Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del 14.
RÄDSLAN FÖR DET FRÄMMANDE
Efter att i tre dagar suttit fast i telefonköer har Abed och jag varit nära att ge upp. Men oron har gnagt. På Migrationsverkets sajt står det, när man knappat in Abeds ärendenummer, att något nytt dokument inte har kommit in under de senaste 90 dagarna. Märkligt. Det är därför vi måste fortsätta våra försök att få kontakt. Det har ju hänt förr att våra ansökningshandlingar försvunnit.
Jag tar en annan väg. Ringer till presstjänsten. Det är legitimt gör jag upp med mig själv eftersom jag är både kontaktperson och journalist. Jag antecknar ju och skriver hela tiden vad som händer för att publicera i någon form när Abeds »ärende« är avgjort.
Kvinnan som svarar undrar om hon vågar säga något eftersom min fullmakt som kontaktombud är från 2010. Det finns en senare fullmakt, säger jag och efter en stunds letande hittar hon den. »Ja, här ser jag det finns en från 2012.« Efter ytterligare en paus där hon konfererat med en kollega får jag besked att jag klockan 15 kan få tala med Claes Lindgren. Han är den som handlägger Abeds ärende.
Claes Lindgren bekräftar att han sitter med Abeds nya ansökan om uppehållstillstånd framför sig. Hjärtat börjar dunka. Jag kontrollerar att det är den senaste ansökan från 29 oktober 2013 med de nya dokumenten som visar på hoten mot Abeds pappa och hela hans familj och släkt. Jo, det stämmer.
»Beslut kommer att fattas om max två veckor«, säger Lindgren.
Jag skickar ett sms till Abed som direkt ringer tillbaka.
»Oj, nu blir jag nervös.« Jag förklarar att det blir jag också. Vi får bara inte ha alltför högt ställda förväntningar. Men det går väl inte att blunda för fakta, att FN, efter att ny statistik publicerats, slagit fast att cirka 9 000 civila dött till följd av rena avrättningar, bomber, explosioner och andra attentat under 2013?
Själv får jag plötsligt en väldig energi och kan ta mig an andra arbetsuppgifter som legat och väntat, till exempel det viktiga juryarbetet för Guldspaden, Grävande journalisters pris för årets bästa undersökande journalistik. Det är mitt femte år som jurymedlem. Jag ska först ta itu med kategorierna stor dagstidning, lokalradio och tidskrifter.
Det finns även en bokklass och det var på så vis jag kom att läsa Katia Wagner och Jens Mikkelsens bok De förlorade barnen.
Ett tema som ofta återkommer i reportagen om flyktingfrågan är att ju längre bort från flyktingar man lever desto negativare inställning får man till dem. Rädslan för det främmande är uppenbar och den hör ihop med okunskapen. Även från övertygade sverigedemokrater kan man höra uttryck som, ja, men Ali känner jag ju, honom är det inget fel på. Alltså de vi lärt känna eller bott grannar med, de är okej. Det är de andra som är för många, som inte passar in, som måste skickas tillbaka. Och så uppstår debatten om hur många fler vi klarar att ta emot.
Och Abed, varför ska just han få stanna? Jag måste ställa frågan och jag måste besvara den. Så klart att det handlar om att jag lärt känna honom. Men det här är minerad mark. Hur kan en rättvis sortering av människor gå till? Vilka krav kan vi ställa på Migrationsverkets personal?
Visst måste vi erkänna att det finns många olösta problem med flyktinginvandringen. Försöken att assimilera stora grupper har i en del städer misslyckats. Svenskundervisningen haltar, kontakterna med arbetsförmedlingen är slumpbetonade, bostadsfrågorna olösta, placeringen av asylsökande i olika kommuner i landet kan upplevas som orättvis. Boenden där flyktingar få tillbringa månader, år, är i många fall undermåliga. Skolorna har på sina håll tagit emot fler barn än vad de haft lärarresurser till.
