Två år med basinkomst är över för tvåtusen finländare, och man har räknat samman resultaten från det första året. Tanken med experimentet var framför allt att se om folk skulle bli mer villiga att ta kortvariga, lågavlönade jobb. Men också att se hur deras liv påverkades på andra sätt.

Här är resultaten tydliga: basinkomsttagarna mådde bättre, blev friskare, kände sig mer delaktiga i samhället. Men när det gäller lönearbetet blev det ingen skillnad.

När man hör argumenten emot basinkomst är det här väldigt intressanta resultat. Utifrån dessa argument hade vi kunnat vänta oss att basinkomsttagarna skulle jobba mindre än andra och dessutom må sämre. Men trots att de, jämfört med kontrollgruppen, i snitt har fler barn jobbade de mer. Bara lite mer, skillnaden ligger inom felmarginalen, men de har i varje fall inte deppat ihop och legat på soffan och känt sig värdelösa. Tvärtom, de har klarat sig bättre. Och även när de har levt på precis samma summor pengar som förut har de lättare kunnat klara sig på vad de har haft.

För forskargruppen bakom experimentet är just de här resultaten intressanta. De skulle vilja fortsätta försöket och göra jämförelser mellan grupper i olika livssituationer, men den här gången blir det inte mer. De grönas vice ordförande Maria Ohisalo skriver på Twitter: ”Observationerna om förbättrad livskvalitet, tro på den egna framtiden och känslan av delaktighet är intressanta. Det är dags att förnya socialskyddet i den riktningen.”
I svenska Studio Ett debatterade Lena Stark från basinkomströrelsen och Siri Steijer, programansvarig för arbetsmarknadsfrågor på Timbro, i fredags. Lena Stark framhöll hur deltagarna i försöket hade blivit tryggare och kände mer tillit till andra, ”till och med politiker”. Siri Steijer sa som hon brukar: skattebetalarna vill inte betala skatt för att folk ska må bra. Man ska överleva som arbetslös, men man ska lida. Annars vill de inte betala – som skattebetalare blir jag nästan kränkt.

Det här är förstås inte ordagrant citerat. Hon broderade ut budskapet mer än så och hon talade om drivkrafter till att söka arbete, inte om lidande. Men eftersom drivkrafterna framställdes som motsatsen till att må bra gick den delen fram ändå. Sen sa hon att det intressanta med experimentet var att se hur det påverkade sysselsättningen – och det gjorde det ju inte.

Mycket prat om att leva på andras pengar, väldigt mycket mindre prat om att ta sig rätten att lägga beslag på andras tid och kraft till lägsta möjliga pris.
För debattörer som Siri Steijer är det inte viktigt hur människor mår så länge de inte beter sig som hon skulle önska på arbetsmarknaden. Medan arbetsköparna ska lockas med lönerabatter och bidrag att anställa långtidsarbetslösa och sjuka ska arbetslösa människor själva pressas in på korta, dåligt betalda vikariat.

Men vi andra, då? Vi har fått viktiga svar: en viss ekonomisk trygghet gör det möjligt att växa. Först om ett år har vi facit till båda de två åren, men vi har egentligen den information som behövs. Hela samhället, hela jorden, behöver att människor stannar upp och tänker längre än till nästa utbetalning, oavsett om det är aktieinkomster eller socialbidrag det handlar om. Med lite mindre av ekorrhjul i tillvaron kan vi sträcka på ryggen, få överblick och rent av börja frigöra oss från kapitalismen. Att Timbro inte jublar över det får vi leva med. Vi behöver basinkomst här också.