Krönikor

Vi borde diskutera alternativ infrastruktur istället

Jag väntar mig en ny våg av moralpanik kring sociala mediers politiska påverkan. ”Fake news” och ”filterbubblor” kommer att förebåda demokratins sönderfall. Men forskning har visat att filterbubblor inte är något nytt fenomen, och publiken som en lättmanipulerad homogen massa är inte mer än en myt. Det betyder däremot inte att det inte är viktigt att tänka igenom vilka implikationer nya medier har.

Sociala medier inför en ny logik vad gäller politisk kommunikation, där plattformarna agerar som mellanhänder. Det är en sorts privatisering av den offentliga sfären – tänk skillnaden mellan en affär som ligger på en gata och en som ligger i en galleria. På gatan har butiksägaren och kunden direktkontakt. I gallerian sätter galleriaägaren reglerna för hur butiksägare och kunder får interagera, bete sig och vilka som har rätt att vara där. En person eller ett företag kan förbruka sin rätt att vara i en galleria utan att bryta mot lagen, det går inte på en gata.

Till exempel medieforskaren Rebecca MacKinnon har skrivit om den centrala roll och den enorma makt de här plattformarna har. Hon menar att till exempel Facebook är en så viktig plattform för samhällslivet (bland annat som verktyg för politisk mobilisering) att problemen med sociala medier inte kan göras till ett individuellt problem. Det bör inte handla om att den enskilde användaren ska stänga ner sitt konto om villkoren inte passar.

Istället borde relationen mellan oss och plattformarna tänkas om. MacKinnon föreslår att vi ska betrakta plattformarna som nationer. Dagens plattformar styr över oss likt maktfullkomliga despoter. Hon tycker att vi borde lära av John Stuart Mills idé om att en regent får sin legitimitet av att se till hela folkets intressen. Den regent som inte gör det tappar sin legitimitet, vilket ger folket moralisk rätt att störta den. Att se sig själv som en medborgare på Facebook, snarare än en kund, öppnar upp för att tänka på rättigheter snarare än ett luddigt nyliberalt mandat att avsluta sitt konto om något inte passar. En viktig tanke.

Ekonomen Shoshana Zuboff skulle dock avskriva den som naiv. Hon har myntat begreppet surveillance capitalism för att beskriva det faktum att plattformarna inte drivs för vår skull utan för att någon ska kunna tjäna pengar på oss. Att vi skulle få Facebook och Google att sluta övervaka sina användare är enligt henne lika troligt som att en giraff skulle ge upp sin långa hals – det går inte eftersom det ligger i dess själva essens.

Vi befinner oss alltså i en situation där våra samhällen lagt ut en central del av sin infrastruktur på vinstdrivande företag, vars logik inte är samhällsnytta utan vinstmaximering. Då borde vi kanske snarare diskutera alternativ infrastruktur än hur vi kan reglera bort filterbubblor på de plattformar som ändå är bortom räddning. Vi kan dra oss till minnes att public service föddes ur diskussioner om radios och teves stora genomslagskraft och insikten om att den kraften inte enbart kan lämnas till marknaden.