Det är inte enkelt, inte självklart, hur vi ska reagera, agera. Genom att vår familj en gång kom i kontakt med kurden Suleiman, hans fru Akram och deras fyra barn och gav oss in i kampen för att också Suleimans mamma, barnens farmor, borde få komma hit, så var vi fast. Vi såg att det fanns möjlighet att hjälpa en människa som annars skulle få ett eländigt liv. Efter att ha vistats tre månader i Sverige på ett turistvisum skulle hon ut. Alternativet för farmor, som var på tillfälligt besök i Luleå, var att skickas tillbaka till Iran ensam. Alla hennes fyra vuxna barn bodde med sina familjer i olika länder i Europa. Jag träffade en liten, rädd gumma som ständigt tittade ut genom fönstret. Hon hade hört att polisen kunde komma och hämta henne när som helst.
Jag tog kontakt med en riksdagsledamot, som i sin tur drog i de trådar hen kände. När sedan familjen fick fram dokument som kunde bekräfta farmors utsatthet fick hon efter en tid rätt att stanna.
Om den asylsökande har tur och råkar träffa rätt personer som kan hjälpa dem med handlingar, dokument och den svenska pappersexercisen, så kan det gå. Men är det rätt? Är det rättvist? Det är frågor som är omöjliga att ens försöka besvara.
Min farmor och farfar, mormor och morfar togs ju en gång emot i Sverige. De hade flytt från förföljelse och förtryck. De fick stanna och fick barn, barnbarn och flera helt nya släkter uppstod.
På samma sätt som vårt land då, under andra hälften av 1800-talet, hade behov av människor som kunde befolka glesbygden efter den stora utvandringen till USA, har vi i dag behov av nya krafter i äldrevården, i skolan, inom IT-sektorn, på sjukhusen. Den svenska befolkningen blir allt äldre och mer krav ställs, inte minst på vården.
I min föräldrageneration talades det typiskt nog aldrig om farmor och farfars väg till Ekshärad i Värmland eller hur det gick till när mormor och morfar kom till Oskarshamn i Småland. När jag nu ringer runt till äldre släktingar och frågar så blir svaren enstämmiga: »Nej, det har jag ingen aning om. Det talade jag aldrig med morfar och mormor om.« Eller: »Det hade varit intressant att veta men det kom aldrig på tal.«
Det är kanske en generationsfråga. Vi talade aldrig om sådant som föräldrarna inte själva förde på tal eller ville berätta om, kanske av respekt för de äldre. En annan släkting tror att de som kom som flyktingar så snabbt som möjligt ville glömma vad de varit med om. De berättade inget, de ville skydda barnen från de grymheter de upplevt.
Alla släktingar jag talade med säger att de idag är ledsna för att de aldrig frågade. Något jag själv kan instämma i. Inte heller jag har något bra svar på varför jag aldrig frågade mina föräldrar. Jag som ägnat hela mitt yrkesliv åt att fråga människor om stort och smått, viktigt och obetydligt har inte en aning om hur mina mor- och farföräldrar upplevde flykten från Litauen och Ryssland och mottagandet i Sverige. Och hur mina föräldrar funderade över sina liv som andra generationens invandrare.
Via gamla fotoböcker vet jag att vår familj bodde i Klässbol i Värmland, nära den norska gränsen, under mina första år. Där tog de emot både danska och norska judiska familjer på flykt undan den tyska ockupationsmakten.
Också i Sverige fanns det starka antisemitiska stämningar inom flera skikt i samhället. Folk med inflytande, inom näringslivet, politiken, polisen och militären har senare visat sig vara organiserade i tyskvänliga, nazistiska organisationer. Kanske var mina föräldrar inte medvetna om allt detta, men de måste ändå ha nåtts av viss information. Och detta måste så klart ha oroat dem, men det talades det aldrig om.
