Inga-Stina Westman är kritisk till hur det gick till när det lugnande läkemedlet Hibernal blev vanligt inom psykiatrin på 1950-talet. Vill du berätta om något som du har upplevt eller delge Syres läsare dina tankar, texter eller bilder? Välkommen att skicka dem till Läsarnas sida! Adressen är malin.bergendal@tidningensyre.se.
År 1952 var lobotomi fortfarande jätteinne. Han som skapade den hade nyligen fått Nobelpriset. Det kalla kriget pågick för fullt och det ansågs bäst att lugna ner folk generellt. Dock var det många som dog av lobotomi – ett faktum man försökte tysta ner. Detsamma gällde behandlingen med insulin, som också användes i psykiatrin. Vilken tur att man då kom på ett piller. Medicinen var lätt att svälja, fanns även i flytande form och inga dödsfall inträffade. En kemisk motsvarighet till lobotomi, vars effekt dock upphörde när man slutade ta den. Heureka, vi har funnit gåtans lösning – boten! Men så enkelt var det inte. Låt oss ta det från början.
Under andra världskriget fanns det en blivande neurokirurg vid namn Henri Laborit, fransman, uppvuxen i dåvarande Indokina. Han åkte med en båt som sänktes av fienden och överlevde tack vare kroppens förmåga till nerkylning (då man tillfälligt kan överleva på mindre syre).
När han efter kriget försökte få fram ett narkosmedel eller narkosförstärkare kom han ihåg denna upplevelse. I sitt laboratorium lyckades han mixtra fram ett medel vid namn chlorpromazin som hade denna nerkylningseffekt, vilket var alldeles utmärkt vid de hjärnoperationer han måste utföra. Tyvärr fick han idén att föreslå detta medel för sin svåger Pierre Deniker som var psykiater. Kanske kunde man använda det för att lugna ner oroliga patienter? Deniker i sin tur berättade det för sin kollega Jean Delay. Och så var cirkusen igång.
Delay och Deniker utförde 1952 de första experimenten med chlorpromazin på 20 patienter i psykiatrin. Alla patienterna blev kontinuerligt och noggrant kontrollerade med blodtrycksmätning, EKG med mera. De råddes att ligga till sängs den första tiden eftersom de kunde svimma av det blodtrycksfall som medicinen orsakade. Man kallade effekten för ”hibernation artificielle”, konstgjord vinterdvala. Meningen var att lugna oroliga patienter under några veckor eller i högst 40 dagar. Medicinen kallades Largactil efter det latinska ordet för ”långsam”. I England och USA kallades den Thorazine, i Sverige kom den att heta Hibernal.
Men inte ens björnar vill ligga i vinteride någon längre tid. Så hur kom det sig då att Hibernal skrevs ut under år i sträck? Och att patienter till och med ansågs behöva den resten av sina liv?
Om vi backar: resultaten blev inte lysande. En del blev hjälpta tillfälligt, ingen tycks ha blivit botad. Man passade också på att påpeka, under en föreläsning som sedan publicerades som artikel, att medicinen inte orsakade en lobotomieffekt. Dels gjorde den inte patienterna upprymda utan tvärtom dåsiga, dels blev de inte överaktiva eller mentalt förvirrade. I en föreläsning 1966 påpekade Delay också att han inte ansåg medicinsk behandling vara huvudsaken. Nej, tonvikten måste vara på socio-terapi, som även innefattar kultur och allmän omskolning.
Så hur kom det sig att denna medicin blev så otroligt populär och sades revolutionera hela psykiatrin? Den amerikanska psykiaterkåren i samarbete med ett stort läkemedelsbolag satte igång med ett massivt lobbyarbete. Och patienterna sades bli kontaktbara. Pigga blev de – efter behandlingen, när de slapp ur sitt vinteride. En pigghet som ofta inte höll i sig. Rätt vad det var måste de tillbaka till psyket. För en till Hibernalkur. Och en till.
