DEBATT I en artikel i förra veckan skriver Annika Lillemets, Valter Mutt och Carl Schlyter att de lämnar Miljöpartiet. Skälet är bristande interndemokrati och att politiken har kommit att handla mer om förvaltning än om systemkritik och förändring. De beskriver liknande processer i andra partier och varnar för att försvagad interndemokrati parat med toppstyrning skrämmer bort medlemmar, vilket i sin tur kan få följden att politikerföraktet breder ut sig i en omfattning som kan riskera själva demokratins fundament.
I mycket håller jag med dem. Jag har också sett samma processer och dessa, tillsammans med att partier snabbt utvecklar en partiegoism, där andra, till exempel nya partier, blir ”fiender” bidrar till förstelningen.
Självklart kommer det att komma nya partier. Världen är föränderlig, gamla ”ismer” är inte ensamt tillräckliga för att förklara samtiden och än mindre för att förutspå framtiden. Jag tyckte det var bra när Miljöpartiet bildades. Partiets blotta existens fungerade som en blåslampa i häcken på de partier som dittills nonchalerat miljöfrågorna och vi som bar dem med oss in i redan existerande partier (själv var jag aktiv i antikärnkraftsrörelsen samtidigt som jag gick in i Vänsterpartiet) blev respekterade och lyssnade på, mer än tidigare. Kunskapsnivån höjdes i alla partier, även om vi kom till olika slutsatser.
Som ledare för Vänsterpartiet bjöd jag på ett tidigt stadium, när Miljöpartiet kommit in i riksdagen, in till samtal om samarbete. Jag såg möjligheter i ett samarbete där vi helt enkelt skulle kunna göra varandra bättre. Tyvärr ville inte MP medverka och jag vet därför inte hur långt V:s medlemmar hade varit villiga att gå.
Detta är historia, men också inför det senaste valet, 2018, bjöd jag och min partiledarkollega in både MP och V till samtal om samarbete. Skälet var att det redan före valet syntes att vi skulle behöva ett starkare röd-grön-rosa ”block” i riksdagen. Ett välkomnande av det relativt nya partiet Feministiskt initiativ hade kunnat få till följd en mandatfördelning där vi sluppit den segdragna regeringsbildning som vi nu åsett. Tyvärr var inget av partierna intresserade.
Jag tror helt enkelt att väljarnas vånda hade varit mindre med ett mer generöst förhållningssätt från kommande kollegor. Därför tror jag på ett sådant samarbete också inför kommande EU-val. Vilka former det ska ta sig får vi diskutera, hoppas jag.
Miljöpartiet bildades i frustrationen över att miljöfrågorna inte togs på allvar av de politika partierna. Feministiskt initiativ bildades för att frågorna som rör kvinnors rättigheter och andra mänskliga rättigheter inte är prioriterade på den politiska dagordningen. Många ser jämställdhet som en självklarhet trots att det inte är en verklighet. Allt fler ser att sexism, rasism, homofobi, funkofobi, och så vidare hänger ihop men de flesta partier ger inga förslag på sammanhängande lösningar. Och när vi nu ser att själva idén om dominans; genom konkurrens, kontroll, hot om våld och utlöst våld, i den intima relationen, i de samhälleliga relationerna och i de internationella relationerna, när vi ser hur nationalism och militarism och idén om att vi ska vara herrar över jorden, äventyrar generationers framtid, då behövs en mer komplex och systemkritisk analys än vad de gamla ideologierna förmår.
Feminismens helhetssyn, med målen jämställdhet, jämlikhet och hållbarhet hand i hand, har utvecklats till en global rörelse som i fler och fler länder också organiserar sig för parlamentariskt arbete.
Fi är naturligtvis inte det sista nya partiet men vi är det nyaste i Sverige, med plats i tretton kommuner och med plats i EU-parlamentet. Vi finns också för miljöpartister som prioriterar förändring framför förvaltning.