Vi skulle smälta in och bli svenskar. Utan att för den skull förneka vårt ursprung. Ett undantag finns. En kusin har aktivt och med viss framgång sökt uppgifter om sin farmor och farfar, min mormor och morfar. Bland annat har hon hittat det brev som min morfars far, Simon Feinbaum, skrev till kungens befattningshavare i Kalmar län, där han ansökte om att bli svensk medborgare. Svar kom direkt från kungen själv, Oscar II:
Resolution uppå den av kantorn och religionsläraren vid mosaiska församlingen i Kalmar, Simon Feinbaum från Ryssland i underdånighet gjorda ansökning att varda upptagen till svensk medborgare. Å vilken ansökning Kongl. Majt:s Befallningshavare i Kalmar län uti infordrat underdånigt utlåtande, tillstyrkt bifall givfen Stockholms slott den 6 november 1891.
Kongl. Majt har låtit sig föredragas ofvanberörda underdåniga ansökning och vill i nåder upptaga sökanden till svensk medborgare, med villkor att han inom ett år härefter, försedd med bevis att han upphört att vara främmande makts undersåte inställer sig hos Kongl. Majt:s Befallningshavande i Kalmar län, för att tro-och huldhetsed aflägga. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder.
Oscar
Så gick det alltså till när morfars far blev accepterad som svensk medborgare.
På min pappas sida finns inga motsvarande dokument sparade. Ett släktträd har jag som går tillbaka till första delen av 1800-talet. Där finns alla namn prydligt noterade med årtal efter och visar hur släkten förgrenades. Men inget kött på benen. Bara konstateranden att efter mordet på tsar Alexander II 1881 startade pogromer över hela Ryssland. Byar brändes och judar som levt i fred med sina grannar jagades i väg.
Staden Jurbarkas, där familjen Bresky bodde, var en välmående småborgerlig kulturstad i östra Litauen på gränsen till Ryssland, med kyrkor och synagogor. Jurbarkas var en av de städer där folket deltog i pogromerna. Jag har sökt i böcker och andra publikationer men några ytterligare dokument eller berättelser har jag inte hittat. Vart farfars övriga familj tog vägen vet jag inte. Bara att han flydde västerut, mot kusten. Där fick han plats på en båt som styrde mot Sverige, mot Gotland. Inget finns beskrivet om vad som hände när flyktbåten nådde fram. Klart är att de svenska myndigheterna hade någon sorts mottagningskontor på Gotland som efter förhör placerade ut flyktingarna till de landsändar som behövde folk. Bland annat norra Värmland.
En genomgång som den liberala brittiska tidskriften The Economist gjort visar att migranterna från främst Polen räddat England från ännu större nedskärningar i välfärden än som redan skett. Detta samtidigt som konservativa politiker varnat för att »social turism« skulle dränera landets ekonomi. Också vår dåvarande statsminister Göran Persson förföll i ett uttalande till den här sortens billiga påståenden. Men också i Sverige är behovet av motiverade personer, gärna yngre, stor i vården. I det regionala nyhetsprogrammet Nordnytt manar arbetsförmedlingens chef arbetsgivarna att snabbt se om sina hus. Snart kommer ropen efter arbetskraft i den offentliga sektorn, främst vården, att bli högljudda.
Detta ska Abed och jag tala om vid vårt besök på arbetsförmedlingen i slutet av veckan.
