Drömmen blev en mardröm

Det är den 19 september strax före midnatt. 17-åriga Mostafa kliver av bussen, i närheten av hemmet hos Katarina Munther i Umeå. Han har tillbringat kvällen med en av bästa kompisarna och när kompisen går hem till sitt säger Mostafa att han ska hem till Katarina. Men så blir det inte. Mostafa kommer aldrig mer hem till sin ”svenska mamma”.

Katarina Munther har en trevlig liten lägenhet ”Väst på stan” i Umeå. Här doftar av nybryggt te, ljus brinner i lyktor och på bordet ligger ett fotografi av en tonårspojke med blå t-tröja, mörkt lockigt hår, mild blick och återhållet leende – Mostafa.

Mostafa var afghansk medborgare men född och uppvuxen i Iran. 2015 kom han till Sverige som ensamkommande barn och sökte asyl, 14 år gammal. Han placerades så småningom på ett HVB-hem i Umeå, men när Migrationsverket skrivit upp hans ålder till 18 år och ville flytta honom till ett vuxenboende i Vittangi, 55 mil norrut, erbjöd Katarina Munther honom eget rum i sin bostad.

– Vi fick kontakt via Röda korset och organisationen Arezo som hjälper unga asylsökande med bostad i umebornas hem, berättar Katarina Munther.

De trivdes bra tillsammans. Båda gillade att ha det lugnt omkring sig, att duka fint, tända ljus, dricka te och småprata.

– Han tyckte mycket om att baka bröd och lärde mig att baka barbari, ett gott och vackert dekorerat persiskt bröd med sesamfrön.

Från Arjeplog

Katarina Munther kommer ursprungligen från Arjeplog i Lappland. Tidigare i livet har hon rest och jobbat i Latinamerika och på andra platser i världen. Nu arbetar hon på förskola och är vid sidan av jobbet engagerad för flyktingar.

– Jag har haft andra unga som bott hemma hos mig, så jag visste vad det innebar när Mostafa flyttade in i juni. Han hade ett behagligt sätt och var lätt att tycka om. När jag hade vänner här provade han både sill och kräftor, och konstigt nog gillade han båda, säger Katarina och skrattar varmt åt minnet.

Många ensamkommande har fått vänta mycket länge på beslut från Migrationsverket och Mostafa var inget undantag. Men i maj kom så beskedet – avslag!

– Efter det vet jag att han slutade träna styrketräning, kanske började han tappa sugen då, men i början av september skickade vi in hans ansökan om att få stanna i Sverige utifrån nya gymnasielagen. Det såg lovande ut – men så blev lagen stoppad och ingen visste vad som skulle hända. Det här gjorde många oroliga och det är inte svårt att förstå att ungdomarna förlorade hoppet igen…

Mostafa saknas

Mostafas kompisar var viktiga för honom och han för dem. Det var inte ovanligt att de sov över hos varandra, vilket gjorde att Katarina till en början inte blev orolig när Mostafa inte kom hem den aktuella natten. Men när kamraterna började höra av sig nästa dag, anade hon att något var fel och kontaktade polisen.

– Jag drog igång världens apparat och ringde polisen hur många gånger som helst, berättar hon.

Via media efterlystes ”en 17-årig pojke, 175 centimeter lång och cirka 60 kilo, som vid försvinnandet var klädd i svart jacka och adidasbyxor” – men inga iakttagelser verkade leda framåt.

Kompisarna letade i närmaste omgivningarna medan Katarina satt vid telefonen för att sköta myndighetskontakterna. Polisen ställde åtskilliga frågor, men Katarina reagerade på att de inte gav sig ut och sökte direkt.

– Jag frågade om det flera gånger. En polis sa att ”den som ska dra i det här hör av sig på måndag”. Jag tyckte det var så konstigt, säger hon.

Katarina Munther kontaktade själv Missing people och under söndagen arrangerade organisationen en skallgång med hjälp av ett 60-tal frivilliga, med utgångspunkt från Katarinas bostad.

