– Ibland kanske man kan känna att det skulle behövas en världsregering med enbart upplysta ekologer som skapar extraordinära styrmedel, men man ska vara försiktig med att tänka så. Det är faktiskt så att det skulle räcka långt med vanliga, konventionella styrmedel, säger Thomas Sterner, professor i miljöekonomi på Göteborgs universitet.

Under hans ledning har 26 forskare från en rad olika forskningsområden och länder under två års tid fört diskussioner med syfte att skapa ett nytt tvärvetenskapligt forskningsfält. Målet är att på så vis kunna bidra till en bättre politik runtom i världen som tar itu med miljöproblemen på ett effektivt sätt.

– Biologer, fysiker och andra naturvetare ser och analyserar förändringarna, och är oftast de som skriver om planetära gränser och Antropocen. Samhällsvetare är experter på hur samhället och ekonomin fungerar, och båda kunskaperna behövs för att kunna föreslå lösningar som är effektiva och politiskt genomförbara. Därför behövs ett samarbete mellan ekonomer, samhällsvetare och naturvetare, säger Thomas Sterner.

Diskussionerna resulterade i en artikel i prestigetidsskriften Nature Sustainability och bygger på forskningen om att vi befinner oss i den geologiska tidsåldern Antropocen (av grekiskans ord anthropos för människa) – en tid då många variabler för planeten styrs av människan, och våra aktiviteter och konsumtionsmönster riskerar att överskrida de planetära gränserna.

Bensinskatt som fungerar

Forskarna konstaterar att de olika miljöproblemen, såsom klimatförändringar, havsförsurning, biodiversitetshot och spridning av kemikalier, på olika sätt är sammanlänkade. Därför kan åtgärder för att lösa ett av dem påverka de andra – både positivt och negativt.

– Om man inte ser sambanden så blir det inte heller optimalt. Ibland är det lätt, exempelvis med klimatförändringarna och havsförsurningen, som har samma orsaker. Men ibland är det mer subtilt. Vad ska man tycka om bioenergi? De är bra icke-fossila bränslen, men om det går åt väldigt mycket skog så påverkar det biodiversiteten. Och i en period där vi har en ”peak koldioxid” så hjälper det till om ekosystemen är pigga och friska i övrigt, säger Thomas Sterner.

Forskarnas budskap är att det är bråttom. Det finns en ny skala på problemen. Men en positiv aspekt är att man inte behöver uppfinna nya, genialiska styrmedel för att lösa situationen. Att kombinera de som finns skulle räcka, med en gedigen analys om orsaker och samband.

– Bensinskatten i Europa är ett exempel på en skatt som fungerar. I USA tror de inte det är sant när jag förklarar hur dyr bensinen är här. Vi har haft höga skatter i 30–40 år, men livet går vidare ändå. Det är inte avgörande för ett välfungerande samhälle, och resultatet är att vi använder mindre än hälften, kanske en tredjedel av det som de använder, säger Thomas Sterner.

Alla styrmedel kommer till i en verklighet där motstånd kommer från olika håll, och det gäller att förstå detta motstånd väl, vare sig det gäller exempelvis lobbying från oljebolag eller uppror från folk på landsbygden. Men kombinerar man tuffare åtgärder som skatter med positiva incitament för de rätta grupperna så blir de lättare att införa.

– Tanken på att det finns lite solkraft och vindkraft och andra alternativ gör att det blir lättare att införa dessa styrmedel. Det är troligtvis lättare i dag än vad det var för 30–40 år sedan, säger han.

Undvika nya problem

Thomas Sterner påpekar att det ibland också handlar om att undvika andra problem när man ska välja styrmedel, såsom att förvärra ekonomiska klyftor.

– Om du exempelvis funderar på att införa en matskatt där en del av invånarna lever på svältgränsen så måste du försöka se till att lösa båda dessa problem, säger han.

Från politikerhåll verkar det finnas ett behov av tydliga forskare.

– Det stöd vi framförallt skulle behöva från forskningen är ökat deltagande i samhällsdebatten, så att det politiska stödet för ambitiös klimatpolitik växer. Rapportens slutsatser sätter fingret på vad vi gröna länge kämpat för inom ramen för EU:s forskningsprogram, men vi blir ofta lite ensamma om att lyfta de här perspektiven, säger EU-parlamentariker Jacop Dalunde (MP).

Trots att världen under detta år sett extremväder såsom bränder, torka, översvämningar, värmerekord och extremvarma hav så har världens ledare inte agerat tillräckligt starkt för att få ner utsläppen av växthusgaser och därmed prognoserna över den förväntade temperaturhöjningen till slutet av århundradet. 

Istället visar en sammanställning av drygt 40 länders klimatplaner att vi med den nuvarande politiken är på väg mot en uppvärmning på omkring 2,7 grader mot slutet av århundradet (2,2-3,4 grader). Siffrorna är en uppdaterad analys från Climate action tracker, ett samarbete mellan de två oberoende forskningsinstituten Climate analytics och Newclimate institute. 