»Min kompis Muhammed säger att det är judarna som styr världen och kontrollerar ekonomin. När flygplanen körde in i Twin Towers i New York var ett helt våningsplan där judar brukade arbeta helt tömt, just den dagen.«
Abed tittar på mig och jag vet inte vad han väntar sig att jag ska säga. Jag svarar irriterat att den sortens konspirationsteorier har jag hört till leda. Också långt före elfte september-katastrofen. Kring många andra händelser i världen har rykten spridits med samma syfte. »Om dina kompisar är så fullproppade med hat mot judar hemifrån och från skolan så låt mig slippa höra det. Och jag hoppas att du inte tror på allt som bottnar i den sortens fördomar.«
Jag läser förvåning i Abeds ansikte. Så aggressiv i tonen brukar jag inte vara och jag inser att det säkert lät onödigt bryskt. Abed blir osäker. Tittar länge på mig men säger inget. Jag ber om ursäkt för att jag brusade upp men det viftar han bort. Han vet sedan tidigare att vi är inne på minerad mark. Frågor som handlar om fördomar, religiösa motsättningar, konflikter byggda på ras och ursprung kan inte bara kastas ut. De kräver tid att diskutera. Vi enas om att i lugn och ro tala fördomar en annan gång. Vi vet ju båda att de finns runt om oss. Vi måste hjälpas åt att bena ut var de kommer ifrån, varför de sprids och hur det går till när rykten får fäste. Och framförallt hur de ska bemötas.
Den fjortonde januari är det en vecka sedan jag talade med tjänstemannen på Migrationsverket. Han sa att det skulle ta mellan en och två veckor innan beslutet var klart. Abed ringer på morgonen och är nervös. Jag förklarar att vi nog inte kan vänta oss något svar förrän om ett par dagar. Jag går en lång promenad. Det är tjugotre grader kallt och för att skydda ansiktet använder jag den kafia, här i Sverige kallad Palestinaschal, jag fått av Abed.
För honom är det ett plagg som kan användas till mycket. Som skydd mot den norrbottniska kylan fungerar den lika bra som mot sandstormar i torra öknar. När jag kommer hem och ska ringa ett samtal står det på mobilens display: I-phone måste svalna (?) innan den kan användas. Ändå har jag haft den i en innerficka närmast kroppen.
Dagen efter kommer brevet till Abed från Migrationsverket. Jag har fått en kopia. När jag träffar Abed berättar vi för varandra att vi båda vaknat tidigt på morgonen och inte kunnat somna om. Som om vi båda anat att domen skulle komma:
AVSLAG!
»Det är maktub«, säger Abed. »Det är ett arabiskt uttryck för ödet, Guds plan, inget man kan påverka. Det var aldrig meningen att jag skulle få bo i Sverige. Jag är en förlorare.«
Abed är inte religiös men i sådana här situationer verkar det alltid finnas något talesätt eller någon vers från Koranen som kan vara bra att ta till. Alla lektionstimmar som ägnades åt att lära sig verser ur Koranen utantill kommer till användning.
Jag tror inte att jag under de fem åren jag känt honom sett en så nedslagen Abed. Det har nästan alltid funnits en antydan till revansch i hans ögon, ett hopp. Men nu när han speglar sig i min dystra min är allt svart.
Efter en lång tystnad frågar han om jag har någon plan. Jag svarar ärligt att det känns alldeles tomt. Visst, intellektuellt har jag sedan länge vetat att nålsögat för en irakier att få stanna i Sverige, att få permanent uppehållstillstånd, är ytterst trångt och svårt att ta sig igenom. Men känslomässigt hade jag för varje läsning av vår inlaga stärkts i någon sorts förhoppning, inte minst eftersom det hela tiden sagts att Migrationsverket gör individuella bedömningar.
Om man åtminstone hade fått sitta med och höra hur de lyckades plocka sönder innehållet i handlingarna – mordet på morbrodern, de upprepade hoten i brev försedda med stämplar – och till slut komma fram till att personen Abed utan risk kunde skickas tillbaka till detta land och den stad där militanta grupper förklarat krig och uttalat dödshot mot hela hans familj.
De nya omständigheter vi presenterat avfärdas som vore de påhittade eller falsarier. Det hade blivit som en match mellan dem och oss. Mellan Abeds kamp för sitt liv och juristernas sökande bland paragraferna. Ser man det så, som en tvekamp, går det att förstå att anställda på Migrationsverket jublande mejlade till varandra när de för ett antal år sedan »lyckades« genomdriva beslutet att en liten synskadad flicka skulle utvisas. De fick ju rätt. De vann den matchen.
