Glöd · Debatt

Därför lämnar vi MP

Har Miljöpartiet fjärmat sig från sina gräsrötter? Det menar i alla fall Carl Schlyter, Annika Lillemets och Valter Mutt som i förra veckan meddelade att de lämnar partiet.

DEBATT Idéer och värderingar är eviga medan bärarna av dessa – folkrörelser och politiska partier – kommer och går genom historien. Nästan undantagslöst förefaller organisationer genomgå olika faser. En ungdomsfas präglad av ideellt engagemang och vital idéutveckling övergår steg för steg i administration av uppnådda framgångar och maktpositioner, förvaltning snarare än förändring, och slutligen inträder en förfallsfas där organisationen blir alltmer irrelevant då den saknar svar på tidens stora frågor. De senaste årens återradikalisering av Labourpartiet i Storbritannien framstår i skrivande stund som undantaget som bekräftar regeln, men huruvida den utvecklingen står sig över tid återstår att se.

Vi har under många år varit medlemmar i Miljöpartiet och har i tacksamt minne spännande tankeutbyten med partivänner runtom i landet, gräsrötter såväl som kommunalråd. Samtal som inte sällan utmynnat i debattartiklar och motioner till våra partikongresser och även en och annan riksdagsmotion. Fram till relativt nyligen hände med viss regelbundenhet att partikongressen körde över partistyrelsen och att på så vis gräsrötterna hade reell makt att skärpa partiets linje i avgörande framtidsfrågor som exempelvis arbetstidsförkortning, basinkomst och en tillväxtoberoende ekonomi. Men sedan några år är kongressordningen ändrad och det är inte längre MP:s lokalavdelningar som utser kongressombuden utan detta har centraliserats till regionavdelningsnivå, alltså till en nivå som ligger längre bort från medlemmarna och som lättare låter sig kontrolleras av partiledningen.

En förändring som lett till mer strömlinjeformade partikongresser där partistyrelsens linje nästan alltid vinner och där radikala motioner med systemkritisk udd sällan ens kommer upp till debatt i plenum. Även i övriga riksdagspartier förtvinar interndemokratin, vilket leder till att allt färre finner det meningsfullt att engagera sig som medlemmar och att politikerföraktet breder ut sig i en omfattning som till slut hotar tilltron till själva demokratin.

I det längsta har vi hyst förhoppningar om att MP på nytt skulle kunna bli en systemförändrande kraft, men en alltmer vingklippt interndemokrati har fått partiet att dala ner mot ett ministerpostsparti där sådant som idéutveckling och dialog med väljarna även mellan valen konsekvent bortprioriteras. Avtagande interndemokrati och tilltagande högerförskjutning har löpt parallellt och MP har i fråga efter fråga närmat sig den smala åsiktskorridor där flertalet övriga partier sedan länge befinner sig, det må handla om utökade försvarsanslag och Nato-närmande eller att acceptera tvångshandelsavtalet Ceta, som ger ytterligare makt åt de megakoncerner som i dag dominerar världsekonomin.

Vi känner att vi nu nått vägs ände inom MP och kliver av för att – tills vidare utanför partipolitiken – kunna ägna vår kraft åt positiva och konstruktiva uppgifter. Det stundande 2020-talet har alla förutsättningar att bli dramatiskt. Vi måste under detta årtionde bygga en ekonomi som utgår från verkligheten och styrs av insikten om att vi inte har fyra planeter till vårt förfogande utan bara en enda. På universitet och tankesmedjor runtom i världen pågår en spännande teoriutveckling kring hur en sådan en-planet-ekonomi skulle kunna se ut. Och ute i verkligheten växer nya företagsformer fram, pågår pilotprojekt kring basinkomst och vi återupptäcker våra allmänningar. I vår riksdagsmotion om solidarisk ekonomi har vi pekat ut några konkreta steg mot ett nytt ekonomiskt system, som verkar i samklang med naturen och som fördelar frukterna någorlunda rättvist. Förr eller senare kommer, sannolikt, ett nytt parti att bli bärare av dessa idéer.