Är det verkligen beskydd vi vill ha?

Beskyddarmyten är ytan, den polerade fasad bakom vilken girigt våld kan döljas, det glänsande garn av vilket ständigt nya berättelser vävs i kommersiella drömfabriker, den invanda föreställningen enligt vilken det fysiska och psykiska beväpnandet av en samhällsklass bidrar till alla samhällsklassers säkerhet.

Beskyddarmyten är militarismens glänsande rustning och stenhårt ideologiska kärna, den är likt de hinduiska gudarna både otaliga och en. Den är en produkt av sin tid, krusningar på kulturernas yta, Guds vilja, människans natur, demokratins yttrandefrihet, despotins stabilitet, nationen och imperiet, arbetarnas solidaritet och kapitalets frihet, den är kärnfamiljen och regnbågsfallskärmar.

Beskyddarmyten är dyr, den kostar oss en, två eller femtio procent av BNP, den kostar oss sjukhus och skolor, en tredjedel av världens forskningsresurser. Den kostar oss logiken i svaret på hur det kan bli krig trots att alla bara försvarar sig, kostar oss hyckleriet i vapenindustrin, kostar oss armar och ben, huvuden och ryggar, psyken, drömmar och mardrömmar.

Beskyddarmyten är alltid öppen för diskussion om vilka värden som är skyddsvärda, men aldrig för diskussion om sin existens. Den är ivrig deltagare i debatter om våldets nödvändighet, och då vill den alltid dra gränsen mellan pacifister och andra, ringa in pacifister som något främmande och avvikande, som en naiv minoritet, som om den är liten nog trots allt kan beskyddas. I debatter där militarismen nämns vid namn och görs till fokus deltar den inte alls.

Beskyddarmyten är yta och kärna, militarismens röda tråd, den sammanhållande idé som fredsrörelsen saknar. För till skillnad från militarismen har fredsrörelsen ingen kärna. Den är precis så lös och fluffig som den anklagas för att vara. Hålls bara hjälpligt samman av viljan till en odefinierad fred som inte ens alltid skiljer den från militarismen. Faller isär i en odefinierad fred som inte sällan lever i symbios med militarismen.

Enas kring motstånd

När fredsrörelsen skriker frihet och demokrati drar militarismen i krig för friheten. När fredsrörelsen skriker mänskliga rättigheter drar militarismen i krig för just de rättigheterna. När fredsrörelsen skriker jämställdhet inför militarismen genderofficerare och kvinnlig värnplikt och drar i krig för kvinnorna. När fredsrörelsen skriker solidaritet och samarbete drar militarismen i krig med Nato.

Nu skriker fredsrörelsen – i den mån den alls förmår att göra sin röst hörd – om den mänskliga säkerheten, om vapenexporten, om kärnvapnen och Nato. Den mänskliga säkerheten är inte den territoriella. Det är rent vatten och sjukvård, utbildning och fattigdomsbekämpning. Den mänskliga säkerheten är inte militär maktbalans, inte avskräckning. Den är kanske ändå inte lösningen. För den mänskliga säkerheten är också R2P, responsibility to protect och ansvar att skydda. Mänsklig säkerhet är beskyddarmyten på en global nivå.

Inte för att den var det, inte för att den borde vara det, utan för att militarismen är starkare, snabbare och skrupelfriare. Där fredsrörelsen såg ett globalt och gemensamt ansvar för människors säkerhet, såg militarismen sin chans att beskydda långt in på andra länders territorier. Bomberna över Libyen var signerade mänsklig säkerhet och ansvar att skydda. R2P är Libyen och Libyen är nu bara kaos. Liksom Afghanistan är kaos.

Fråga beskyddarna varför de misslyckats och du får svaret att det inte var tillräckligt, att det hade behövts boots on the ground, att det hade behövts uthållighet och mer resurser. Fråga fredsrörelsen varför den inte kunde enas kring ett motstånd redan före misslyckandet och du borde få svaret att det var för den mänskliga säkerhetens skull.

Löften om förstörelse

Vapenindustrin är krigens ekonomiska incitament, beskyddarmytens mecenat och militarismens smörjmedel. Den förutan skulle krigen hostande och haltande lägga sig ner och självdö, på en annan väg än den som är kantad av goda intentioner. För även här har frågan vridits oss ur händerna.

Stoppet för vapenexport har villkorats av beskyddarmyten, har kommit att gälla bara de utmålade fienderna, diktaturerna och despoterna mot vilka beskyddarna må oss bevara. Det har gett frikort till demokratier som anfaller dem som bedömts inte vara demokratiska nog i domstolar där militarismen är både åklagare och domare, där fredsrörelsen är tysta åhörare eller av offentligheten tilldelade försvarsadvokater med uppgift att legitimera processen. I stället för industrin har rörelsen avväpnats i ett spel som militarismen kan alltför väl.

Med löftet om ömsesidig och total förstörelse har beskyddarna sålt in kärnvapnen. Med kärnvapnen säger de sig ha hållit freden i sjuttio år och genom lika många utkämpade krig, säger de sig hålla freden trots att länder brinner av deras krig. I en evig efterkrigsrea erbjuds två för en, köper vi kärnvapnen får vi medlemskapet i krigsalliansen och tvärtom.

Förbjuder vi kärnvapnen, förbjuder de medlemskapet. Det är win-win för mänskligheten och fredsrörelsen. Det är också minerad mark för regeringen (den kanske redan före detta) och en väg full med fallgropar för rörelsen. Som käglor faller medlemmarna, åt höger i okritiska hyllningar av rysk konservatism, åt vänster i hyllningarna av folklig värnplikt, platt inför utsikten att behöva samarbeta med de fallna, i alla fall i händerna på militarismen.

Förena er

Kanske håller några ändå kursen. Kanske lyckas några ändå hålla fokus på myten och beskyddarna. Kanske blir det ändå ett ifrågasättande av grunden och inte bara ett köpslående om militarismens former.

Kanske kommer det åter växa fram en antimilitaristisk rörelse i Sverige, en rörelse som inte nöjer sig med smulorna, någon miljard mer till katastrofberedskap och någon miljard mindre till militären. En rörelse som sträcker sig genom ytan och tar militarismen om dess hårda kärna, som siktar in sig på myten och själv bygger sin säkerhet.

För beskyddarmyten är våra liv i militarismens händer, mellan militaristernas vapen och krigslogik, ett ständigt hotande, ofrånkomliga utbrott av lemlästande och dödande, en historisk lögn.

Antimilitarism är våra liv i varandras händer, antimilitarister i samarbete, över gränserna och över den tänkta fronten, beredd att agera vid den osannolika händelsen att det skulle braka lös – mindre en utopi än en fråga om organisation.

Vi har börjat. Ryska antimilitarister har träffat har träffat finska och ukrainska antimilitarister, fler finska än svenska. För med de svenska är det förbannat svårt. Kanske hör nu någon ändå kallelsen. Antimilitarister i alla länder – förena er!