– Missing people var fantastiska och jag var imponerad av att så många hjälpte till att leta, men tyvärr gav det inget …

Polisen hade teorier om att Mostafa avvikit frivilligt till någon annan stad eller något annat land, men det trodde Katarina Munther inte alls på. När hon sedan hittade texten från sångerskan Petra Marklunds sång som han lämnat i sitt rum och dessutom fick klart för sig att han avslutat sina konton på sociala medier och lämnat sin telefon hos en kompis, började hon ana att han inte skulle komma tillbaka. Att han nog avslutat sitt liv.

Frivilligorganisationer, som Vi står inte ut och Bris, har rapporterat om psykisk ohälsa bland ensamkommande, och 2017 fick forskare på Karolinska institutet, KI, i uppdrag av Socialstyrelsen att göra en kartläggning av psykisk ohälsa bland unga i åldrarna 10 till 21 år som sökt asyl i Sverige under 2015.

Många mår dåligt

KI:s undersökning presenterades i början av 2018 och visar på 12 självmord bland ensamkommande under 2017, vilket innebär 51,2 per 100 000 personer. Motsvarande för jämnåriga i den svenska befolkningen var 5,2. Självmord var alltså nio gånger vanligare bland ensamkommande, och den vanligaste dödsorsaken i gruppen. De flesta hade pågående handläggning av sitt asylärende, någon hade fått avslag men det fanns också personer som hade uppehållstillstånd. Här påpekas att antalet självmordsförsök kan vara upp till tio gånger fler än genomförda självmord. Flest självmord rapporterades bland unga män från Afghanistan.

Kartläggningen visar att många unga hade ett självdestruktivt beteende (förgiftning med läkemedel med mera, hot om att hoppa från fönster, skära sig osv). Fler än hälften av dem som arbetar inom de socialtjänster som kontaktades kände till självmordsplaner bland ensamkommande. I rapporten beskrivs att det fanns flera anledningar till att barnen mådde dåligt, men att det var kopplat till asylprocessen, och att de långa handläggningstiderna kan vara en bidragande faktor. Det kom också fram att det var svårt för asylsökande att få kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin (BUP).

I rapporten konstateras att ensamkommande är en utsatt grupp, men också att det handlar om personer som lyckats fly till Sverige och hanterat svåra motgångar. Man hänvisar även till studier som visar hög risk för psykisk ohälsa i gruppen, men också en hög funktionsnivå och en positiv syn på framtiden i värdlandet.

Vad gör myndigheterna?

Många utredningar och rapporter visar på problemet med psykisk ohälsa bland de ensamkommande men vad gör myndigheter och politiker? Här följer några exempel:

• Regeringen beslutade 2017 att tillföra tio miljoner kronor i särskilt stöd till ideella organisationer med verksamhet som förebygger psykisk ohälsa, för hjälptelefonlinjer, chattsamtal eller annat direktstöd till utsatta personer.

• I KI:s rapport slår man fast att en samordning av register mellan myndigheter krävs för att få en samlad statistisk bild, att det är det nödvändigt med akuta preventiva åtgärder, främst genom att skapa skyddande miljöer och att identifiera och stötta personer som är i riskzonen.

• Socialstyrelsen fick i uppdrag att skapa ett kunskapscenter med fokus på bland annat psykisk ohälsa. 30 miljoner satsas på centret under tre år för att ”stimulera och förstärka kunskapsutveckling för arbetet med ensamkommande barn och unga inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården”.

Yrkes- och volontärnätverket Vi står inte ut var en av organisationerna som påtalade de stora problemen med psykisk ohälsa. Hur ser de på vad som har åstadkommits?

– Vi står inte ut anser att de barn och unga som flytt till Sverige utan föräldrar generellt har resurser i form av bland annat mod, uthållighet, smarta överlevnadsstrategier och social intelligens. Hade dessa barn och unga blivit behandlade på ett rättssäkert och humant sätt hade de haft mycket goda chanser att klara sig bra och vi hade haft en helt annan situation i dag.

– Vi har tidigt varnat för en situation som den här, där myndighetsutövare och beslutsfattare har brustit i sitt ansvar på systemnivå. Tusentals unga befinner i en situation vi aldrig skulle acceptera om det var svenska medborgare vi pratade om och suicid bland dessa unga är den yttersta konsekvensen av myndighetskollapsen, säger Sara Edvardson Ehrnborg, talesperson för nätverket.

