Utopia i backspegeln

Min bror brukar använda ordet ”prenostalgi” – tryggheten som ligger i känslan av att det kommer att bli bättre. På så sätt är utopin släkt med nostalgin. Det spelar egentligen inte någon praktisk roll om det vi längtar efter har varit eller kommer att bli. Tanken är sluten i och med att vi sätter upp en idealbild av hur världen borde vara. Det är till och med så att utopierna som sådana ofta fungerar som självförstörande profetior. De går inte att uppnå inte bara för att de är ouppnåeliga som sådana, de bygger på att allt ska vara som det inte är nu, säger att de praktiska hinder som vi upplever i dag för verklig jämlikhet och frihet kommer att försvinna. Utopin är i sig en form av magiskt tänkande.

I sin bok introducerar Zygmunt Bauman begreppet retrotopia, utopin har vuxit samman med nostalgin och idealsamhället är inte längre ett som ligger i framtiden, utan i historien. Globaliseringen har lett till att nationerna har lösts upp, många människor lever snarare i lokalsamhällen som agerar globalt, inneslutna i olika administrativa enheter, främst nationen, men också överstatliga organisationsformer som EU. Vi är samtidigt mer internationella och mer lokala.

Eftersom historien, som Bauman visar, med nödvändighet är en illusion, om inte en lögn, handlar det inte om en återgång till en verklig idealisk värld utan om en dröm om det ursprungliga, det äkta. När utvecklingen går för snabbt vänder vi oss gärna till det kända, det trygga och förutsägbara och vad kan vara tryggare och mer förutsägbart än en gemensam mytologi, förklädd till ett historiskt faktum.

Det har lett, menar Bauman, både till idylliserande av och en illusorisk återgång till stamsamhället, en dröm som paradoxalt nog delas av både höger och vänster, främst den vittrande socialistiska rörelsen, som är på väg att ersättas av identitetspolitik och moralistisk antimoralism, och den fascistiska högern, än mer identitetspolitisk och gravt moralistisk.

De politiska vindar som blåser för inte med sig mänsklig frihet. Varken individuellt eller kollektivt. Allt fler människor arbetar allt mer för att uppnå allt mindre självständighet. Det industriella löneslaveriet har inte bara slitit loss kvinnorna från den konserverande hushållsgemenskapen på gott och ont, allt fler delar av världen inkluderas alltmer i den internationella kapitalistiska konsumismen, där till och med små barn tvingas in i fabrikerna.

Argumentet att det hela leder till välstånd, att det faktum att ett fåtal äger hela världen inte är problematiskt, eftersom det leder till att medelnivån höjs är naturligtvis nonsens. Fattigt och maktlöst folk blir långsamt lite mindre maktlösa och lite mindre fattiga medan enorma rikedomar samlas i improduktiva, till och med kontraproduktiva, högar av kallnat arbete. Självklart skulle människor få det bättre om dessa rikedomar fördelades någorlunda jämnt.

Vi uppfattar gärna det nya medielandskapet som väsensskilt från den värld där tryckta medier, och senare etermedia dominerade. Internet uppfattas som decentraliserat och direkt, omedierat, medan ”gammelmedierna” var auktoritära, enkelriktade, riktade sig från en talande elit till de lyssnande massorna. I själva verket har vi bara förflyttat samma strukturer från fysiska plattformar till digitala. Istället för att skriva brev till varandra mejlar vi. Stora medieföretag dominerar fortfarande, Facebook och andra sociala medieplattformar är öppna på ett personligt plan – vi kan snacka om det mesta utan inblandning – men de är fortfarande affärsdrivande, reklamfinansierade och slutna. Vi kommunicerar på nåder och har ingen möjlighet att veta vad vår kommunikation kan komma att användas till.

På många sätt har vår frihet att kommunicera minskat. Tidigare kunde visserligen staten bryta brevhemligheten, vid misstanke om brott i demokratier, för att kontrollera människors tankar i diktaturer, men nu är allt vi skriver i olika sociala medier inte bara tillgängligt för företagen som äger dem, utan oftast också deras egendom. Vi överlämnar frivilligt upphovsrätten till våra tankar och känslor till gigantiska, globala tankeföretag. Det behövs inget Orwellskt förtryck om människorna frivilligt avsäger sig sin personliga integritet.

