Många bryr sig om sitt ekologiska fotavtryck genom livet. Något som är svårare att styra över är ens miljöpåverkan efter döden. Trots att Sveriges två tillgängliga begravningsmetoder båda har en negativ påverkan på miljön låser lagen möjligheterna för nya innovationer att prövas i Sverige.
Det omtalade företaget Promessa lovade i början av 2000-talet en ny, revolutionerandebegravningsmetod som ger tillbaka till naturen. Två årtionden senare räknar de med att kunna presentera sin första anläggning i drift.
Susanne Wiigh-Mäsak, en bohuslänsk biolog och innovatör bosatt på en liten ö utanför Orust, står i slutet av 90-talet och påtar i växthuset när en tanke växer fram: Är det någon som har tänkt på hur vi ska ta hand om mänskliga kroppar efter döden? Denna tanke skulle komma att stanna i hennes huvud i över 20 år.
Naturlig förmultning
Hon utvecklade en metod som heter promession. Den bygger på en kombination av tekniker som förbereder kroppen för en naturlig förmultning och lämnar inga restprodukter förutom luft och destillerat vatten. Kort går det till så här: Den avlidne i sin kista förs från ett frysrum in i en promator. Kroppen exponeras för flytande kväve och kistan som kroppen har legat i blir till träflis. Efter en kort vibration faller kvarlevorna samman till ett stoft i en storlek av tre till fem millimeter.
Den nya metoden ansågs av många som mer etiskt och miljömässigt korrekt än de alternativ som fanns, men promession har också mött kritik. Utöver att gällande begravningslag inte innefattar promession har metoden ifrågasatts i grunden. Bland annat har en professor i anatomi ifrågasatt om den över huvud taget fungerar. Susanne motsätter sig detta.
– Det är inte så att det är svårt att få en kropp att bli till stoft. Varför skulle vi ha jobbat så mycket med detta om det inte fungerar? Där råder inget tvivel alls. Det vi har lagt mycket kraft på under utvecklingsarbetet är att allt vi gör med den avlidna kroppen ska vara så värdigt som möjligt, säger Susanne Wiigh-Mäsak.
Beviset finns i Susannes hus på Lyr. Hon har ställt fram en burk som innehåller ett beigt, kornigt pulver på vardagsrumsbordet. Stoftet är från ett test där de promerade en gris.
Luktar som en kaninbur
Valet av djur handlar om den fysiologiska likheten med människan. Resultatet känns mer som rester av ett dött träd än ett djur och luktar lite som en kaninbur. I promatorn blandas stoftet med träflis från den ursprungliga kistan, för att sedan föras in i en ny och ekologiskt nedbrytbar kista som gravsätts. Efter något år är det förmultnat och har bildat jord. Om den avlidne önskar går det att plantera ett träd eller en buske ovanför graven och om man i stället vill ha en aska att sprida kan resterna genomgå en så kallad ren kremation.
– Det gav fantastiskt bra svar. Det var så fina resultat att det knappt var sant. Dessutom gav förbränningen energi i stället för att ta energi. Vi fick en plusenergi på 300 kilowattimmar.
Intresset från allmänheten var under en period så stort att ett tiotal personer valde begravningssättet utan att det fanns på marknaden, där ibland nära anhöriga till Susanne.
– Det var en självklarhet under en period. Folk ringde och sa att de inte kan tänka sig något annat än promession och frågade om de inte kunde få förvara sin pappa i krematoriet. Vi tänkte att ja, det ska ju gå bra och vi fick god hjälp av flera Kyrkogårdsförvaltningar.
Stort intresse
En stor intressent var Jönköpings kyrkogårdsförvaltning. De behövde göra en större investering i sitt krematorium och såg i samband med detta möjligheten att bli det första krematoriet att utföra promession. 2005 skickade de in en miljöprövning om utökad verksamhet till Jönköpings länsstyrelse. Detta trots att metoden inte var inskriven i lagen.
Göran Rundqvist var biträdande kyrkogårdschef under ansökningstiden.
– Tror man på en sak och tycker att en idé är positiv och bra så engagerar man sig i det. 2001 eller 2002 ordnade vi en träff med Susanne för att höra hennes tankar. Vi sa efter mötet att promession var det största som hade hänt sedan man började med kremation på 1800-talet.
Ett antal turer senare var den nödvändiga miljökonsekvensbeskrivningen enligt Göran Rundqvist mer eller mindre godkänd av länsstyrelsen, men Promessa kunde inte leverera en anläggning. Efter fyra år drog kyrkogårdsförvaltningen i Jönköping därför tillbaka sin ansökan.
– De förtroendevalda ville inte fortsätta i och med att det inte fanns någon anläggning färdig att köpa. När Promessa inte kunde visa upp en anläggning mer än som skiss hoppade vi till slut av. Hade Promessa haft en anläggning att visa upp hade vi nog haft en annan inställning.
