Två år med basinkomst är över för tvåtusen finländare, och man har räknat samman resultaten från det första året. Tanken med experimentet var framför allt att se om folk skulle bli mer villiga att ta kortvariga, lågavlönade jobb. Men också att se hur deras liv påverkades på andra sätt.

Här är resultaten tydliga: basinkomsttagarna mådde bättre, blev friskare, kände sig mer delaktiga i samhället. Men när det gäller lönearbetet blev det ingen skillnad.

När man hör argumenten emot basinkomst är det här väldigt intressanta resultat. Utifrån dessa argument hade vi kunnat vänta oss att basinkomsttagarna skulle jobba mindre än andra och dessutom må sämre. Men trots att de, jämfört med kontrollgruppen, i snitt har fler barn jobbade de mer. Bara lite mer, skillnaden ligger inom felmarginalen, men de har i varje fall inte deppat ihop och legat på soffan och känt sig värdelösa. Tvärtom, de har klarat sig bättre. Och även när de har levt på precis samma summor pengar som förut har de lättare kunnat klara sig på vad de har haft.

För forskargruppen bakom experimentet är just de här resultaten intressanta. De skulle vilja fortsätta försöket och göra jämförelser mellan grupper i olika livssituationer, men den här gången blir det inte mer. De grönas vice ordförande Maria Ohisalo skriver på Twitter: ”Observationerna om förbättrad livskvalitet, tro på den egna framtiden och känslan av delaktighet är intressanta. Det är dags att förnya socialskyddet i den riktningen.”
I svenska Studio Ett debatterade Lena Stark från basinkomströrelsen och Siri Steijer, programansvarig för arbetsmarknadsfrågor på Timbro, i fredags. Lena Stark framhöll hur deltagarna i försöket hade blivit tryggare och kände mer tillit till andra, ”till och med politiker”. Siri Steijer sa som hon brukar: skattebetalarna vill inte betala skatt för att folk ska må bra. Man ska överleva som arbetslös, men man ska lida. Annars vill de inte betala – som skattebetalare blir jag nästan kränkt.

Det här är förstås inte ordagrant citerat. Hon broderade ut budskapet mer än så och hon talade om drivkrafter till att söka arbete, inte om lidande. Men eftersom drivkrafterna framställdes som motsatsen till att må bra gick den delen fram ändå. Sen sa hon att det intressanta med experimentet var att se hur det påverkade sysselsättningen – och det gjorde det ju inte.

Mycket prat om att leva på andras pengar, väldigt mycket mindre prat om att ta sig rätten att lägga beslag på andras tid och kraft till lägsta möjliga pris.
För debattörer som Siri Steijer är det inte viktigt hur människor mår så länge de inte beter sig som hon skulle önska på arbetsmarknaden. Medan arbetsköparna ska lockas med lönerabatter och bidrag att anställa långtidsarbetslösa och sjuka ska arbetslösa människor själva pressas in på korta, dåligt betalda vikariat.

Men vi andra, då? Vi har fått viktiga svar: en viss ekonomisk trygghet gör det möjligt att växa. Först om ett år har vi facit till båda de två åren, men vi har egentligen den information som behövs. Hela samhället, hela jorden, behöver att människor stannar upp och tänker längre än till nästa utbetalning, oavsett om det är aktieinkomster eller socialbidrag det handlar om. Med lite mindre av ekorrhjul i tillvaron kan vi sträcka på ryggen, få överblick och rent av börja frigöra oss från kapitalismen. Att Timbro inte jublar över det får vi leva med. Vi behöver basinkomst här också.

I kapitalismens tidevarv handlar många aktiviteter om lönsamhet och pengar för att ha medel till livsstilar där våra inköp i sin tur för hela planeten allt närmare katastrofens rand. Att stanna upp det industriella kretsloppet vore också en katastrof (säger experterna) då det krävs miljardtals transaktioner för att hålla världens samhällsekonomi växande och levande.

Skogens värde översätts i siffror. Pengar krävs i vår snabbt rullande vardag. Ingen vill hamna på bar backe. Allt fler personer i Sverige sjukskrivs för stress och utbrändhet och sliter med att försöka få ihop livspusslet. FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna beskriver i många punkter rätten till ett värdigt liv oavsett nationalitet och livsplats.

Att erkänna de rådande omständigheterna ger idén om global medborgarlön: Om vi skapar en (påhittad) digitalt fungerande ekonomisk infrastruktur tillerkänns varje människa tillräckligt med pengar för ett värdigt liv, och då har vi kommit långt. Kan medborgarlön – en stadig basinkomst för alla, kanske med motkrav i form av viss delad samhällstjänst – vara en lösning?

Många av de sysslor som anses besvärliga att arbeta med: som diverse fysiskt arbete, städning, vård, med mera, skulle kunna delas upp på många fler personer, som med en basinkomst på till exempel 15 000 kronor i månaden då har möjlighet till mer i inkomst – men med betydligt färre arbetstimmar per månad. Den tyska ekonomijournalisten Ulrike Herrmann skriver dock i sin bok Kapitalismens slut (Fri tanke 2023) att medborgarlön inte är ett ultimat förslag då den, för att vara möjlig, som modell relaterar till en stadigt växande ekonomi, vilket är ohållbart som framtid (sidorna 225–226, Herrmann 2023).