Det samtal som förs om den frihet som internet fört med sig förs på ett internet som är allt annat än fritt. Drömmarna om det världsomspännande datanätverket som skulle föra människor samman har inte infriats. Världen är inte en särskilt mycket fredligare plats i dag än på gammelmedias tid. Snarare stänger den digitala världen ute stora delar av världen än effektivare än en tryckt tidning eller bok. Istället för att avlasta oss i vår vardag har den digitala tekniken inte bara lett till att en allt större del av samhällets resurser används till att konsumera både elektronik och digitalt innehåll och till att vi utför en massa obetalt arbete för olika företag. Företagen, i synnerhet bankerna, förväntar sig att vi gör jobbet åt dem på nätet, samtidigt som de tar allt mer betalt av oss. Samtidigt som de utnyttjar den nya tekniken till att undgå beskattning och till att utnyttja arbetskraft i delar av världen med lägre lönenivåer.

Den socialistiska vänstern har traditionellt haft problem med främst Marx romantiserande av det ursprungliga tillståndet, urkommunismen. Marx är visserligen knappast särskilt bärande för tänkandet på vänsterkanten längre, men drömmen om det där naturliga, ursprungliga, fredliga skvimpar ännu runt där, och i den radikala gröna rörelsen i kanske större utsträckning. Att livet där var hårt, kort och slitsamt är ett faktum som få retrotopister tar hänsyn till. Antagligen skulle en alltför konsekvent återgång till gamla tekniker, gamla energikällor inte bara leda till en betydligt tristare tillvaro utan också till en miljökatastrof av enorma mått. Tack och lov inser de flesta att tricket är att plocka russinen ur kakan, att med modern vetenskap och rationellt och kritiskt tänkande försöka skapa ett hållbart samhälle genom att överge den destruktiva kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och utveckling och samtidigt lyssna på alla kloka, konstruktiva idéer som människor haft före oss.

Det stora problemet är snarare att en så stor del av mänskligheten söker sig till den andra änden av det politiska spektrumet. Till höger. Nära nog hälften av de röstberättigade i Sveriges röstade på konservativa eller neofascistiska parter. Stamsamhället bygger på samhörighet, men också på fientlighet, mot nya idéer, men främst mot andra människor. Det är ingen slump att extremhögern når framgångar efter decennier av nedmontering av välfärdssystem, av maktförskjutning till allt mer abstrakta maktcentrum på allt längre håll. Vi är kollektiva varelser, vi behöver varandra, inte bara för att surra lite löst på Facebook, eller för att ha någon att fika med, utan för att överleva. Just nu är situationen extremt tydlig. Vi håller på att paja jorden totalt och det enda sättet att göra något åt det är att samarbeta.

Det är bekvämt och tryggt att sluta ta in i tider av stora omvälvningar. En rädd människa har svårt att förändras, lära sig nya saker, lära känna nya människor, det vet vi från beteendevetenskapen. Alla fungerar vi så. När vi blir skrämda söker vi oss till det invant trygga. Problemet just nu är att det invanda och trygga, det västliga välfärdssamhället, i vårt fall det socialdemokratiska projektet, har övergivit sig själv, samtidigt som den försöker lyckas med det omöjliga, att öppna upp för en globaliserad, oreglerad kapitalism och ändå bibehålla det nära, trygga lokalsamhället.

Det är en viktig uppgift för den frihetliga rörelsen, att undvika att hamna i stamtänkande, i att romantisera ett förflutet som inte var särskilt trevligt alla gånger och som generationer av människor har givit sina liv för att arbeta oss ur. Självklart är det viktigt att lära sig av det förflutna, men en sak kan vi veta med säkerhet. Vi kan inte bygga ett gott samhälle på illusioner, på drömmar och rena lögner om det som en gång varit.