärnkraft. Något han tror beror på att processen för avfallsfrågor organisatoriskt varit skild från politiska frågor om energipolicy och energipolitik. Något som medfört att avfallet setts som en strikt teknisk fråga.

Inget avslutat kapitel

Efter att regeringen gett sitt godkännande till den teknik som ska omgärda kärnbränslet nere i urberget, ses det också som ett avslutat kapitel. Men för Hannes Lagerlöf kan det aldrig bli en färdig fråga, utan något som borde fortsätta att debatteras. Det även om det inte varit aktuellt att bygga nya kärnkraftverk, då slutförvaret för det redan producerade avfallet ska hålla i 100 000 år.

– Den löper ju över hur många generationer som helst och om man då tänker sig att en grundläggande demokratisk princip är medbestämmande, åtminstone i någon form, så innebär det ett problem.

Så går det att rättfärdiga demokratiskt?

– Det går väl att rättfärdiga demokratiskt men de som förespråkar kärnkraft tycker jag har en skyldighet att då berätta på vilka moraliska och etiska grunder man gör det. Sen kan man tycka vad man vill om kärnkraft.

Enormt projekt

Att regeringen nu vill bygga ut kärnkraften, borde göra frågan än mer brännhet, enligt Hannes Lagerlöf. Inte minst då det kan innebära behov av nya slutförvar.

– Om man tittar på hela historien med hur man har förlagt slutförvarsanläggningen till Östhammar så är det ju en komplex process både i tid och resurser. De är ett enormt projekt, minst lika stort problem som själva teknologin, så det är ju absolut ingen rak väg att uppföra slutförvar.

Hannes Lagerlöf efterlyser också en diskussion om vad vi ska ha energin till och vilket samhälle vi vill bygga, utifrån de problem som avfallsfrågan innebär.

– Nu låter det som att vi ska ha kärnkraft för att det är ofrånkomligt utan att det behöver rättfärdigas med någon form av djupare diskussion. Hur ska vi leva våra liv? Vad har vi för ansvar för kommande generationer? Kan det inte vara vår skyldighet att anpassa oss efter bristande energitillgång? Den typen av frågor lyser med sin frånvaro.

Artikeln har uppdaterats med ett stycke om den utredning som ska titta på avfallsfrågan, bland annat. 

Donald Trump och hans advokater har hävdat att hans tal vid ett politiskt massmöte – där han uppmanade sina anhängare att gå till kongressen och ”fajtas utav helvete” – föll inom ramen för den dåvarande presidentens immunitet.

Det avslår nu den federala domstolen, som anser att Trump talade som en presidentkandidat inför nästa val, och inte som en president som utför sina plikter.

De tre domarna konstaterar samtidigt att deras dom inte innebär sista ordet i saken och att Trump kan överklaga beslutet hela vägen till Högsta domstolen.

Beslutet har i första hand bäring för tre separata civilrättsliga fall, där demokratiska kongressledamöter respektive poliser som arbetade i Kapitolium den ödesdigra dagen vill stämma Trump som ansvarig för stormningen för att få ersättning för sveda och värk.

Fredagens beslut får även påverkan för åtalet där Trump ska ställas inför rätta för sina försök att få resultatet efter presidentvalet ogiltigförklarat. Det federala åtalet som letts av den särskilde åklagaren Jack Smith anses vara det tyngsta av de nu pågående rättsprocesserna mot honom.