– Man skulle kunna tro att de extrema händelserna runt om i världen skulle sätta igång åtgärder, men regeringar verkar omedvetna och tror på något sätt att man kan trampa vatten och på så sätt hantera floden av effekter, säger Claire Stockwell, policyanalytiker på Climate analytics och huvudförfattare till rapporten, i ett pressmeddelande. 

– Detta är det kritiska decenniet för åtgärder: vi behöver regeringar som steppar upp och förbättrar sina 2030-mål, samtidigt som de arbetar med nästa omgång mål, senast i februari 2025, fortsätter hon. 

En del av Parisavtalet innebär att länderna vart femte år ska uppdatera sina nationellt uppsatta klimatmål, NDC:er, och därmed öka takten på utsläppsminskningarna. 

Men det går trögt. Om man bara räknar med de mål som världens länder satt i sina NDC:er skulle världen värmas upp med omkring 2,5 grader (2,0-3,0) till år 2100. Det är 0,1 grad högre än förra årets uträkningar. En av förklaringarna bakom detta uppger Climate action tracker vara Indonesien, vars växande kolkraftsflotta fick utsläppen att skjuta i höjden med 21 procent förra året.

– Vi hör orden ”unabated” (ung. orenade, ej infångade, reds anm.) i dessa klimatförhandlingar, men regeringar måste sluta försöka anta falska lösningar som kolavskiljning och lagring med fossila bränslen – det här är helt enkelt den fossila bränsleindustrin som försöker förlänga sitt liv när när den behöver acceptera verkligheten, att fossila bränslen fasas ut, säger forskaren Niklas Höhne från Newclimate institute i pressmeddelandet. 

Årets värdland för FN:s klimattoppmöte, Förenade Arabemiraten, har byggt upp sin ekonomi på olja. Nu har ytterligare ett starkt olje- och gasberoende land har valts till värd för FN:s klimattoppmöte nästa år, COP29.

Nästan 91 procent av Azerbajdzjans export står olje- och gasindustrin för, enligt USA:s International trade administration. Sektorn utgör också nära hälften av landets BNP. Samtidigt pågår en utbyggnad av vind och solkraft med målet att ha 30 procents förnybar energi till år 2030 och bli en exportör av grön energi till Europa. 

Valet att låta Azerbajdzjan vara värd för COP29 kom efter omfattande förhandlingar i en process där alla länder måste vara eniga, rapporterar The Guardian. Ryssland blockerade alla östeuropeiska länder, medan Azerbajdzjan och Armenien, som ligger i konflikt med varandra över området Nagorno-Karabach, blockerade varandra. Till sist valde Armenien dock att stötta Azerbajdzjan.

Reaktionerna på beslutet har hittills varierat. Zhala Bayramova, dotter till antikorruptionsforskaren Gubad Ibadoghlu, som fängslats i Azerbajdzjan efter att ha kritiserat landets olje- och gasindustri, uppger till Reuters att hon är bestört över beslutet.

– Han riskerar sitt liv för sitt arbete. Det här arbetet är ganska meningslöst när du har Azerbajdzjan som värd för COP29.

Enligt Human rights watch hade Azerbajdzjan under förra året åtminstone 30 politiska fångar. Det råder också begränsad mediefrihet i landet och restriktiva lagar begränsar frivilligorganisationer att arbeta oberoende. 

Andra uttrycker en lättnad över att ett beslut ändå tagits.

– Det är bra att osäkerheten om vem som ska vara värd för Cop29 är över. Det betyder att planer nu kan göras när man kommer ut från Cop28, för nyckelåren 2024 och 2025 när nya klimatmål måste läggas fram av alla länder, säger Kaveh Guilanpour, vice ordförande för Center for Climate and Energy Solutions, till The Guardian.

På en pressträff kritiserade Centerns partiledare Muharrem Demirok och EU-parlamentarikern Emma Wiesner regeringens klimatpolitik.

– Regeringen åker helt tomhänt till Dubai, säger han.

– Det enda svaret man kommer presentera är mer kärnkraft.

Wiesner lyfter två krav på regeringen i samband med FN:s klimattoppmöte i Dubai.

Det ena är att Sverige ska bidra med 50 miljoner dollar till ”loss and damage”-fonden, en internationell fond som ska hjälpa fattiga länder att ta hand om skador som uppstår på grund av klimatförändringar, till exempel översvämningar.

Enligt Wiesner är fonden viktig för fattiga länder och erbjudanden om att bidra till fonden kan därför underlätta förhandlingarna i Dubai.

Det andra kravet är att regeringen tydligt gör klart att Sverige ställer sig bakom att sätta stopp för subventioner till fossila bränslen i hela EU senast 2025.

På pressträffen lyfte C även klimatåtgärder på hemmaplan i Sverige. Partiet vill att statliga myndigheter får i uppdrag att inventera sina tak för att se var det är lämpligt att sätta upp solceller.

Enligt Demirok har Sveriges offentliga tak en stor potential för att leverera solenergi.