Världen är ekonomiskt ojämlik. Men kanske kan vi ändra på det? Vi är nu åtta miljarder människor som har varsin människokropp, och varsin livstid här på jorden. Vi behöver erkänna att samtliga nu levande människor är i behov av en fungerande ekonomisk struktur. Samtidigt har vi som värld inte råd med de fossila utsläpp som vi skulle ha om åtta miljarder personer arbetade heltid. Och samtidigt sker redan mängder med arbete bara för att någon ska tjäna pengar, och då struntar man i naturens väl. 

Jag föreslår att vi väljer ett digitalt påhittat belopp per månad som ”världen” kan ge gratis till oss alla, oavsett ålder, och land. Dessa digitala pengar ska gå att använda till det vardagliga livets kostnader. Istället för att miljarder invånare arbetar med diverse idiotiska saker eller använder till exempel sin moped, motorcykel, lastbil eller bil för resor som varit nödvändiga för att få ihop mer pengar till hushållet, kan vi allesammans ta det lite lugnare.

Att ha tillräckligt med pengar är en situation som familjer med en förmögenhet redan lever med. Man försörjer sin släkt och familj och tar hand om alla så att ingen svälter eller lider ekonomisk nöd. Det synsättet kan vi ta till oss och översätta till alla människor på hela jordklotet. Det behövs samtidigt världsomfattande information att vi inte har råd med de utsläpp som pågår just nu. Alltså får vi kanske stänga mycket av den pågående produktionen, för vår överlevnad och framtids skull.

Kan vi låta oss nöjas med allt det som redan har producerats? En livsuppgift för alla nu levande att klara. Uttrycket: ”Det finns redan tillräckligt med kläder för att räcka till alla på Jorden i sex generationer framåt”, säger att vi faktiskt klarar oss med allt det som världens fabriker redan skapat. Vi kanske till viss del får byta livsstil. Det är ett världsprojekt! 

Åtgärden som socialtjänsten erbjuder kallas förmedling och innebär att kommunen hjälper till med själva hyresinbetalningen. Detta för att hyran inte ska betalas in för sent – vilket i förlängningen kan leda till vräkning. I dagsläget erbjuder 202 av landets 290 kommuner förmedling.

Men systemet, som ska vara ett skyddsnätet för att människor ska få behålla sina hem, fallerar ofta. Var femte kommun som lovat att sköta folks hyresinbetalningar har missat att betala i tid till rätt mottagare under de senaste 3,5 åren, visar en enkät som Hem & hyra skickat ut.

Göteborgs kommun har rapporterat cirka 40 missar sedan 2020. Jenny Broman (V), kommunalråd och högsta ansvariga politiker för kommunens socialtjänst, säger att det inte bara kan få katastrofala konsekvenser för enskilda – utan även skada förtroendet för socialtjänsten.

– Självklart kan det vara den ­mänskliga faktorn i något enstaka fall, men om det sker i många fall så är det ett systemfel som vi behöver titta på. Hade vi haft vetskap innan så hade vi ­agerat direkt. Vi tar det här på stort allvar, säger hon till Hem & hyra.

Tidningen granskning visar också flera hyresmissar i kommuner som själva rapporterat att de inte haft några missar alls. Det innebär att det troligtvis finns ett stort mörkertal.

Rati Kupatadze, från Georgien, har i tio månader arbetat som bud för företag i Stockholm, skriver Forte i ett pressmeddelande.

– Liksom de flesta av mina kollegor så ser jag det här som ett tillfälligt jobb. Jag är utbildad arkitekt men det är svårt att som ny i Sverige få in en fot på arbetsmarknaden. Så nu pluggar jag Svenska för invandrare vid sidan om. Drömmen är att jobba som arkitekt även i Sverige, säger han.

Han är en av 17 plattformsarbetare som under två månader tagit foton under sina arbetsdagar och sedan i grupp diskuterat hur ögonblicken relaterar till deras hälsa.

Resultaten från Gig-health-projektets fotostudie har samlats i boken Bra och dåligt med plattformsarbete, som innehåller ett urval av arbetarnas foton med kommentarer.

– Men jag försöker se det ljusa i jobbet också. Det är ändå flexibelt och lätt att få. Fast det finns mycket som kunde bli bättre. Det är ett monotont och ensamt jobb, och det finns inget ställe där vi kollegor kan träffas och umgås. Arbetsgruppen förändras hela tiden. Det gör att arbetsgivarna inte behöver bry sig om oss så mycket – de kan lätt hitta ny personal, säger Rati Kupatadze.

De största grupperna inom gigekonomin är bud, taxichaufförer och frilansare. En konsekvens av att företagen anlitar gigarbetare på olika uppdrag är att många inte har samma tillgång till trygghetssystem som en anställd.

Nuria Matilla-Santander, ansvarig forskare för Gig-health-studien, säger att målet är att ringa in det som fungerar bra med plattformsarbete, men också att få fram starkare rekommendationer för att förbättra gigarbetarnas anställnings- och arbetsförhållanden, hälsa och välbefinnande.

– Många plattformsföretag har slogans som ”Var din egen chef och ha ett flexibelt jobb”. Stämmer det med verkligheten? De utvidgade resultaten från studien har vi nästa år, säger hon.