Dagens kremation lämnar efter sig både dioxiner, kvicksilver och kväveoxid. När en kropp begravs i jorden läcker kvarlevorna ut i marken och i ett senare skede – vattnet. En utredning gällande förändringar i begravningslagen föreslog 2016 att det ska införas bestämmelser som ger regeringen möjlighet att tillåta andra begravningsmetoder än jordbegravning och kremation. Remissinstanserna hade inga invändningar, men det klubbade regeringsförslaget löd annorlunda. Dagens begravningslag fastslår kremation och jordbegravning som de enda alternativen. Göran Rundqvist tror att lagen kan ändras först när bättre alternativ finns tillgängliga och anser att det är Promessas eget fel att promession inte har blivit verklighet i Sverige.
– Jag har sagt till Susanne att det aldrig kommer bli verklighet om hon inte kommer med en anläggning. Man har tankarna och idéerna, men sedan finns det ingenting att ta på. Det blir ett moment 22. Den dagen det finns en anläggning och lagen behöver ändras så kommer den att ändras. Man skriver oftast inte lagen innan, utan man skriver lagen efter.
Moment 22
Enligt Susanne Wiigh-Mäsak finns det en enkel anledning till varför de inte har kunnat visa upp någon färdig anläggning och håller med om att ”moment 22” är rätt uttryck för att beskriva problemet.
– Vi behövde en order och kunde inte få pengar på plats om vi inte fick en beställning. Hade vi fått en order i Sverige så hade vi kunnat leverera.
De avlidna i frysrummen hade nu väntat på promession i över ett decennium och etiken började ifrågasättas i media. Efter överklaganden och flera turer om vem som bar ansvaret fick kropparna begravas. Promessa avslutade sitt arbete i Sverige, men fortsatte utomlands. Lagstiftningen är i flera länder på plats och om tio månader, tjugo år efter idén i växthuset, kan promession bli verklighet. Då bedömer Susanne att Promessas representanter har den utbildning som krävs och att tekniken kommer vara på plats. Vilket land som blir först är oklart, men troligtvis kommer den första promessionen att ske i Spanien eller Holland. Enligt Susanne känns risken för att misslyckas nu som liten.
– Det finns många som är mer informerade och som kan lägga en order nu. Det är den stora skillnaden. Bortsett från hur den avlidna kroppen hanteras ska det vid ett dödsfall göras ett stort antal val. Ska den döde ha en urna eller kista, och i så fall, vilken? Oxfilé eller vegetarisk buffé under minnesstunden, eller ingen minnesstund alls?
Miljöbegravning
För några år sedan kom det som begravningsbyrån Fonus kallar för miljöbegravning. Det innebär att kunden kan göra fyra eller fler miljömässigt korrekta val och genom det få en klassificering. Nu revideras konceptet så att kunderna kan anpassa varje del i begravningen, utan att behöva räkna antalet.
– En del begravningar är omfattande med många olika delar medan andra är väldigt enkla, med få delar. Det kan då vara svårt att komma upp till just fyra miljövänliga val och då känns det fel att det inte ska klassas som en miljöbegravning. Det ska vara lätt att göra miljövänliga val i alla komponenter, säger Anders Nilsson, platschef för Fonus träindustri och en av initiativtagarna till konceptet.
Ett exempel på vad bättre och sämre val är finns i kistutbudet i den stora fabriken i Falköping. En kista innehåller många komponenter, som representeras av medarbetare vid stationer i produktionsmiljön. Här står människor och sågar, slipar, fäster, limmar, klär och målar den sista viloplatsen för 35 000 människor per år. En miljövänlig kista kan ha åtta till tio gånger mindre utsläpp av kväveoxider vid en kremation än en inte lika miljövänlig kista.
”Försöker tänka i alla steg”
Utöver det lyfter Anders Nilsson fram blommorna och transporterna som de viktigaste hållbarhetsvalen.
– Det är viktigt att gå till en begravningsbyrå med ett uttalat hållbarhetsarbete och en seriös miljöpolicy. Man kan köpa ett bra virke i Ukraina som går med en smutsig lastbil till Sverige. Det är inte bra ur miljösynpunkt. Vi försöker tänka i alla steg så att man kan göra ett bättre val.
Någon anstormning till miljöbegravningskonceptet har ännu inte skett. Däremot ser Anders flera vinningar med att begravningsbyråar tar ett grepp om miljöfrågan. Det handlar inte bara om begravningen i sig, utan även om möjligheten att påverka i större skala.
– Om vi kan påverka en bransch, så att de tillhandahåller ett större sortiment av exempelvis miljövänliga blommor även till andra kunder, så har vi påverkat miljön på ett bättre sätt än om vi bara har fått en begravningskund att köpa en miljöanpassad begravning.
”Allting spelar roll”
Men exakt hur mycket miljön vinner på ett bra val av kista, blommor och inbjudningskort är svårt att säga. Döden är trots allt bara det som händer oss i slutet av många år av miljömässigt korrekta och inkorrekta val.
– Man kan ju tycka att om man har levt ett helt liv och har flugit kors och tvärs i världen, åkt bil och gjort allting, vad spelar det då för roll hur man begravs? I dag är väldigt många intresserade av miljö och allting spelar roll, säger Anders Nilsson.