Mostafa hittas död

Efter två veckor, onsdag den 3 oktober, larmar en privatperson polisen att han hittat en död person i ett skogsområde på Ön i Umeå. På kvällen informerar polisen att man har en trolig identitet på personen, att tekniker och rättsläkare är på plats och att man genomför dörrknackning i området. Senare bekräftas att det handlar om den 17-åring som tidigare anmälts saknad och att det inte finns någon misstanke om brott. Den som hittats död, omkring fem kilometer från Katarina Munthers bostad, är alltså Mostafa.

– Den kvällen polisen kom med dödsbudet var en katastrofkväll. Jag och Mostafas kompisar bara grät …

– Jag var väldigt ledsen under den här tiden, men jag försökte vara stark och stötta de andra pojkarna. När vi sedan tog farväl av Mostafa på sjukhuset var det väldigt ledsamt men också väldigt fint. De hade tänt ljus och vi fick en sista stund tillsammans, säger Katarina.

Det slutgiltiga dödsfallsutlåtandet från rättsmedicin stärker misstankarna om självmord. I och med att misstanke om brott inte längre finns så läggs förundersökningen ner och delar av den har belagts med sekretess, men i sitt utlåtande skriver rättsmedicinska enheten att ”fynden och omständigheterna talar för att döden har varit avsiktligt självtillfogad”.

Strukturerad spaning

När en person anmäls saknad är det Polisens regionledningscentral, RLC, som gör en första bedömning av hur arbetet ska gå vidare.

– Jag kan inte prata om ett specifikt fall, men vi gör alltid en individuell bedömning utifrån en mall, där vi tittar på alla omständigheter, och beslutar sedan vilken typ av räddningsinsats som ska göras. Även om vi inte går ut och letar så sker en strukturerad spaning, till exempel genom att vänner och anhöriga kontaktas, beskriver Oskar Berglund på RLC Nord.

– Det här är jättesvårt. Jag förstår att anhöriga vill att polisen ska göra allt vi har i vår makt, men vi måste bygga en bild. Finns det något som tyder på brott eller självmord … om vi ska göra en sökinsats så måste det finnas ett sökområde. Bara här i Region nord får vi in flera anmälningar om försvunna personer varje vecka, säger Oskar Berglund.

I Göteborg bor Mahmood, barndomskompis till Mostafa under uppväxten i Iran. Pojkarna kom inte till Sverige tillsammans men under en tid bodde de på samma boende. Mahmood har svårt att tro att Mostafa begick självmord.

– Han var jätteglad och skrattade alltid. Han var inte en kille som dödar sig själv. Jag har pratat med Mostafas familj också och de kan inte tro att han är död …

– Vi ville samma sak, Mostafa och jag. Stanna i Sverige, plugga och bygga ett bra liv, säger Mahmood.

Gymnasielagen

Tre dagar efter Mostafas död beslutade Migrationsöverdomstolen att handläggning och beslut när det gäller nya gymnasielagen skulle återupptas.

– Det känns hemskt. Han var en så fin kille. Hans dröm var att bli frisör och i somras försökte jag fixa praktikjobb åt honom men lyckades inte. Tänk om någon hade kunnat ta sig an honom, resonerar Katarina.

Flera minnesstunder har hållits för Mostafa, på skolor och hos Röda korset.

– Jag har varit så ledsen. Jag var helt oförberedd, och hade inte märkt något särskilt den sista tiden. Det tar tid att lära känna en persons innersta och jag hann inte det under den korta tid han bodde här. Det känns så tragiskt att jag inte fick chansen att ge honom det stöd som jag vet att jag är bra på.

Hårdare politik

Röda korset har kontakt med Mostafas familj i Iran. Katarina Munther undrar hur de ska kunna förstå. Hon grubblar mycket själv och är tacksam för det stöd hon får av vänner och Röda korset. Hon säger att det är svårt att ta in vad som har hänt och varför, men poängterar hur viktigt det är att se vad den allt mer hårdföra politiken får för konsekvenser.

– Jag har varit god man i tio år och under den här tiden har migrationspolitiken blivit allt hårdare. Mostafa och många andra har drabbats av Migrationsverkets hårdare bedömningar, långa handläggningstider, tveksamma åldersutredningar och strandade asylprocesser. Det har blivit tuffare. Och kanske var det till slut det som gjorde att Mostafa inte orkade.